Flashback över en kopp kaffe

Var inviterad till en god vän på en kopp kaffe och krusbärskaka ikväll. Det är märkligt vad lite som behövs för att en hel hop med gamla minnen skall göra sig påminda.

Precis som en arbetskamrat, för många år sedan, kan hon inte dricka hett kaffe. Koppen skall snurras i många minuter och kaffeskeden skall göra sitt för att få drycken att svalna.

Just detta skapade lite komiska situationer ibland på jobbet en gång i tiden. Sommartid jobbade två något äldre gentlemän på firman, Ture och Bertil. Ture var den oerhört plikttrogne, som inte hade några som helst behov av att sitta en hel rast, även om det fanns tid över. Maten åts upp och kaffet dracks, oavsett om kaffet var hett eller inte. Därefter lämnade han matrummet eller baracken och satte sig i bilen för att vänta på oss.

Bertil var den lugne och lite filosofiske, ”spjuveraktig” och full av humor. Huruvida han höll sig till sanningen, när han berättade om ett och annat, det visste man inte. Han satt gärna kvar vid bordet och drack sitt kaffe i lugn och ro. Roger, en annan av våra arbetskamrater, hade, och har väl kanske än idag, lite svårt för det där med hett kaffe. När vi andra var färdiga satt han oftast och snurrade en sockerbit mellan tummen och pekfingret, knackade den lite mot bordet ibland och väntade på att kaffet skulle svalna. Och det gjorde inget alls. Vi hann tillbaka till jobbet ändå.

Så… där satt vi och pratade, drack kaffe, väntade lite på Rogers kaffe och i bilen satt Ture. Oftast när vi kom ut satt han och ”trummade” med fingrarna mot något, som om han ville säga att han väntat länge på oss men, han sade aldrig något. Inte en enda gång.

Idag är både Ture och Bertil borta. Ture omkom tragiskt när hans och hustruns hem brann ner till grunden för ett antal år sedan. De hade ett stort hus.

-Hur många skorstenar har du på ditt hus, brukade han fråga och ”plira” med ögonen?

-Har man två skorstenar på huset har man ett stort hus, tillade han därefter.

Ture hade ett stort hus, som sagt!

Det är inte utan att man saknar dem båda lite då och då.

Frid över deras minne.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *