Speldjävulen

Som nyttjare av s.k. sociala media, för min del Facebook, blir jag gång efter annan tillfrågad/uppmuntrad/inbjuden att gå med i ömse ”spelgrupper” och JAG ÄR FÖR FAN INTE INTRESSERAD! Jag är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli intresserad av detta. 

-Begrip!

Nu har jag, precis som de flesta andra människor, haft nöje av diverse sällskapsspel genom livet. Det har varit, och är, dessutom trevligt att plocka fram det gamla Trivial Pursuit eller Med Andra Ord eller varför inte en hederlig kortlek för att ”dra en spader” i trivsamt sällskap.

Men! Även dessa, de allra enklaste och gemytliga spelformerna, kan locka fram det absolut sämsta hos närstående och vänner. Förvandla i vanliga fall fullt normala individer till veritabla monster, usla förlorare och, till råga på allt, outhärdliga vinnare. Hjärtklappning, högt blodtryck samt ett och annat blixtnedslag förekommer också!

I min gröna ungdom, när jag för första gången inrättade mig i livet som sambo, hade jag och min dåvarande sammanlevande goda vänner i hyreshuset intill. Vi umgicks ofta och lite nu och då plockades kortleken fram på köksbordet. Vi hade trevligt vid de här speltillfällena, i alla fall fram tills att en av de goda vännerna på andra sidan bordet hade förlorat några spel. Då drog åskan in tämligen lokalt!

Kortspel, och i synnerhet poker, blev plötsligt det absolut sämsta man kunde ägna sig åt. Det var löjligt och det var tråkigt och det var onödigt att lägga tid på. Fortsatte förlusten slutade det många gånger med hastigt uppbrott och hemgång. Förbyttes oturen till tur gick det bra att fortsätta.

Lite nu och då spelade vi just TP, som då var en ny företeelse. En av mina svågrar var ofta med och då var det jag själv som ständigt irriterades över att han hela tiden tog fel spelpjäs sedan han slagit tärningen. Det gick så långt att jag funderade över om han led av dåligt minne eller om han med vett och vilja, bara för att retas, gjorde så. Efter några spelrundor, och efter att jag nära nog slagit honom på fingrarna, berättade han om sitt problem med färgseendet. Så enkelt var det – och så lätt triggades humöret av sällskapsspel.

Hur som helst, håll med om att det känns bra när man själv tycker sig besitta en hyfsat intellektuell standard och man vinner poäng på sina medtävlares allmänna enfald och enskilda tillkortakommanden. Det är ju faktiskt lite komiskt också när man lyckas locka fram sina motspelares sämsta sidor.

Jag är dock INTE INTRESSERAD AV ATT SPELA SPEL PÅ FACEBOOK!

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *