Vinterturism – i utförsbacke

Det är väl allom bekant att det är sportlovstider nu. Om jag inte är helt felunderrättad är det ”stockholmsveckan” nu. Tyvärr så märks det inte längre här i Ragundadalen. Att vädrets makter ställer till förtret för den för oss så viktiga turismen råder det väl inga tvivel om men det måste finnas fler orsaker.

1970- och 80-tal var lite av gyllene år för vinterturismen här i bygden. Sportlovsveckorna innebar stora mängder tillströmmande utförsåkare som ville använda vår fina slalombacke, åka rodel, äta och bo på våra hotell samt spendera i våra butiker. Husvagnsparkeringen vid backen var knökfull och TV-antennerna spretade i alla riktningar.

Liftkön i backen var tidvis så lång att folk ledsnade och gick hem men det var folkligt, trivsamt och inte minst bra för vår glesbygd. Man kunde inte missa att det var sportlov när man gick och handlade i ortens butiker för där rådde rena rama pjäxdiscot. Mellan raderna av hyllor med limpor, pasta och hygienartiklar skramlade pjäxförsedda alpinister omkring och ortsborna förfärades över deras framfart.

Inte sällan såg man skidåkare ta sig fram längs Gullbacksvägen med någon slags förtida skejtingteknik, på väg till centrala Hammarstrand för att proviantera. Så långt var allt gott och väl. Man fundera dock en aning över filosofin, att medelst slalomskidor ta sig fram längs vägen, sisådär runt 2 kilometer. Ja, just det, hjälmen satt på också.

Värre var det när man gång efter annan noterade bilister, speciellt under just ”stockholmsveckan” som klev ur sina bilar på parkeringar och längs gatan, iförda slalompjucks, på väg in i butikerna för att handla! Anledningen till att man inte bytte skor är ännu i denna dag okänd men sannolikt handlade det om mode och att ”vara inne” på något sätt. Väl inne i butikerna uppstod ett slamrande och ett skramlande som tveklöst lockade till leenden, om än dolda, bland ortsborna.

Inte sällan hördes bilar varva upp på parkeringarna, så till den milda grad att ventilsläppet var ett faktum. Pjucksen på någon stockholmsalpinist hade helt enkelt fastnat under bromspedalen och det var ortens smala lycka att bilisten hade sinnesnärvaro nog att inte kliva av kopplingen i det ögonblicket.

Nåväl, det var inte alltid det gick bra. Jag och min dåvarande sambo bodde några år i en lägenhet i centrala Hammarstrand. Vägg i vägg med vår lägenhet hyrde landstinget en liten etta för tillfälligt boende på orten. Då som nu kom- och gick läkare i strid ström. En kortare tid bodde en manlig barnmorska i ettan. Killen hette Jim och var afrikan. En storväxt och ytterst trevlig person som var oerhört kompetent och omtyckt i sitt yrkesutövande enligt många. Dessutom tyckte han om att åka slalom.

Jim var ingen slalomåkare som tog sig nedför pisten med stil. Spårvidden var ungefär densamma som SJ:s järnväg men det gjorde ingenting tyckte Jim. Huvudsaken att det var kul. Huruvida han hade stockholmsbakgrund känner jag inte till men…en lördagsmorgon skramlade det till i trapphuset och jag har en känsla av att han körde störtlopp, tre våningar nedåt, iförd sina slalompjäxor.

När jag tittade ut på gården halkade Jim iväg mot sin gröna Volkswagen, som enligt mitt tycke var några storlekar för liten för hans kroppshydda. Blotta tanken på hans planer skrämde mig. Mycket riktigt tog han sig mödosamt in i bilen, med pjäxorna på. Fick igång bilen och sedan varvade ”bubblan” upp på maxvarv. Till skillnad från stockholmsbilisterna fanns inte sinnesnärvaron där utan Jim släppte kopplingen i rena förskräckelsen. hade det inte varit en snörik vinter, med stora upplogade högar ute på gården, hade Jim planterat bilen i en av lägenheterna i markplan – utan tvekan!

En bra bit upp i snöhögen, och med ca 45 graders lutning, stannade Jims Volkswagen.Ännu mera mödosamt tog han sig ur bilen, hasade nerför snöhögen och styrde stegen mot porten i huset. Med ca 100 decibel stapplade han uppför trapporna igen – i sina pjäxor – och så ringde det på dörren! Där stod Jim…och han ville ha hjälp.

Vad säger man då – när man med alla sinnen på helspänn försöker undvika att explodera i ett gapskratt? Jo, man säger:

-Klart jag skall hjälpa dig men – först tar du av dig pjäxorna.

Publicerat av

Sören Olsson

En kommentar till “Vinterturism – i utförsbacke”

  1. Tack Sören! Du kan verkligen ge en ett gapskratt! En fantastisk berättelse med stor inlevelse och en fantastisk bild av Ragundadalen under 1970-och 80-talet. Vad är det som hänt? Varför funkar inte Kullstabacken nu på 2000-talet?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *