Skrivfel – eller att skriva fel

Att skriva kan ha sina sidor – om man får uttrycka det så.

De allra flesta av oss skriver något dagligen, om det så bara gäller den där lilla lappen vi har med oss till affären när vi skall handla. Vissa har skrivandet som sin utkomst och andra bara som en hobby.

Skriver man på en bok kan man – om man vill – hitta på och vrida som man vill och till och med försöka ge lögnen trovärdighet men ibland handlar boken om något som är grundat på fakta. I det senare fallet gäller det att ha torrt på fötterna när texten sätts på pränt annars kan det bli väldigt fel.

Skriver man tidningsartiklar av nyhetskaraktär gäller nästan uteslutande att ha fakta och substans bakom texten. Att ett och annat fel kan smyga sig in i en text råder det ingen som helst tvekan om. Man kan ha blivit felunderrättad eller man kan ha missförstått. Det är acceptabelt, bara felet blir rättat. En felaktig ordföljd kan förvränga en text till något galet och risig grammatik kan också ställa till det.

Felstavningar, ”sär skrivningar” och felslag på tangentbordet kan man ha överseende med men det finns också texter som har blivit så totalt felaktiga i sin grund att de är rent pinsamma, ibland komiska och ibland till och med svåra att ursäkta. Jag skall här kort berätta ett exempel.

Till en lokalredaktion i länet kom för många år sedan en vikarie. Ordinarie journalister och kontorspersonal befann sig på ledighet, en ledighet som sträckte sig över en helg. På den tiden fanns rubriken ”Jordfästningar” på familjesidorna. Det handlade om att i text berätta om de begravningar som hållits under helgen och oftast inhämtades information från pastorsexpeditionen eller direkt från den präst som hållit i förrättningen.

Skrivande, tillika jourhavande journalist, beskrev vilka psalmer som sjungits, vem/vilka som sjungit, vilka stycken och melodier, vilka texter som blivit lästa och ibland också vem som eventuellt hållit något tal till den bortgångne. Så var situationen för den vikarierande journalisten, som inte var så hemmastadd, vare sig på redaktionen han befann sig, eller geografiskt på platsen i fråga.

Lördag eftermiddag ringde han prästen för att ta reda på hur dagens tidigare hållna begravning avlöpt – ja, ni vet.

Bland de sörjande hade det befunnit sig en gammal god vän till den avlidne och han hade också mycket riktigt sagt några väl avvägda ord om sin saknad efter sin vän. Det skulle naturligtvis in i textmassan under rubriken ”Jordfästningar”.

Det var då det hände, det som inte fick hända! I måndagens tidning gick det nämligen att läsa att den avlidne hade hållit ett tal till sin kamrat. Vikarierande journalist hade helt enkelt blandat ihop namnen på den avlidne och den sörjande vännen. En dementi och en rättelse var på sin plats och ordinarie journalist fick ombesörja densamma.

Här kan man väl närmast skylla det hela på att vik. inte var så bevandrad i bygden, än mindre bekant med människorna som levde – och hade levt där.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *