Järnvägar vad dumt

Det var 1974 som moster Ingrid kom från Skåne för att hälsa på och hon kom per tåg. Hon kunde kliva av på Ragunda station och jag och morsan var där och välkomnade henne. Mosters bagage fick vi hämta ut vid bagageutlämningen, inne på stationen, och det fanns till och med en stationsmästare på plats som hjälpte till. Men det var då det.

Sedan slutade tågen att stanna i Ragunda. Kvar blev rälsbussen som gick från Långsele så där var man tvungen att byta för att ta sig till Ragunda. Sedan slutade rälsbussen att gå. Semaforen monterades ned och så gjordes också med skylten ”Ragunda” på stationens baksida. Kvar blev ett torftigt försök med något som kallades tågtaxi. Man skulle kunna beställa taxi för att ta sig från Långsele eller Bräcke till Ragunda, eller tvärt om, men det blev för dyrt för kommunen som subventionerade resorna. Då slutade taxin att gå och då var stationsdörrarna låsta och stationsmästaren pensionerad. Kvar blev Sundsvalls och Östersunds stationer och så är det än idag.

För att ta det lite i rätt ordning så drogs järnvägen till Ragunda 1884. Den 30:e november levererades ett stationsur och den 1:a december stod stationsbyggnaden klar att invigas men då fanns inte Ragunda, som ort betraktad. Året efter flyttades postkontoret, som då hette just Ragunda, från Pålgård till en nyuppförd fastighet alldeles intill stationshuset och plötsligt fanns början till en ny ort i socknen Ragunda. Stationssamhället Ragunda, med namnet lite ”stulet” från postkontoret.

Järnvägen, posthuset och stationen blev början till en mångårig expansiv tid i det nya samhället där butiker, apotek, läkare, åkerier, tingshus, skola, bensinstationer, caféer, biograf och allehanda serviceinrättningar snart var etablerade. Stationen blev också viktig för kommunikationer och transporter, inte minst i början av 1900-talet, när kraftverken i trakten skulle byggas.  Stationssamhället Ragunda blomstrade.

Ragunda station blev med tiden en central samlingspunkt för människor i bygden. När kvällstågen dundrade in på stationen var ofta bygdens ungdomar samlade i stora skaror bara för att träffa och se nya människor och ofta fanns inte plats över för resande, varken i väntsalen eller på parkbänkarna utomhus.

Men tänk den glädje som varar. Om nu Ragunda hade uppstått, lite på bekostnad av Pålgård, så skulle situationen komma att upprepas ett drygt halvsekel efter järnvägens ankomst. Orsak och anledning torde främst stavas c e n t r a l i s e r i n g. Närliggande orten Hammarstrand började utvecklas och under 1950-talet byggdes kommunhus och skola och nu gjordes anspråk på att göra just Hammarstrand till centralort. Bostäder och affärslokaler uppfördes och plötsligt skulle allt som fanns i Ragunda flyttas fem kilometer åt nordost. Det blev en flyttningskarusell utan dess like och inga protester hjälpte.

Vid ungefär samma tidpunkt påbörjade SJ sina neddragningar, inledningsvis godstrafiken för Ragundas del. Den var inte lönsam. Så småningom blev det också persontrafikens tur. Stationspersonal drogs in men tågen fortsatte passera Ragunda, dock utan att stanna. SJ:s strategi var helt klart att alla mindre stationer skulle stängas. Den 30 juni 1981 låste Ragundas siste stationsföreståndare dörren för gott.

Den gamla järnvägsstationen i Ragunda, byggd 1884, blev stående tom under många år. Visserligen fanns två lägenheter till uthyrning under några år men SJ var inte intresserad av att rusta upp sina gamla stationer så i stället bildades ett statligt fastighetsbolag, Järnhusen, som tog över alla stationshus som SJ ägt. Det skulle bli jättebra! Men, Jernhusen tyckte också att det blev för dyrt att rusta upp fastigheterna så när standarden och kvalitén på husen blev för dålig sa man upp hyresgäster, låste husen och meddelade så småningom att husen skulle rivas. Och så blev det på många ställen. Dock inte i Ragunda.

Så gick ytterligare några år och Bottniabanan såg dagens ljus och därmed var det god natt för persontrafiken på norra stambanan. Kvar är godstrafiken. Frågan är hur länge – och frågan är hur länge vi ”bara” behöver åka ett tiotal mil för att ta oss till närmaste järnvägsstation?

När låser SJ dörrarna på järnvägsstationerna i Östersund och Sundsvall?

Nu är nattågstrafiken till- och från Östersund nedlagd under en stor del av året och vad händer sedan? Kommer vi att ha persontrafik till- och från glesbygd över huvudtaget eller blir det bara tomma godståg till norrland och tåg, fullastade med virke och stål, från norrland kvar, oavsett storregion eller inte, oavsett vi är tärande eller storstadens skafferi? Kan det löna sig för storstaden att frakta resurser från en landsände som är nationalekonomiskt värdelös?

Funderingar innan jag går till sängs, en helt vanlig kväll i slutet av augusti 2016.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *