Skrivfel – eller att skriva fel

Att skriva kan ha sina sidor – om man får uttrycka det så.

De allra flesta av oss skriver något dagligen, om det så bara gäller den där lilla lappen vi har med oss till affären när vi skall handla. Vissa har skrivandet som sin utkomst och andra bara som en hobby.

Skriver man på en bok kan man – om man vill – hitta på och vrida som man vill och till och med försöka ge lögnen trovärdighet men ibland handlar boken om något som är grundat på fakta. I det senare fallet gäller det att ha torrt på fötterna när texten sätts på pränt annars kan det bli väldigt fel.

Skriver man tidningsartiklar av nyhetskaraktär gäller nästan uteslutande att ha fakta och substans bakom texten. Att ett och annat fel kan smyga sig in i en text råder det ingen som helst tvekan om. Man kan ha blivit felunderrättad eller man kan ha missförstått. Det är acceptabelt, bara felet blir rättat. En felaktig ordföljd kan förvränga en text till något galet och risig grammatik kan också ställa till det.

Felstavningar, ”sär skrivningar” och felslag på tangentbordet kan man ha överseende med men det finns också texter som har blivit så totalt felaktiga i sin grund att de är rent pinsamma, ibland komiska och ibland till och med svåra att ursäkta. Jag skall här kort berätta ett exempel.

Till en lokalredaktion i länet kom för många år sedan en vikarie. Ordinarie journalister och kontorspersonal befann sig på ledighet, en ledighet som sträckte sig över en helg. På den tiden fanns rubriken ”Jordfästningar” på familjesidorna. Det handlade om att i text berätta om de begravningar som hållits under helgen och oftast inhämtades information från pastorsexpeditionen eller direkt från den präst som hållit i förrättningen.

Skrivande, tillika jourhavande journalist, beskrev vilka psalmer som sjungits, vem/vilka som sjungit, vilka stycken och melodier, vilka texter som blivit lästa och ibland också vem som eventuellt hållit något tal till den bortgångne. Så var situationen för den vikarierande journalisten, som inte var så hemmastadd, vare sig på redaktionen han befann sig, eller geografiskt på platsen i fråga.

Lördag eftermiddag ringde han prästen för att ta reda på hur dagens tidigare hållna begravning avlöpt – ja, ni vet.

Bland de sörjande hade det befunnit sig en gammal god vän till den avlidne och han hade också mycket riktigt sagt några väl avvägda ord om sin saknad efter sin vän. Det skulle naturligtvis in i textmassan under rubriken ”Jordfästningar”.

Det var då det hände, det som inte fick hända! I måndagens tidning gick det nämligen att läsa att den avlidne hade hållit ett tal till sin kamrat. Vikarierande journalist hade helt enkelt blandat ihop namnen på den avlidne och den sörjande vännen. En dementi och en rättelse var på sin plats och ordinarie journalist fick ombesörja densamma.

Här kan man väl närmast skylla det hela på att vik. inte var så bevandrad i bygden, än mindre bekant med människorna som levde – och hade levt där.

Avgå!

Det sägs att trädgårdsarbete är nyttigt för både kropp och själ, lite som meditation. Man får tid över för funderingar, tankar, lägga till rätta, planera och ordna o.s.v. Kvällens övningar runt gården gav mig dock nära nog hälsovådlig blodtryckshöjning när jag kom ihåg vad vi kunde läsa om i våra dagstidningar under förra veckan. 

klipp

 

 

Jag har en gång för alla bestämt mig för att inte inlemma mig i politisk polemik, vare sig på bloggen eller på Facebook, av den enkla anledningen att jag är övertygad om att det inte går att åstadkomma förändringar med åsikter på sociala medier.

Det som gick att läsa på nyhetsplats gjorde mig så uppriktigt förbannad så det näst intill saknar motstycke. Det är helt enkelt så att ”The bottom is nådd” nu. Några av Ragundas ”folkvalda” politiker, snarare ”pellejönsar”, gick i klinch med varandra under pågående fullmäktigemöte, med polisanmälningar mot varandra som följd. Ett nytt lågvattenmärke går att rista i grunden som den skälvande Ragunda Kommun står på.

Anklagelser fram och tillbaka, tillmälen och näst intill fysiskt våld – allt enligt Östersundsposten och Länstidningen. Nu skall jag i rättvisans namn tillägga, att mina synpunkter på det inträffade, grundar sig helt på det som gick att läsa på nyhetsplats. Jag har alltså inte konfronterat någon av de involverade i bråket.

Faktum kvarstår:

-Hur tänkte de då?

Uppenbarligen har dessa stridstuppar inte förstått vad deras förtroende som politiker, som företrädare för kommuninnevånarna och för kommunen som helhet, går ut på.   F ö r t r o e n d e v a l d – torde innebära att man besitter något slags förtroende hos väljarna…eller tänker jag fel?

Som politiker i en kommun av Ragundas dignitet, en glesbygdskommun som blöder, som avfolkas i skrämmande takt, som står på ruinens brant rent ekonomiskt, är det i mina ögon så uppenbart vad som krävs av våra ”folkvalda”, nämligen samarbete för allas vårt bästa.

För ett antal år sedan, jag minns inte riktigt när, rådde kaos i politiska sammanhang här i bygden. Då, under överinseende av mängder av media, samlades politikerkåren till storting och avsikten var att förbättra den då rådande situationen, de politiska partierna emellan. Då, enades man om ett samarbete, just för kommunens bästa. Det skulle bli slut på käbbel och smutskastning och det politiska klimatet skulle bli avsevärt bättre. Var och en av de förtroendevalda fick själv förtälja om vad var och en ansåg gick att förbättra – för kommunens bästa – som sagt!

Och det blev bättre. Det blev lugnare och det blev mera nyanserade diskussioner och beslut under ganska lång tid. Det gick till och med så bra att tidningarna nästan inte hade några som helst skandaler att skriva om. Men det var då.

Jag är inte speciellt intresserad politiskt men jag är övertygad om att då satt många av dagens folkvalda i fullmäktige – och jag frågar mig…har de glömt?

-Är dagens situation i Ragunda så mycket bättre att det är fritt fram för politiker att uppträda hur respektlöst som helst mot varandra?

-Är en situation, som den som nu råder, den bästa för vår glesbygdskommun, med allt vad det innebär?

-Gynnar ett uppträdande, som det som gick att läsa om på nyhetsplats, vår fattiga kommun, som är i största behov av inflyttning för att öka såväl tillväxt som ekonomi?

-Tror vissa ”folkvalda” att vi som fortfarande klöser oss fast här i bygden, där loppisskyltarna pryder snart sagt varje skyltfönster, blir ännu mera beslutsamma att stanna kvar?

Frågorna kan bli hur många som helst. Innan jag avslutar och masar min värkande kropp till sängen vill jag bara uppmana stridstupparna:

-Ställ er plats till förfogande!

-Avgå för fan!

 

 

Organiserad fattigdom?

Jag förmodar att jag inte är ensam om, att nästan dagligen läsa expertutlåtanden på Facebook om det organiserade tiggeriet som pågår i vårt avlånga land. Expertutlåtanden i så måtto att väldigt många anser sig VETA hur det verkligen förhåller sig. Expertutlåtanden som berättar om det organiserade tiggeriet, där de samlade värdena av varje dags tiggande går till någon slags arrangör/organisatör som lägger rabarber på rubb och stubb. Expertutlåtanden som gör gällande att ”det minsann inte går någon nöd” på alla de som nedlåter sig till att sitta utanför butiker och be om en skärv. Expertutlåtanden som drar alla tiggare över en kam.

-Förhåller sig verkligheten precis så som ”experterna” uttrycker det?

-Är det bara jag som INTE VET, med 100 procents säkerhet, hur verkligheten ser ut?

Jag brukar undvika att uttala mig, mot bakgrund av att jag faktiskt inte vet hur det förhåller sig med tiggeriet. Jag önskar att jag hade kunskap eller att jag skulle ha förmågan att faktiskt ta reda på hur verkligheten är.

Hur som helst, det jag själv blev vittne till ikväll stärker mig i min uppfattning att man inte på något sätt kan dra alla tiggare över en kam. Det jag såg gjorde mig illa till mods dessutom.

Inte långt från mitt hem ligger en skola. Där, vid en av infarterna, stod en utlandsregistrerad bil parkerad. Där, bland soptunnorna som står uppställda, gick en man och letade igenom tunnorna, på jakt efter gud vet vad.

Jag kände igen mannen. Han är en av de, som nästan dagligen, syns utanför någon av ortens butiker.

-Lever han i överflöd?

-Går det ingen nöd på honom?

-Jag har min uppfattning. Experterna sin.

Första besöket i ett hus…

…som vädjar till mig:

-Ta hand om mig!

-Rusta upp mig!

-Bevara mig för framtiden!

Jag stannar upp och lyssnar, känner, ser på detaljer, funderar och drömmer en stund. En liten illful figur sitter bakom ena örat och pockar på uppmärksamhet:

-Sätt igång! Tveka inte! Du fixar det!

Men sunda förnuftet talar i samma sekund till mig:

-Du har inte tid! Du har så mycket annat att göra. Låt någon som har mera tid och pengar göra jobbet.

Men visst lockar det…

1 2 3 4 5 6

 

Speldjävulen

Som nyttjare av s.k. sociala media, för min del Facebook, blir jag gång efter annan tillfrågad/uppmuntrad/inbjuden att gå med i ömse ”spelgrupper” och JAG ÄR FÖR FAN INTE INTRESSERAD! Jag är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli intresserad av detta. 

-Begrip!

Nu har jag, precis som de flesta andra människor, haft nöje av diverse sällskapsspel genom livet. Det har varit, och är, dessutom trevligt att plocka fram det gamla Trivial Pursuit eller Med Andra Ord eller varför inte en hederlig kortlek för att ”dra en spader” i trivsamt sällskap.

Men! Även dessa, de allra enklaste och gemytliga spelformerna, kan locka fram det absolut sämsta hos närstående och vänner. Förvandla i vanliga fall fullt normala individer till veritabla monster, usla förlorare och, till råga på allt, outhärdliga vinnare. Hjärtklappning, högt blodtryck samt ett och annat blixtnedslag förekommer också!

I min gröna ungdom, när jag för första gången inrättade mig i livet som sambo, hade jag och min dåvarande sammanlevande goda vänner i hyreshuset intill. Vi umgicks ofta och lite nu och då plockades kortleken fram på köksbordet. Vi hade trevligt vid de här speltillfällena, i alla fall fram tills att en av de goda vännerna på andra sidan bordet hade förlorat några spel. Då drog åskan in tämligen lokalt!

Kortspel, och i synnerhet poker, blev plötsligt det absolut sämsta man kunde ägna sig åt. Det var löjligt och det var tråkigt och det var onödigt att lägga tid på. Fortsatte förlusten slutade det många gånger med hastigt uppbrott och hemgång. Förbyttes oturen till tur gick det bra att fortsätta.

Lite nu och då spelade vi just TP, som då var en ny företeelse. En av mina svågrar var ofta med och då var det jag själv som ständigt irriterades över att han hela tiden tog fel spelpjäs sedan han slagit tärningen. Det gick så långt att jag funderade över om han led av dåligt minne eller om han med vett och vilja, bara för att retas, gjorde så. Efter några spelrundor, och efter att jag nära nog slagit honom på fingrarna, berättade han om sitt problem med färgseendet. Så enkelt var det – och så lätt triggades humöret av sällskapsspel.

Hur som helst, håll med om att det känns bra när man själv tycker sig besitta en hyfsat intellektuell standard och man vinner poäng på sina medtävlares allmänna enfald och enskilda tillkortakommanden. Det är ju faktiskt lite komiskt också när man lyckas locka fram sina motspelares sämsta sidor.

Jag är dock INTE INTRESSERAD AV ATT SPELA SPEL PÅ FACEBOOK!

 

 

Flashback över en kopp kaffe

Var inviterad till en god vän på en kopp kaffe och krusbärskaka ikväll. Det är märkligt vad lite som behövs för att en hel hop med gamla minnen skall göra sig påminda.

Precis som en arbetskamrat, för många år sedan, kan hon inte dricka hett kaffe. Koppen skall snurras i många minuter och kaffeskeden skall göra sitt för att få drycken att svalna.

Just detta skapade lite komiska situationer ibland på jobbet en gång i tiden. Sommartid jobbade två något äldre gentlemän på firman, Ture och Bertil. Ture var den oerhört plikttrogne, som inte hade några som helst behov av att sitta en hel rast, även om det fanns tid över. Maten åts upp och kaffet dracks, oavsett om kaffet var hett eller inte. Därefter lämnade han matrummet eller baracken och satte sig i bilen för att vänta på oss.

Bertil var den lugne och lite filosofiske, ”spjuveraktig” och full av humor. Huruvida han höll sig till sanningen, när han berättade om ett och annat, det visste man inte. Han satt gärna kvar vid bordet och drack sitt kaffe i lugn och ro. Roger, en annan av våra arbetskamrater, hade, och har väl kanske än idag, lite svårt för det där med hett kaffe. När vi andra var färdiga satt han oftast och snurrade en sockerbit mellan tummen och pekfingret, knackade den lite mot bordet ibland och väntade på att kaffet skulle svalna. Och det gjorde inget alls. Vi hann tillbaka till jobbet ändå.

Så… där satt vi och pratade, drack kaffe, väntade lite på Rogers kaffe och i bilen satt Ture. Oftast när vi kom ut satt han och ”trummade” med fingrarna mot något, som om han ville säga att han väntat länge på oss men, han sade aldrig något. Inte en enda gång.

Idag är både Ture och Bertil borta. Ture omkom tragiskt när hans och hustruns hem brann ner till grunden för ett antal år sedan. De hade ett stort hus.

-Hur många skorstenar har du på ditt hus, brukade han fråga och ”plira” med ögonen?

-Har man två skorstenar på huset har man ett stort hus, tillade han därefter.

Ture hade ett stort hus, som sagt!

Det är inte utan att man saknar dem båda lite då och då.

Frid över deras minne.