Nu är det dags igen!

Den är inget man går och funderar på och den är inget man liksom planerar för. Den infinner sig vid ungefär samma tid varje år och den infaller när det är mörkt utomhus. Earth Our, den kraftfulla symbolhandlingen och klimatmanifestationen. På lördag är det dags igen.

Det är väl mest för att demonstrera för politiker och makthavare i världen att vi tar miljöfrågan på fullaste allvar som vi släcker ner våra hem. Lagom till Gladiatorerna eller Morden i Midsomer skall vi famla efter kaffekoppen i stearinljusens sken, bara för att vi vill att dessa makthavare skall göra likaledes. Hur skall då politiker tolka och använda det i sin fortsatta kamp för framgångsrika globala klimatförhandlingar? Och hur mycket energi krävs egentligen för att produktionsmässigt möta det plötsliga behovet av stearinljus? Det är frågor man bör ställa sig…eller kanske inte?

Jag tror i uppriktighetens namn att vi genom att släcka ner de mest energikrävande armaturerna mera visar för våra närmaste grannar att vi faktiskt bryr oss än att energiförbrukningen minskar. I bästa fall bor vi granne med en ledande politiker med makt i hand, som ser att vi har ett miljöengagemang. Dessvärre är det nog inte så många av som har det, världspolitiker som grannar alltså. Jag tror knappast att nästa kommunfullmäktigemöte blir så värst mycket grönare för att jag spiller ut kaffet i mörkret på lördag kväll.

De egentliga makthavarna, när det kommer till energiförbrukningen, är väl i själva verket vi som direkt eller indirekt förbrukar den mesta energin. Att försöka förmå världens politiker att utveckla sätt att förbruka lika mycket eller mer energi, till mindre grad av negativ klimatpåverkan, kanske är en krånglig och onödig omväg. Det kanske är dags att göra avkall på all bekvämlighet vi vardagligen tar för given och vi kanske skall strunta i den där utlandsresan som spyr ut en massa skitiga avgaser runt Tellus.

Jag har ganska många förslag på hur vi själva kan bidra till en bättre miljö men tvivlar samtidigt på att jag skulle få så stort gehör för dem. Själv bidrar jag med ett flertal Earth Our varje dygn, de flesta mellan midnatt och 05.00.

 

 

Med fallenhet för klumpighet

Jag klantade till det på jobbet för några dagar sedan. Det var inte så farligt. Jag skulle bara läsa på etiketten på en hink med tio liter färg men locket satt inte fast så det blev lite spill på golvet. 

Visst händer det någon gång att man faktiskt klantar till det ordentligt men någon direkt fallenhet för det har jag inte. Det har Bergström! Åtminstone hade han det tidigare. Jag har inte träffat Bergström på några år nu men det skulle förvåna mig om det är annorlunda nu. Jag skall väl tillägga, för Bergströms skull i alla fall, att han kanske heter något helt annat.

Nu tror jag inte Bergström skulle ta illa upp om en och annan av hans talanger kom till allmänhetens kännedom för Bergström har alltid varit väl medveten om att fler fingrar än tummarna sitter betydligt mera centralt placerade på hans händer än vad som är vanligt.

Bergströms ”talanger” visade sig i ganska unga år, faktiskt redan i grundskolan. Han var inte direkt klassens ljus, enligt vad som berättats, men heller inte någon buse. Att betygen inte blev de bästa hade sina förklaringar. Det kanske inte var så lämpligt att bjuda en lärare på hemkört när det var skoldans och det kanske inte var så bra att kemisalen fick totalsaneras när Bergström gjort sina experiment.

Ett av Bergströms första jobb förde det olyckliga med sig att en dam i en Volvo fick Diesel i tanken i stället för bensin. Bergström var serviceminded och hjälpte gärna till att tanka bilar men den Volvon blev den sista, i alla fall på den macken. Det kostade nämligen mackägaren en slant att bärga bilen och att få tanken tömd och rengjord och Bergström fick söka annat jobb.

På hobbyfronten gick det inte mycket bättre. Bergström skaffade vapenlicens i ganska unga år men när det blev allvar av i älgskogen avlossade han bössan mot såväl fast som löst. Huruvida det var fyrbenta djur eller fyrhjuliga fordon som kom skottriktningen spelade liksom ingen roll.

Bergström skaffade båt också när han passerat de 20 och det var väl inte så farligt med det. Så länge han använde årorna till- och från fiskeplatserna var det ingen överhängande fara men rodden ledsnade han på. En 10-hästars Johnson införskaffades och hängdes i aktern på ”Örnvikar´n” och hade Bergström bara dragit gasreglaget bakåt, i stället för framåt, när han och en kompis varit ute på fiske, hade skadorna på båten förmodligen uteblivit och kamraten hade sluppit några stygn i nacken. Åtskilliga knop i färdriktningen tär nämligen ordentligt på både båt och besättning vid tilltänkt landstigning!

Det finns mycket att förtälja om Bergström, även sådant som inte lämpar sig offentligt, men som icke desto mindre får mig att skratta gott när jag tänker på det. Sådant får vi ta på tu man hand någon gång.

Bergström var ganska tekniskt lagd när det kom till mekanik och motorer. Det blev inte mindre farligt för det. När traktorn som han renoverat skulle provstartas lutade han sig in i hyttdörren och vred på nyckeln. Det han inte tänkte på var att backen låg i och att traktorn nu var lättstartad. Traktorn var utrustad med snökedjor och när motorn startade började maskinen gå bakåt och Bergström fastnade i snökedjan med overallen. Hade det inte varit för en snabbtänkt kamrat hade Bergström gjort 360 grader runt hjulet, till att börja med i alla fall, men det slutade väl tack vare gode vännen.

Med tiden har Bergström sadlat om helt har jag hört. Från verkstad och bilmotorer till data och IT. Det verkar stämma. I slutet av förra året skrev en ”kvällstidning” om en nioåring som fått en ansenlig summa pengar i kvarskatt och när jag senast hörde av Bergström jobbade han på skatteverket så artikeln äger säkert sin riktighet.

Om ni frågar mig om en resa till ett nöjesställe i Hälsingland i slutet av 1970-talet så kanske jag berättar om Bergströms eskapader. Vi får se.

Lite färg på golvet i trapphuset var väl inte så farligt – eller hur?

 

 

Jag trodde själva fan var lös

Jag åker vanligtvis till jobbet vid 06.00 på morgonen och innan jag gör det brukar jag rasta hunden på en kort promenad. En sådan typisk morgon, i september förra året, var jag nära att vända hemåt med språng.

Det var en sådan där typisk septembermorgon, när dimman låg osedvanligt tät, och det var absolut vindstilla. Några hundra meter bort längs vägen upp mot byn, där man sällan eller aldrig möter någon människa, allra minst den tiden på morgonen, hörde jag plötsligt röster. När det är så där alldeles tyst och stilla, och man knappt ser hunden framför sig i det mjölkvita, sprider sig minsta ljud ganska lätt och långt.

Det var inte bara en röst. Det var flera, och konversationens vågor gick ganska höga. Jag tror till och med att jag tilltalade hunden, med några här högst olämpliga ord att redovisa, i ren förvåning över detta faktum. Ca femtio meter längre fram var jag alldeles inpå dem och då blev det tyst.

Jag menar, inte kan man vända då, fast kårarna kryper längs ryggen och örontrumpeterna sticker ut ur hörselgången. Nej då, man knallar vidare som om inget lurt är på gång. Då, och där, längs vägen, står två bilar och fem, eller möjligtvis sex dimmfigurer, ivrigt gestikulerande och pekande åt alla håll och jag och hunden spatserar vidare, i högsta grad förbryllade över situationen. Klockan är 05.45 och längs vägen upp mot Kullsta händer detta – i dimman!

När jag vänt åter hemåt står de fortfarande kvar och när jag passerar sällskapet passar en av dem på att fråga om inte det finns ett berg med en utsiktsplats i närheten…klockan 05.50…i dimman.

-Jovisst svarar jag hurtigt. Det finns där men det syns inte.

Det är dit sällskapet är på väg. Jag försöker förklara vägen upp till Kullstaberget men det är inte helt lätt när man knappt ser handen framför sig. Sällskapet nöjer sig med min anvisning och jag går vidare hemåt med mina funderingar.

Tokiga turister?

Vilse i dimman?

Fotografer?

Jägare?

Några dagar senare förstår jag.

Jordskott, Tv-serie, filmare o.s.v. Ja, ni förstår säkert. Det handlade om inspelning av scener till serien som går i TV nu, den som alla skall se för att få se alla vackra vyer – som man kan se bara man vrider på huvudet en aning när man sitter i just TV-soffan.

Nej, jag har inte sett serien. Jag är nog en osedvanligt dålig TV-tittare och vad gäller vår vackra natur här i Ragundadalen försöker jag ta mig tid att befinna mig mitt i den så ofta jag kan i stället för att se den på TV. Då kan man passa på att både lyssna till den och lukta på den. Det går inte på TV. Jag försöker också att inte vara hemmablind utan att se det vackra jag har omkring mig när jag befinner mig mitt i vyerna.