Tillrättavisad

Det har gått ganska många år nu sedan jag använde en mobiltelefon för första gången. Det var en sådan där tung sak som satt fast monterad i bilens bagageutrymme och luren ansluten inne i bilen. Dyr var den också. 

Det var min dåvarande svärfar som inhandlade en mobiltelefon för nära 25000 kronor. Mobiltelefoner var inte var mans egendom på den tiden och framför allt så var det inga ungdomar som släntrade omkring med luren i örat.

Nog var det lite märkvärdigt att sitta i bilen och ringa upp någon i bekantskapskretsen för det gick inte att ta miste på att samtalet kom från just en mobiltelefon. Lite brus och lite ljud från bilen framgick med all tydlighet. Det var liksom lite status. Det fanns till och med attrapper att köpa från ömse kataloger. ”Höj din status med en mobilattrapp” stod det att läsa om produkten.

Jag kommer också ihåg när jag första gången insåg att mobiltelefonen inte behöver synas för att det skall gå att prata i den. Jag mötte en bekant utanför en av ortens butiker och karl´n gick omkring och pratade för sig själv!

-Har han blivit fullkomligt tokig, tänkte jag?

Han hejade på mig och gick lugnt vidare. När jag vände mig om för att kolla hans mentala hälsa en gång till såg jag sladden från snäckan han hade i örat. Det var tur det.

Det dröjde sedan några år innan jag skaffade min första telefon och det gjorde jag när jag låg ute på jobb och ledsnade på att gå till telefonkiosken varje kväll för att ringa hem. Jag hade visserligen en arbetskamrat som redan hade en mobiltelefon i sin husvagn och som gärna lånade ut den till oss andra. Men det kändes lite jobbigt att sitta i hans husvagn på kvällarna och tära på hans abonnemang för han var nämligen den enda av oss, som jobbade tillsammans, som hade en sådan. Vi kunde inte gärna sitta där allihopa bara för att ringa hem.

Det var både praktiskt och tryggt att äga en mobiltelefon som både gick att ringa och sms:a på – och så är det fortfarande men, så kom den dagen när alla skulle ha mobiltelefon, oavsett hur ung eller gammal man var! De var början till dagens tekniska underverk som mera är rena nöjesmaskiner än telefoner och det var då som irritationen tilltog, speciellt vissa tider på dygnet!

Ungarna skulle nödvändigt ha en mobiltelefon ”därför att det har alla andra”! Och så fick de en! Jag vet i f-n hur det gick till men plötsligt skulle det pratas och skickas sms dygnet runt! Nattetid, dagtid, vid middagsbordet, på skolan, i bilen, på bussen, på festen hos vänner och bekanta, i kyrkan vid avslutningen och konfirmationen – alltså jämt! Och irritationen tilltog!

Nattsömnen stördes och matron vägrade infinna sig. Det ”pep och chep” i mobilen för jämnan och ingen kommentar var mera använd än ”lägg ifrån dig den där nu” Det hände att ett direkt hot om omhändertagande omsattes i verklighet och det var inte långt borta att man testat sin förmåga i hur långt det gick att kasta en mobiltelefon. Endast investeringen förhindrade det! (Jag vet för övrigt hur lång man kan kasta en Stocke, barnstol)

Åren gick och irritationen över mobilanvändandet övergick mera till irritation över att någon form av mössa skulle sitta på skallen när det skulle ätas.

Numera har jag min yngsta dotter i Göteborg. Hon använder mer än gärna sin mobil nu också, med allt vad man kan använda dagens mobiltelefoner till. Hon har varit hemma några veckor nu i samband med praktik i sin gymnasieutbildning. Vistelsen här hemma sammanföll med det pågående slutspelet i ishockey och för några dagar sedan pågick en match vid middagstid. När maten stod klar på bordet insåg jag att radion var ett störande moment, inte minst med den volym som var nödvändig för att matchreferatet skulle gå att höra.

Så jag stängde av den och tog helt enkelt fram mobilen och knappade in på hockeyligans portal för att kolla läget – och det gjorde jag lite för mycket – tydligen!

Tredje gången min dotter sade: ”Nu äter vi!” hörde jag det…

I gott sällskap

Det blir långsamt bättre – definitivt! Men än fattas en del. Tveklöst är det ärftligt betingat och inte mycket att göra åt. I dagsläget kan jag emellanåt se dragen i fjärde generationen och jag känner igen mig. Farfar var nog bättre än min far, bättre än mig och bättre än en av mina döttrar på att kontrollera ursinnet när saker och ting inte gick som han ville.

-Vad jag avser?

Jo, det handlar om ”Tuppjuck”.

Jag hörde ett program i radions P4 igår. Kvällspasset, med Christer och Morgan, belyste problematik och direkta följder av att inte kunna kontrollera humöret när döda ting uppsåtligen ställer till förtret. Det var många radiolyssnare som ringde till programmet och berättade om just det, när kortslutningen blir total och sunda förnuftet är helt åsidosatt. Jag kände igen mig i många av berättelserna och jag skrattade gott åt dem. Dessutom känns det på något sätt tryggt att veta att man är långt ifrån ensam om egenskapen.

Vi brukar dryfta det där ibland på jobbet, inte minst för att man ofta ställs inför situationer när saker och ting kan gå fel när teknisk apparatur skall åtgärdas, prylar skruvas loss- och fast, material flyttas, modern teknik – t. ex. datorer och mobiltelefoner – användas o.s.v. och dessutom finns faktiskt en och annan arbetskamrat av samma skrot och korn som jag själv. Det känns också bra.

Vad det rent medicinskt handlar om har jag ingen aning om men nog vore det intressant att veta. Jag har googlat en del på det där och fått mängder av träffar men några tydliga svar har jag inte hittat. De flesta länkarna handlar om ständiga humörsvängningar, depressioner, familjeproblem, stress, rädsla och mycket annat. En länk hette ”Hitta ilskans grund är vägen till styrka”. En annan en direkt hänvisning till Vårdguiden och telefonnumret 1177!

-Skall man ringa sjukvårdsrådgivningen innan man reagerar på att man klämt fingrarna i en sliten rörtång eller vad menas?

-Lider jag av depression för att jag blir förbannad på mina nya träskor när jag trampat snett och slänger dem så långt jag förmår?

-Är jag stressad när jag exploderar över att jag slår huvudet i en osedvanligt låg dörrkarm och krossar ett antal paket tunnbröd i samma sekund som synen och ljuset återvänder?

”Om du inte tränar – börja med det! Ta ut dig ordentligt”

-Skulle det kännas bättre när gräsklipparen jävlas om någon skulle uppmana mig till ovanstående? Icke!

-Hormonella förändringar?

-Nej, har inte märkt av några. Aldrig, för övrigt!

De där reaktionerna på ett och annat debacle kan komma när som helst, när man minst anar det, oavsett hur lugn man är, oavsett hur glad man är, utan hormonella förändringar o.s.v. Det behövs bara att chipet på betalkortet inte funkar på affären och människan bakom kassan anser att man inte är så pass betrodd att man kan hämta kontanter för att kunna betala.

Eller att skiftnyckeln släpper från bulten och knogarna får ta smällen.

Hur som helst, lyssna på gårdagens program. Är ni inte glada innan så blir ni det.

-Och du Jenny! Bryt inte av skärmen på din bärbara dator. Man gör inte så mycket med ett tangentbord utan skärm.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4885