Jag trodde själva fan var lös

Jag åker vanligtvis till jobbet vid 06.00 på morgonen och innan jag gör det brukar jag rasta hunden på en kort promenad. En sådan typisk morgon, i september förra året, var jag nära att vända hemåt med språng.

Det var en sådan där typisk septembermorgon, när dimman låg osedvanligt tät, och det var absolut vindstilla. Några hundra meter bort längs vägen upp mot byn, där man sällan eller aldrig möter någon människa, allra minst den tiden på morgonen, hörde jag plötsligt röster. När det är så där alldeles tyst och stilla, och man knappt ser hunden framför sig i det mjölkvita, sprider sig minsta ljud ganska lätt och långt.

Det var inte bara en röst. Det var flera, och konversationens vågor gick ganska höga. Jag tror till och med att jag tilltalade hunden, med några här högst olämpliga ord att redovisa, i ren förvåning över detta faktum. Ca femtio meter längre fram var jag alldeles inpå dem och då blev det tyst.

Jag menar, inte kan man vända då, fast kårarna kryper längs ryggen och örontrumpeterna sticker ut ur hörselgången. Nej då, man knallar vidare som om inget lurt är på gång. Då, och där, längs vägen, står två bilar och fem, eller möjligtvis sex dimmfigurer, ivrigt gestikulerande och pekande åt alla håll och jag och hunden spatserar vidare, i högsta grad förbryllade över situationen. Klockan är 05.45 och längs vägen upp mot Kullsta händer detta – i dimman!

När jag vänt åter hemåt står de fortfarande kvar och när jag passerar sällskapet passar en av dem på att fråga om inte det finns ett berg med en utsiktsplats i närheten…klockan 05.50…i dimman.

-Jovisst svarar jag hurtigt. Det finns där men det syns inte.

Det är dit sällskapet är på väg. Jag försöker förklara vägen upp till Kullstaberget men det är inte helt lätt när man knappt ser handen framför sig. Sällskapet nöjer sig med min anvisning och jag går vidare hemåt med mina funderingar.

Tokiga turister?

Vilse i dimman?

Fotografer?

Jägare?

Några dagar senare förstår jag.

Jordskott, Tv-serie, filmare o.s.v. Ja, ni förstår säkert. Det handlade om inspelning av scener till serien som går i TV nu, den som alla skall se för att få se alla vackra vyer – som man kan se bara man vrider på huvudet en aning när man sitter i just TV-soffan.

Nej, jag har inte sett serien. Jag är nog en osedvanligt dålig TV-tittare och vad gäller vår vackra natur här i Ragundadalen försöker jag ta mig tid att befinna mig mitt i den så ofta jag kan i stället för att se den på TV. Då kan man passa på att både lyssna till den och lukta på den. Det går inte på TV. Jag försöker också att inte vara hemmablind utan att se det vackra jag har omkring mig när jag befinner mig mitt i vyerna.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *