Sådant man blir glad av

I 19 år har en särskild helg varit vigd till ett alldeles speciellt evenemang här i Hammarstrand. Bakom evenemanget ligger en förening, som arrangerat detsamma under alla år, och faktum är att föreningen är precis lika gammal som evenemanget i sig.

Club Nostalgia, en förening där medlemmarna tycker om att skruva med, putsa på, samt åka omkring i gamla entusiastbilar, speciellt sommartid. Bilar som i många fall är rena konstverken.

Nästa år fyller föreningen 20 år och nästa år arrangerar de Nostalgia Hillclimb för 20:e gången. Ett evenemang som är omåttligt populärt här i bygden. Folk planerar delvis sommaren och semestern efter den helgen som tävlingen skall avgöras och de kommer i mängder. Jag drar mig inte för att slå fast att ”nostalgiahelgen” är årets höjdpunkt i Hammarstrand.

Vad är det då som gör det hela så oerhört populärt? Är det verkligen bara att folk är så omåttligt förtjusta i gamla bilar och motorcyklar eller handlar det om tävlingsmomentet uppför den gamla anrika Hammarbacken, där deltagarna skall göra två åk,  tidsmässigt så lika som möjligt? Nja, jag tror inte det är hela sanningen. Det handlar nog om att Club Nostalgia har lyckats åstadkomma en tävling, och ett sammantaget arrangemang, som andas så fantastiskt mycket trivsel och glädje i en enda röra. Folk ler och är glada från morgon till kväll och jag vet inte vad som skulle kunna ändra på det.

Lördag morgon, tävlingsdagen, tar sig människor uppför den långa backen mot tävlingsområdet och de bär på campingstolar, ryggsäckar, parasoller, kylväskor och kameror och det är ingen lätt match att ta sig upp till åskådarplats. Det är en lång och brant backe men ingen knotar för det. Väl uppe gör man det bekvämt för sig i de medhavda stolarna, på stubbar och stenar, och en del direkt i blåbärsriset. Där vidtar en stunds väntan på att bilar och motorcyklar skall börja åka den 1250 meter långa banan.

4

Att det handlar om differenstävling framgår kanske inte så tydligt för deltagarna gillar att töja på gränserna. Det gasas friskt, minst sagt, och det tilltalar publiken. Det är gamla svenska bilar och det är amerikanska glidare i en sällsam blandning. Därtill en och annan hästkraftsstinn jänkare som utan tvekan klöser gruset ur däcken på ett effektivt sätt. I år kantades banan av nära 1000 personer och det är ingen dålig siffra. Ända sedan början av året har sju personer från föreningen arbetat med att marknadsföra det hela. Därtill att organisera hela tävlingen med allt vad det innebär. Reklam som är riktad mot både deltagare och publik. Ett oerhört arbete men det lönar sig, både vad gäller deltagande som publik. 70 förare kom till start i år19 och med tanke på att alla skall göra två åk så tar det sin rundliga tid.

Vem som vann respektive tävlingsklass vet jag inte och jag vet inte heller om det är det mest väsentliga i sammanhanget. Jag har en känsla av att det i första hand handlar om trivsel och gemyt. Alla skall känna sig välkomna – och det gör man. Och inte behöver man bli ekonomiskt ruinerad heller. Alla upp till 15 år går in gratis så det blir en slant över till att handla hamburgare och dricka på försäljningsställena också.

När tävlingen är över och kvällen nalkas samlas tusentals människor i centrala Hammarstrand. Där vidtar cruising och där fortsätter folkfesten. Det är rent utav trångt längs Centralgatan och det är man inte van vid. Att vädergudarna håller en vakande hand över Club Nostalgia, gör hela evenemanget ännu bättre.

27År efter år lyser solen över bilar, över människor på parkbänkar, på gräsmattor, i medhavda stolar, kort sagt överallt där det finns plats över. Och människorna är glada!

Ortsbor, hemvändare och människor från andra platser i landet blandas med varandra, unga som gamla, och det spekuleras över bilmodeller och över årgångar och man pratar minnen från tidigare år. Visst ser man en och annan som fått lite för mycket innanför västen men jag har hittills aldrig varit med om något störande inslag – på 19 år!

25Något som också är värt att notera är betydelsen av att vi har ett evenemang av den här kalibern i Hammarstrand. Jag har en känsla av att ortens näringsidkare gnuggar händerna en aning just den här aktuella helgen. Det handlas i butiker och det äts och dricks på de matställen som finns till buds.

I år hade Club Nostalgia en huvudsponsor för tävlingen, vilket var oerhört värdefullt. Försäkringsbolaget Bilsport & MC, som försäkrar just entusiastfordon, har lovat att ställa upp fler gånger och det inger förhoppning om att föreningen fortsätter arrangera Nostalgia Hillclimb i Hammarstrand. Det är nämligen värt att notera att, utan tävlingen i backen har vi ingen cruising och inga tillresta tusentals människor som gynnar orten på flera sätt.

Ni som var åskådare i backen och ni som var ute på Hammarstrands gator under lördagskvällen – ge gärna arrangörerna en klapp på axeln för det förtjänar de. Min förhoppning är nämligen att vi får se det här evenemanget i många år till, inte minst för att det är så trivsamt och så roligt.

Slutligen, något som också är värt att notera. När söndag morgon nalkas och friden har lagt sig över samhället, då städas det! Inget, och jag lovar inget, vittnar om att det pågått en folkfest längs Centralgatan några timmar tidigare. ”Det är blåst” som vi brukar säga. Så välstädat och så fint och alla tomma flaskor och burkar pantas och förtjänsten skänks till Röda Korset eller till ungdomsverksamheten här i Hammarstrand.

-Berömvärt!

Bilden av…frihet

Det är långt mellan raderna ibland. Icke desto mindre rusar ett ständigt ordflöde genom huvudet och ibland vävs orden samman till meningar som skulle gå att sätta på pränt. Men det går perioder när skrivklådan inte riktigt räcker till och när det är alldeles för mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Oanat kommer plötsligt tillfället när man bara måste fånga ögonblicket och försöka förmedla känslan man precis fick…

Känslan av frihet.

På en filt, på en gräsmatta utanför ett hyreshus, satt två personer och åt lunch när jag passerade för några dagar sedan. Med ens var jag bara tvungen att få en pratstund med dem.I gräset

Det här är Akimali och Godance. De har bott i Sverige i två år efter att ha flytt hemlandet Kongo, först till Uganda och sedan till Sverige. Akimali är pensionär nu och Godance, som är lite yngre, läser på SFI.

På min fråga om varför de flydde hemlandet visar Godance med ett låtsasgrepp om ett vapen, och på knagglig svenska, att det var farligt att leva kvar där. I den mån de kunde sova vaknade de upp varje dag med risk att bli skjutna av terrorgrupper och banditer som plundrade hem, våldtog kvinnor och barn och dödade urskillningslöst. De såg ingen annan utväg än att fly. Kvar i Kongo finns delar av familjen och många släktingar som de bara har sporadisk kontakt med.

-Sverige är bra, inte Kongo, säger Godance. Vi är lugna här och har inget att frukta. Nu vill jag bara lära mig svenska och få ett jobb så jag kan betala mina räkningar.

Jag tror att känslan jag fick när jag såg dem var rätt.