Det bräckliga livet

Det har gått två dygn sedan jag bryskt blev påmind om livets bräcklighet. Ett offentliggörande på Facebook, skrivet av en dotter som precis mist sin far, gjorde mig fullkomligt torr i munnen och en god stund blev jag sittande utan att förstå.

En sambo och flickvän sedan många år har mist sin livskamrat. Tre döttrar har mist sin far. Syskon har mist sin bror och vi är många som har mist en skolkamrat, en ungdomsvän, en granne och vän i största allmänhet.

Lördagen den 18 april 2015, förbyttes allt på ett ögonblick, från glädje och förväntan, till tragedi och största sorg för många.

-Vi är ju mitt i livet Åke, både du och jag!

-Varför blev det så här?

Nu, några dagar senare, har många tankar och funderingar hunnit passera. Visst är vi medvetna om att allt kan förändras på en kort minut men ändå, när det händer, är vi så oförberedda. Man påminns om att inget är för evigt.

-Vi har ju så mycket ogjort Åke!

Så många minnen, och det kommer nya hela tiden. De blandas, huller om buller med känslor av saknad och funderingar kring livet i största allmänhet.

-Är det så här livet skall vara?

-Kommer du ihåg alla fotbollsmatcher vi spelade tillsammans Åke?

Åke var lagspelaren som stod för berömmet när man gjorde en bra dragning, ett mål eller en bra brytning – alltid!

Tankarna hoppar och far.

-Kommer du ihåg Åke, du hade en fransk landsvägsracer och jag hade en tysk?

Vi gjorde ganska många mil tillsammans på vägarna. Vi var unga då. Tränade tillsammans. Du började spela Volleyboll. Jag åkte rally. Du var lite avundsjuk på mig för att jag mekade med bilen. Jag ville följa med på matcherna ni spelade men jag var inte tillräckligt bra.

-Vi satt på ditt rum Åke, och lyssnade på musik.

Jag kommer ihåg din favoritlåt från den tiden. Det var Eagles. Plattan hette One Of These Nights och låten vi spelade mest var Lyin´ Eyes.

-Hockeyn Åke, kommer du ihåg alla gånger vi släpade skridskor, klubba och all annan utrustning på sparken, till hockeyplanen vid skolan? Vi skulle bli landslagsspelare du och jag.

-Vi är ju Brynäsare du och jag Åke, eller hur?

-Skolan Åke, vi var inte alltid ”Guds bästa barn” men vi gjorde väl så gott vi kunde. Du var ganska bra på hyss… och det var jag också.

Vi möttes i förra veckan en kväll när vi var ute på promenad med hundarna. Det blåste kallt och vi bytte några ord i all hast och sedan gick var och en hem till sitt.

-Det var sista gången Åke!

-Vem kunde ana?

-Fan Åke!

Vi träffades inte så ofta de senaste åren. Tyvärr blir det så. Var och en har sitt och man är lite dålig på att hålla kontakt.

-Det var bara du som kom och hälsade på när jag hade det jobbigt senast Åke! Jag högaktade dig för det – men jag sade det inte till dig. Det borde jag ha gjort.

-Hur tror du det går nästa säsong för vårt gemensamma favoritlag i SHL Åke?

-Nej, just ja!

Huller om buller, fram och tillbaka.

Det kommer att ta tid att förstå, att acceptera livets gång – igen!

-Mina tankar går till din familj Åke, till dina syskon och till dina närmaste vänner.

-Och du Åke! Vila i frid! Vi ses någon gång.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

En kommentar till “Det bräckliga livet”

  1. Väldigt fint skrivet Sören, När det gäller Eagles kommer jag även att tänka på våran andra klasskamrat Marie som har varit borta i många år nu den gruppen var hennes favoriter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *