Knapert med provision

Det har varit fantastiskt sommarväder några dagar och sena kvällar har tillbringats i solnedgången ute på verandan. Fördjupad i en tidskrift hajade jag till i förrgår kväll när en för mig okänd person knallade in på infarten till gården. Bredvid mig låg hunden och hon såg till så vederbörande stannade några meter från bron. En liten ”nasarvarning” ringde genast i bakhuvudet på mig men det visade sig att den unge mannen var i behov av en domkraft. Lånad bil med dåliga däck och punka som följd.

En stund senare var däcket bytt och jag kunde återgå till bekvämligheten men det var något i huvudet som pockade på uppmärksamhet, något som kopplade till det där med resande dörrknackare som vi lyckligtvis är tämligen förskonade från numera.

För ganska många år sedan bodde jag i byn Gevåg och i huset intill bodde goda vänner och grannar. Då var det lite oftare som man fick besök av allt från dammsugarförsäljare till resande i ”turkiska mattor” i syntet och de var inte så där väldigt uppskattade.

Han, grannen och jag, vi hade en överenskommelse. Såvida personal i resandebranschen avsåg att bedyra sina varors förträfflighet hos någon av oss skulle vi liksom täcka upp för varandra, beroende på vem av oss som fick besök först. Vi skulle bara kort meddela att inte heller grannen var i behov av något.

Så hände det sig en sommardag, när både grannen och jag var sommarlediga, att vi gemensamt dryftade stora världsfrågor när en för den tiden väldigt flott bil, en ganska låg Toyota Celica, rullade in på gården. Ur steg en ung man i snygg kavaj, vit skjorta och sådana där seglarskor som var så populära vid den tiden. Det visade sig vara just en dammsugarförsäljare – med en liten låg sportbil att frakta sina produkter i.

Mannen presenterade sig men redan där där satte grannen stopp för vidare möjligheter till affärer:

-Vi skall inte ha något!

Ja, ni vet hur det kunde vara. Det var inte alltid så lätt att övertyga de här nasarna om att man faktiskt menade allvar med avböjandet av deras erbjudanden och produkter men, grannen stod på sig:

-Du hörde väl vad jag sade, vi skall inte ha någon dammsugare!

Vi tittade båda på varandra i samförstånd och nickade till ”Toyotamannen”.

Med lätt irritation stängde den unge mannen bakluckan och var på väg att sätta sig i bilen igen när vi kom på att vi skulle ge honom tron tillbaka på lite mera provision den dagen.

-Om du fortsätter vägen rakt fram här kommer du till en gård där de säkert köper en dammsugare av dig för de brukar vara pigg på affärer! (på skoj liksom)

Och faktiskt kunde man skymta en smula hopp i säljarens anlete igen för snabbt intog han förarplatsen i sin sportbil, tackade för tipset och GASADE iväg så gruset sprutade om däcken! Man kanske ville göra så för att liksom visa att det fanns lite ”pulver under huven” i de där bilarna – då!

Nu förhåller det sig så att det är inte särskilt långt till nästa gård, sisådär 75 till 100 meter…och där slutar vägen! Fast inte riktigt! Där övergick vägen då till något som kunde liknas vid en ganska dålig traktorväg och den börjar med en brant utförsbacke ner i en mindre ravin.

Jag har för mig att vi tittade på varandra, grannen och jag, och tänkte nog samma tankar när vi såg nasarens bil försvinna bort bland buskar och blad och sannerligen blev det inte väldigt tyst kort därefter.

-Bäst vi går och kollar, sade grannen.

Innan vi var riktigt framme vid krönet mot ravinen såg vi den unge mannen komma gående uppför backen och lite längre ner, bland mjölkört och brännässlor, stod hans snygga Toyota prydligt planterad i mullen.

Då, liksom lite nu också, finns det tillfällen som man ångrar att man sagt och gjort ett och annat. Det blev ju vi, grannen och jag, som fick inledningsvis förklara att han kört lite för långt och därefter gå tillbaka till en annan granne, som var ägare till en traktor, och be honom om hjälp.

En halvtimma senare var Toyotan tillbaka på fast mark igen och lättad av det glömde mannen säkert bort vårat förslag till besök i gården intill för han försvann väldigt fort därifrån.

Att det blev en ganska risig dag, på många sätt, för Toyotamannen är helt klart för när jag en timme senare var på väg in till centralorten hade han krockat med en annan bilist i korsningen mot Hammarstrand. Innan jag åkte vidare förvissade jag mig om att han var välbehållen men bilen, den var färdig att byta ut. Den saken var klar.

Det blev dåligt netto den dagen för en resande i dammsugare.

Försök nummer 2

Nä, inte den här gången heller!

Jag försökte 1982 men det gick inte så bra då heller. Vis av den erfarenheten har jag avhållit mig från att ens försöka och det har gått bra…ända tills idag! Då, förra gången, lärde jag mig att det inte går att grädda Bondkakor som bara består av smör och socker. De håller inte ihop så bra i ugnen! Idag har jag lärt mig att ”j a g b o r d e  i n t e  h a  f ö r s ö k t  i g e n”

Skillnaden idag var att jag hade i alla fall min yngsta dotter till hjälp och då borde det ha funkat. Det är ju så bra med internet och alla recept som finns där så vi tänkte att vi skulle baka en kaka till min dotters mormor som fyller ojämnt idag. Man kan bjuda på ett bakverk även om åldern är ojämn. Är man +85 och pigg som en nötkärna så är det värt en liten uppoffring.

Uppoffringen bestod i ett recept med namnet ”Mamsens äppelkaka”. Plättlätt recept med få ingredienser men – lite konfunderade var vi redan från början: den skulle inte innehålla någon mjölk! Ändå står det att man skall ”kunna hälla den i formen”  när allt är ihopvispat och klart. INTE EN CHANS!

Försök hälla något som liknar en gräddad Hastbulle ner i en sockerkaksform så får ni se hur lätt det är. Till saken hör att vi avsåg att byta ut äpplena mot Krusbär för det kan inte ha någon betydelse eller?

Dottern: -Skall det inte vara mjölk i smeten?

Jag (sittande vid datorn en trappa upp): -Nej!

Dottern: -Det måste det vara!

Jag: -Javisst, häll i du!

Dottern: -Skall det inte vara något bakpulver?

Jag: Nej, men häll i du!

Och så vidare…och lite senare:

Jag: -Det ser ut att bli lite smet i formen!

Dottern: -Nej, det räcker!

Jag: -Jaha!

Ytterligare lite senare…

Jag: Fan va platt den ser ut inne i ugnen, skall den inte vara högre?

Dottern: -Nej, det blir bra!

KakaYtterligare lite senare…

25 cm diameter

höjd: max 1,5 centimeter!

Skulle vilja träffa den där ”mamsen” så vi kan justera receptet en aning!

 

 

En lite märklig företeelse

-Vad är det som gör att jag sitter där och proppar i mig kakor i orimlig mängd, trots att jag inte tycker om kakor?

Det kan man fråga sig och jag är långt ifrån ensam. Runt omkring mig har jag sisådär 300 personer till som gör precis som jag. För 100 riksdaler trycker vi i oss så mycket vi förmår och gudarna skall veta att det är ändå väldigt långt till att klara av alla 87 sorterna!

Det sägs att det innehavna rekordet i kakätandets konst ligger på smått otroliga 105 sorter – i alla fall hos Böle Bygdegårdsförening här i Ragunda. Nu lär aldrig det rekordet varken tangeras eller slås för numera bakas det inte så många sorter. 5

Det hela började för 32 år sedan då det bakades och serverades Kams på bygdegården men med tiden blev det allt fler byar som gjorde likaledes så man bytte helt enkelt till ”krusa” i stället. Nu har vi suttit där, en gång per år – i 18 år -och tryckt i oss kakor för allt vad tygen håller, oavsett vi tycker om dem eller inte.

Visst, det är hur trevligt som helst med samvaron det innebär och att få träffa gamla bekanta över några koppar kaffe och x antal kakor och bullar. Jag är den första att gratulera och tacka föreningen och alla bagare för ett enastående arrangemang, utan tvekan.

Det är precis samma när det vankas Kams. Folk formligen vallfärdar för den där utkavlade klimpen och sötosten och messmöret. Visst är Kams gott men precis som min yngsta dotter uttryckte det när vi åt just Kams i söndags att ”det räcker om man äter det någon gång”  Nej, jag tror nog att det handlar mera om samvaron än att få någon slags valuta för 100 riksdaler.

Själv satt jag där och funderade över hur många koppar kaffe jag skulle behöva för att om möjligt skölja ner ett tangerat rekord av ätna kakor men det ville sig inte riktigt. Först kom en god vän och gjorde oss sällskap vid bordet, som jag erbjöd min 12:e och sista kaka men han ville inte ha. Inte min dotter heller för övrigt. Det blev till att trycka ner den själv…och då var kaffet slut!

Mitt personliga rekord på 14 kakor får stå kvar tills vidare. Kanske tycker jag mera om dylika bakverk ett annat år…eller inte.

Hur som helst, nu är klockan 22.00 och det känns fortfarande lite osäkert i magen.

 

Aktivist – Javisst!

-Det är jag som har gjort det, jag erkänner. Det är ju inte varje dag som man har tillgång till motorsågen när tillfället infinner sig.

Jag har sett rubrikerna i dagstidningarna flera gånger:

”Sabotage mot jakttorn”

Ibland har de varit nersågade och ibland omkullvälta. Idag gjorde jag det ordentligt. Jag vill ju inte att någon skall klättra upp i ett torn som utgör en verklig fara p.g.a. ruttet virke så jag gjorde kaffeved av det.

IMG_8332

IMG_8333
Ni ser ju själva hur illa medfaret det var och hur det blev när jag var klar.

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte hur gammalt det var eller vem som hade byggt det en gång i tiden men den enda jägaren jag själv såg i tornet var en mycket ödmjuk liten jägare som vänligt frågade det utsedda villebrådet om huruvida vederbörande samtyckte till ett avlossat skott.

Det var när min mor passerade på sin dagliga promenad som den då 6-åriga ”lilla E” hade fattat post i tornet, med bössan stående, redo att användas.

Halvt skymd bakom häcken, som växer ut mot vägen, frågade hon kort:

-Skall jag skjuta dig?