Den pedagogiske gitarrläraren

Det här är min äldsta dotter, Jenny. På bilden är hon knappt två år men musikintresset är redan här ganska påtagligt. Spelades det inte musik på stereon så plockade hon fram sin lilla gitarr och spelade och sjöng själv för glatta livet.

My beautiful picture

Sedan gick det några år och det var dags att börja skolan. Då började hennes far att fundera över sin egen musikalitet och därtill en del tankar kring varför han inte förverkligade sin dröm om att lära sig spela gitarr redan i skolåldern. Vad han kunde komma ihåg handlade det mest om dilemmat med att dels bära med sig det oerhört skrymmande instrumentet till skolan men också det totala oförståendet för den förgrymmade blockflöjten.

-Vad hade den med gitarrspelande att göra?

Nåväl, med åren lärde också han sig att knäppa fram några toner på en inledningsvis hyrd gitarr, som senare byttes mot några inköpta. När sedan dottern gått några år i skolan ställde han därför frågan till henne om huruvida hon var intresserad av att börja kommunala musikskolan, med inriktning mot just gitarr. Han menade nog att han skulle kunna vara behjälplig med ett och annat i spelandets konst om nu dottern ställde sig positiv till förslaget.

Och tänk vad glad han blev när dottern sade sig vara intresserad av förslaget. Nu skulle de kunna spela tillsammans, för med pappas hjälp skulle det gå galant och inte skulle det ta så lång tid heller att lära sig.

Genast begav sig pappan iväg för att låna en lite mindre gitarr till dottern och snart låg spelböckerna på bordet och på var sin stol i dotterns rum satt de båda och började öva. Inledningsvis en och annan ton och lite senare…fortfarande en och annan ton!

Det gick för all del lite trögt i början men snart lossnade det en aning och det var nu fullt möjligt att åstadkomma en liten visa tillsammans men, pappans tålamod har aldrig varit särskilt stort eller omfångsrikt så det gällde att lista ut ett bättre sätt, ett sätt som avvek en aning från kommunala musikskolans principer för inlärning.

Nu förflyttar vi oss ganska många år framåt i tiden!

Förra helgen hade pappan besök av sin äldsta dotter och under lördagskvällen satt de båda i pappans kontorsrum, där både datorer och några gitarrer finns. Dottern spelade några favoritlåtar på Spotify och pappan tycker oftast att dottern har god musiksmak så för en stund plockades en av gitarrerna fram och pappan spelade förnöjsamt till låtarna.

-Du kan ju spela, sade dottern!

-Nja, svarade pappan, nog skulle jag önska att jag kunde mera.

Det var då några frågor ställdes av dottern, följda av ett minst sagt märkligt påstående:

-Minns du när du skulle lära mig spela gitarr?

-Ja, javisst, svarade pappan. Det var väl kul?

Nu började dottern att skratta och ställde ytterligare en fråga till pappan:

-Minns du hur du gjorde för att få mig att spela?

Pappans svar blev lite avvaktande för nog kunde han ana att det låg något lurt i luften, inte minst mot bakgrund av att dottern skrattade så vansinnigt.

-Nja, nu vet jag inte om jag kommer ihåg…

-Kommer du inte ihåg att du fyllde en stor skål med godis och ställde den på bordet och sedan satt du och åt ur den och sade till mig att jag också skulle få bara jag spelade?

Tänk vad ungar kan få för sig och jag kommer ihåg att jag tyckte att hon tittade alldeles för mycket på TV när hon var liten…

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *