Sanslös mentalitet

Återkommer till jobb och arbetsuppgifter igen – mindre trevliga den här gången.

Bland våra åtaganden ingår skötsel av fyra rastplatser längs riksväg 87, sträcken Hammarstrand – Stugun. Det handlar i grunden om klippning av gräsytor på de här rastplatserna men, innan vi kan göra det, och innan gräset har börjat växa, måste grus, kvistar och löv köras bort. För att det skall gå att genomföra måste de städas först – just det, STÄDAS!

Det ingår INTE i vårt åtagande men det går helt enkelt inte att köra ut våra maskiner på de här gräsytorna om vi inte städar undan sådant som människor valt att göra sig av med under höst och vinter. När vi gör det här jobbet är det obligatoriskt att medföra släpvagn för utan den får vi inte med oss all skit som folk med dylik mentalitet anser skall dumpas på de här platserna.

Det handlar om fullproppade sopsäckar med allsköns bråte. Det är hushållssopor, bilbatterier, bildäck, vattenledningsrör, gamla madrasser, fullsketna blöjor, TV-apparater, toaletter, bilmotorer, slaktavfall, mm.. Helt enkelt allt som hör hemma på en återvinningsstation. Det finns dessutom människor, sannolikt i grannskapet, som är så erbarmligt snåla att de måste åka ut till de här rastplatserna och stjäla trädgårdsplattor som ligger under de möbler som finns utställda. Man förvånas å det yttersta!

hel_skraprep__970668a

-Brist på sunt förnuft och förstånd? Ja, högst troligt. Jag har vid några tillfällen också sett hur näringsidkare åkt ut, tidiga morgnar, till några av de här rastplatserna, för att göra sig av med avfall som företaget åstadkommit.

 

-Vad är det för fel?

De här fyra rastplatserna ligger också i direkt anslutning till Indalsälven. När vattnet regleras upptäcker man plötsligt att folk gjort sig av med allt vad jag ovan nämnt genom att helt enkelt kast ut skiten i vattnet!

-Vad är det som gör att de anser att någon annan skall ta igen allt skrot och all dynga som de inte har förmågan att frakta dit det hör hemma? Det är säkert så också att det många gånger är längre att frakta skräpet till rastplatsen än till återvinningen.

Till Er/Dig, som anser att det här förfaringssättet med avfall är det absolut bästa, vill jag säga:

-Om Du/Ni inte har förmågan att frakta avfallet till återvinning eller containrar, låt det ligga kvar hemma! Låt det ligga på gräsmattan, på garageuppfarten, på altanen eller varför inte ute vid trädgårdsmöbeln.

Det finns ett annat sätt också! Kör upp det någonstans där solen aldrig lyser – sideways!

 

I händelsernas centrum

Det är snabba ryck, hit och dit och fram och tillbaka. Distriktet är stort så det gäller att gå på för att hinna med allt vi skall göra. Vi packade bilen redan igår för att vara säkra på att komma iväg redan från morgonen.

Idag fanns allt man kan tänka sig av fastighetsförnödenheter i bilen. Från golv till tak, stuvat efter konstens alla regler, för det gäller att få med så mycket som möjligt när man skall åka så långt på jobb. Det är kul att företaget vi jobbar för är efterfrågade i ett så stort distrikt.

Sedan Bilgällde det att kolla att nycklar och passérkort var med för vem vill komma fram efter en lång resa och upptäcka att man inte kommer in?

För att vara säker på att hinna med allt jobb idag tog jag med mig min arbetskamrat Tobbe också.

Idag var det ett statligt företag som ville ha vår hjälp. Lokalerna är stora och behovet av reparationer och underhåll kan vara nästan hur stort som helst. Efter en lite jobbig resa, som påbörjades i arla morgonstund, var vi framme och vi hann inte med att utföra så mycket arbete innan magen gjorde sig påmind. Äta bör man annars dör man, sägs det.

Sagt och gjort. In i bilen igen och iväg mot city. Någon hade förtäljt att längs Storgatan skall det finnas ett förnämligt café, med utmärkt bröd och trevlig miljö. Vi trixade oss in mot angivet mål och efter en stunds letande bland Storgatans alla skyltar och fönster hittade vi mycket riktigt Ingelas Café. Något som liknar en lång saloonveranda inbjuder till en promenad längs café- och butiksstråket men innan vi tittade närmare på vad gatan hade att erbjuda gick vi in och beställde kaffe och macka.

Det är trivsamt att slå sig ned och avnjuta en kopp gott kaffe, en delikat leverpastejmacka och att i lugn och ro läsa tidningen, samtala en stund med både trevlig personal och med arbetskamrater. Det är liksom lite av balsam för själen under en för övrigt ganska stressig arbetsdag. Ingelas Café erbjuder även lunch och det finns både det ena och det andra på menyn. Hur trevligt som helst. Utanför flanerade människor i vardaglig takt och vid det gamla anrika hotellet mitt emot stod folk och pratade, pekade upp mot något fönster, diskuterade och verkade bara trivas. Här skulle jag nog trivas också.

Vi tackade för oss och tog sedan en liten promenad längs verandan, tittade i skyltfönster och vi gjorde faktiskt ett besök i en tatueringsstudio också. Både Tobbe och jag var överens om att hade vi bara haft lite mera tid på oss, och hade vi inte varit tvungna att åka tillbaka hem idag, hade vi nog satt oss ned i stolen och låtit oss prydas av varsin tatuering. Kan avslöja att hade det inte varit för min ihärdighet hade Tobbe kommit hem med en gammal hederlig pinuppa på överarmen. Jisses, han är ju faktiskt äldre än mig karl´n.

Åter till arbetet, vilket blev oerhört intensivt under några timmar. Innan det var dags att vända kosan hemåt igen tänkte vi båda två att, har man åkt så långt som vi gjorde idag måste man bara passa på att se några kända platser som ofta omnämns i offentliga sammanhang.

Sture 1Vi krånglade oss därmed vidare i värsta rusningstrafiken, mot Stureplan, i förhoppning om att få se någon i Svea Rikes kändiselit. Ni vet de där som vi bara ser i Hänt i Veckan när vi fixar frillan – för det gör vi ju!

Nu var det ganska tunnsått med kändisar där just idag, i alla fall när vi var där, men jag förmodar att de var hemma och lagade mat och tittade på Go´Kväll på TV. Bättre lycka nästa gång.

Sture 2

Tobbe kom på en lysande idé just då. I brist på kändisar, och med tanke på att det skulle bli ganska sent innan vi skulle komma hem, åkte vi till Sturebadet, också det en känd plats i Sverige, och tvättade av oss den värsta smutsen innan vi vände hemåt.

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera er alla att ta chansen, precis som vi gjorde idag, att se några av Sveriges mest kända platser när ni har vägarna förbi.

Näsåker har faktiskt lite av varje att erbjuda!

 

Det bräckliga livet

Det har gått två dygn sedan jag bryskt blev påmind om livets bräcklighet. Ett offentliggörande på Facebook, skrivet av en dotter som precis mist sin far, gjorde mig fullkomligt torr i munnen och en god stund blev jag sittande utan att förstå.

En sambo och flickvän sedan många år har mist sin livskamrat. Tre döttrar har mist sin far. Syskon har mist sin bror och vi är många som har mist en skolkamrat, en ungdomsvän, en granne och vän i största allmänhet.

Lördagen den 18 april 2015, förbyttes allt på ett ögonblick, från glädje och förväntan, till tragedi och största sorg för många.

-Vi är ju mitt i livet Åke, både du och jag!

-Varför blev det så här?

Nu, några dagar senare, har många tankar och funderingar hunnit passera. Visst är vi medvetna om att allt kan förändras på en kort minut men ändå, när det händer, är vi så oförberedda. Man påminns om att inget är för evigt.

-Vi har ju så mycket ogjort Åke!

Så många minnen, och det kommer nya hela tiden. De blandas, huller om buller med känslor av saknad och funderingar kring livet i största allmänhet.

-Är det så här livet skall vara?

-Kommer du ihåg alla fotbollsmatcher vi spelade tillsammans Åke?

Åke var lagspelaren som stod för berömmet när man gjorde en bra dragning, ett mål eller en bra brytning – alltid!

Tankarna hoppar och far.

-Kommer du ihåg Åke, du hade en fransk landsvägsracer och jag hade en tysk?

Vi gjorde ganska många mil tillsammans på vägarna. Vi var unga då. Tränade tillsammans. Du började spela Volleyboll. Jag åkte rally. Du var lite avundsjuk på mig för att jag mekade med bilen. Jag ville följa med på matcherna ni spelade men jag var inte tillräckligt bra.

-Vi satt på ditt rum Åke, och lyssnade på musik.

Jag kommer ihåg din favoritlåt från den tiden. Det var Eagles. Plattan hette One Of These Nights och låten vi spelade mest var Lyin´ Eyes.

-Hockeyn Åke, kommer du ihåg alla gånger vi släpade skridskor, klubba och all annan utrustning på sparken, till hockeyplanen vid skolan? Vi skulle bli landslagsspelare du och jag.

-Vi är ju Brynäsare du och jag Åke, eller hur?

-Skolan Åke, vi var inte alltid ”Guds bästa barn” men vi gjorde väl så gott vi kunde. Du var ganska bra på hyss… och det var jag också.

Vi möttes i förra veckan en kväll när vi var ute på promenad med hundarna. Det blåste kallt och vi bytte några ord i all hast och sedan gick var och en hem till sitt.

-Det var sista gången Åke!

-Vem kunde ana?

-Fan Åke!

Vi träffades inte så ofta de senaste åren. Tyvärr blir det så. Var och en har sitt och man är lite dålig på att hålla kontakt.

-Det var bara du som kom och hälsade på när jag hade det jobbigt senast Åke! Jag högaktade dig för det – men jag sade det inte till dig. Det borde jag ha gjort.

-Hur tror du det går nästa säsong för vårt gemensamma favoritlag i SHL Åke?

-Nej, just ja!

Huller om buller, fram och tillbaka.

Det kommer att ta tid att förstå, att acceptera livets gång – igen!

-Mina tankar går till din familj Åke, till dina syskon och till dina närmaste vänner.

-Och du Åke! Vila i frid! Vi ses någon gång.

 

 

 

 

 

 

 

Hörrödu, farsa till stackars 7-årig son på Svenska Mässan i Göteborg förra helgen!

-Det beteende och den attityd du visade mot 16-åriga förstaårselever på Stylistutbildningen passar sig inte bland glada, vänliga och civiliserade människor. Alla kan inte vara så perfekt som du, du som inte hade misslyckats en enda gång på dina 1,5 år som bildlärare. Det är tillåtet att inte vara perfekt förstår du!

Avhåll dig från att besöka dylika mässor i fortsättningen och lär dig vanligt hyfs.

-Och du, var glad att jag inte var där!

/Sören, pappa till Louise som blev ledsen och åkte hem. 

Berörd!

Dagens underhållning i mina öron har varit två avsnitt från Sveriges Radios programserie – P1 Dokumentär. Det är inte så dumt med Poddradio. Musik kan för all del vara vilsamt när man jobbar men det finns så mycket och så många intressanta program att ta del av, speciellt i P1.

Länken till två program i P1 Dokumentär har legat länge i datorn. Programmen sändes sommaren 2014 men jag har helt enkelt inte vetat om jag velat höra dem. De handlar om Ingvor och Erkki från Värmland. Reportern Alexandra Svedberg följer dem båda på annorlunda resor, med tre års mellanrum. Resorna gick till Schweiz, till ett land och till en klinik där det är helt lagligt att avsluta sitt eget liv, när man så vill.

Båda företog resan, som hade föregåtts av lång planering och noga övervägda beslut, och båda gjorde det mot bakgrund av att de led av obotliga sjukdomar som med tiden hade gjort dem till vårdpaket. Planen var att de skulle dricka den chokladdryck som ändar ett liv på mindre än tre minuter, vid samma tillfälle, men en av dem var inte redo när det närmade sig. En av dem sköt upp resan i tre år.

Det var starka program. När jag kom hem idag var det ännu några minuter kvar på andra delen och jag fick helt enkelt sätta mig ned och lyssna klart innan resterande dagens göromål företogs och jag fick fortsätta sitta ned när programmet var slut och fundera och tänka en stund på det jag precis avlyssnat.

Många tar beslutet, att på egen hand gå in i den eviga vilan, varje år, men jag har en känsla av att det många gånger sker med relativt kort planering. Erkkis och Ingvors beslut innebar lång tids planering och förberedelse mot slutet.  Alexandra Svedberg följde dem tills de hade en halvtimme kvar att leva.

Här nedan finns länkar till programmen om ni vill lyssna.

http://http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/388893?programid=909

http://http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/392064?programid=909

Idag har nästan allting varit som vanligt

Som vanligt vaknade jag 04.55 i morse av att mobilen tyckte att det var dags att gå upp och som vanligt hittade jag en trött hund i soffan på övervåningen. Som vanligt kom hon tassande ner när frukosten var klar och som vanligt delade vi macka.

Som vanligt tog vi vår lilla morgonpromenad innan det var dags att åka till jobbet och som vanligt kände jag mig aningen stressad. Som vanligt stod kaffet framdukat när jag kom fram för det finns de som är mera morgonpigga än vad jag är. Som vanligt var det sedan dags att ta itu med dagens vedermödor och som vanligt såg jag fram emot frukost och lunch.

Dagens matlåda var ingen höjdare då den innehöll pannakaka. Pannkaka är nödproviant i mina ögon men gårdagens ovanligt sena hemkomst tillät inte mera avancerad matlagning än så. Som vanligt blev jag ändå mätt!

Som vanligt klarade jag och mina eminenta arbetskamrater av 8 timmars arbete och som vanligt avslutades dagen med en stunds samling där vi sammanfattade vad dagen erbjudit. Som vanligt åkte var och en hem till sitt men den tänkta middagen blev inte som vanligt för den inmundigade jag hos ”min f.d. tilltänkta svärmor” (det där får ni tolka som ni vill) som är en duktig matmor.

Nästan som vanligt sitter jag nu en stund vid datorn, inte minst för att meddela, att bloggen ni just nu läser har flyttat från Östersundspostens bloggportal till MittMedias bloggportal. Allting ser väl inte alldeles ut som förut men för mig som skriver är allt nästan som vanligt. För er som läser innebär det att det finns fler bloggar att välja på och ännu mera roligt och intressant att läsa.

För övrigt är allt som vanligt.

DSC_0002

Måste bara berätta om måndagskvällen, då jag och hunden som vanligt tillbringade en stund utomhus, då i ett skogsparti i en by i närheten. Som vanligt rusade hon runt som besatt bland tallar och granar men riktade efter en stund osedvanligt stort intresse åt en speciell Tall. På alla sätt och vis försökte hon ta sig upp längs stammen, fullkomligt omedveten om att hundar sällan, eller snarare aldrig, klättrar i träd. Personligen var jag övertygad om att en ekorre fanns i trädet, men icke! Vid närmare koll hängde en gammal hästsko i trädet och inte vilken hästsko som helst utan en oerhört stor hästsko. Faktiskt den största jag sett. Utan tvekan har den hängt där i minst 50 år.

DSC_0003

Jag har mina rötter i byn och jag kommer ihåg  två personer som kört med häst i den aktuella skogen så sannolikt har skon suttit på någon av deras hästar en gång. Alldeles i närheten står också en stöfting lutad mot ett träd, sedan säkert lika många år och naturligtvis skall både hästskon och stöftingen få fortsätta att påminna om en svunnen tid på den plats där de ännu finns.