Och det regnade!

 

Det är den 19 september. Klockan är 20.30 och det är 16 grader varmt ute – och jag har suttit vid datorn sedan klockan 17.00! Det är så varje år den här tiden på året av en speciell anledning. Kväll efter kväll, helg efter helg. Ikväll reste jag mig upp och tog en rask promenad på några kilometer under stjärnorna.

Jag har skrivit det ganska många gånger tidigare, att när benen sätter fart sätter tankemaskinen fart också. Ikväll var inget undantag. Prova själva får ni se. Det är så mycket man hinner fundera på, så mycket man hinner resonera med sig själv om och så mycket man liksom lägger till rätta. Nyttigt, helt enkelt.

Flashback, brukar man kalla det när man tycker sig ha upplevt något tidigare i livet. Det blev så ikväll och det handlade om att gå – och det har man i och för sig gjort många gånger men det var ett ganska komiskt minne som gjorde sig påmint ikväll. Ända sedan hösten 1976!

Jag hade nyss börjat gymnasiet i Östersund då. Måndag till fredag, vecka efter vecka, men det var just fredagar som var lite kluriga att få till när det var dags att åka hem. Man ville helt enkelt inte vänta på bussen så för att komma hem lite tidigare liftade man. Och det var man inte ensam om, kan jag säga. Tänk er en hel skock finniga 16- och 17-åriga ungdomar, uppradade längs Stuguvägen, väntande på att få lift mot Stugun och Hammarstrand. Var man inte först riskerade man att få vänta på den där erbarmliga bussen som skulle stanna på hur många ställen som helst.

Palmkrantzskolan låg bra till rent geografiskt. Fem minuters gångväg från skolan och man var på plats – till förtret för läraren Avehag, varje fredag! Det saknades några elever sista lektionen helt enkelt. Nu var det ingen garanti att man lyckades få lift hela vägen hem, även om man var först och allra värst var det hösten 1976 för då var tunneln i Stadsberget stängd några månader. Från Stugun fick man ta sig via södra sidan Indalsälven, ner till Krångede.

Det regnade när jag och kompisen T tog oss upp till Stuguvägen och det regnade hela tiden vi stod där med tummarna i vädret. Till slut stannade en barmhärtig bilist och meddelade att han skulle till Stugun. Vad gör man då, när man redan är i princip genomblöt och man tar sig bara halvvägs hem? Jo, man följer med, bara för att få en stunds värme och eventuellt torka en aning. Framme i Stugun var det sedan bara att tacka för skjutsen och kliva ur – och det regnade!

Så…vi knatade på en bit mot Höglunda och vi liftade och jag är ganska säker på att ett flertal liftare passerade oss då. Efter en stund fick vi skjuts igen…till Höglunda! Han skulle inte längre. Där klev vi ur – och det regnade!

Vi var ganska hungriga vid det laget så vi rotade igenom våra fickor efter några lusören och faktiskt fick vi ihop till var sin kexchoklad i butiken som fanns i Höglunda på den tiden. Sedan gick vi igen – mot Borglunda. Blöta från topp till tå, skitiga från skorna och upp till knäna, satte vi oss på en sten vid sidan av vägen och åt vår nödproviant – och det regnade!

Lite gladare i hågen, med lite choklad i magen, knallade vi vidare men vem vill ta upp två dyngblöta och skitiga liftare längs en blöt grusväg? Ja, inte är det många. Lite spännande blev det en stund när vi observerade att det pågick grisslakt på en gård mellan Höglunda och Borglunda så vi satte oss ner igen – på var sin blöt sten – och tittade på grisar som drog sitt sista andetag – och det regnade!

Jag minns inte hur länge vi satt där men tänk, till slut var det en gentleman från Hammarstrand som passerade när vi satt på var sin sten, halvvägs mellan Höglunda och Borglunda, och liftade. Han måste ha tyckt synd om oss för han stannade och frågade om vi ville ha skjuts? Jag kommer inte ihåg om tummarna fortfarande pekade uppåt då eller om de möjligen slokade i blötan så de pekade neråt men vi uppskattade att han stannat i alla fall.

Och vet ni vad – det regnade när vi satte oss i bilen – och det regnade när vi klev ur hemma i Hammarstrand.

-Om du läser det här T så är jag säker på att du kommer ihåg det oerhört väl…

Värd varenda krona…

Det skall handla om pizza igen! Jag vet inte hur det kan komma sig att just pizza har gjort intryck på mig några gånger men jag lovar att det skall inte bli fler inlägg om denna maträtt.

-Har ni varit i Hestra i Gislaveds kommun någon gång? Det har jag. En gång. En sen kväll för många år sedan gick jag och min chef in på Hestra konferens- och äventyrsanläggning och jag skall strax komma fram till varför vi var där – helt oplanerat!

Det skulle inhandlas en lastbil till firman och min chef hade hittat ett lämpligt fordon i en annons och bilen fanns i Halmstad. Det är ganska långt dit – drygt 100 mil om inte jag minns fel. Jag kom på att Halmstad ligger ganska långt söderut i landet när jag såg en skylt där med texten ”Malmö 140”.

Nåväl, avresedagens morgon visade klockan 05.00 när vi påbörjade resan mot målet. Chefen körde och jag skulle vara codriver. Någon GPS hade vi inte tillgång till då men en väl tummad kartbok med innehållsrik information om städer och platser i Sverige. Innan avresan hade vi bestämt att från Gävle och söderut skulle vi åka inlandet då det såg ut att bli närmast – kanske inte snabbast men närmast!

Innan vi nådde just Gävle gjorde vi ett kort stopp för kaffe och macka men sedan blev det inte mera i magen innan vi nådde Fagersta. Därvidlag hade jag högläst ur kartboken om ett flertal platser som vi passerat längs vägen och det var väl så intressant information som radions ”skvalmusik” och pladder.

Efter lunch drog vi vidare mot Lindesberg, Örebro, Hallsberg, Gislaved och sedan Halmstad. När klockan var 17.00 var vi framme och affären skulle klaras av. När så var gjort, en timme senare, åkte vi till ett hamnmagasin där vi lastade chefens bil på flaket på lastbilen och sedan drog vi norrut igen.

På väg hem

Ni vet hur det brukar vara när man är ute längs vägarna – man vill ta sig dit man tänkt sig så fort som möjligt. Man kör gärna ”en bit till” innan man stannar för mat eller fika och den där ”biten” brukar tendera att bli ganska lång. När klockan närmade sig 20.00 var vi rejält hungriga igen. Det var då vi kom till Hestra. Där såg det ut att vara ett trivsamt ställe som verkade vara öppet så vi parkerade lastbilen bland mängder av mindre billiga Porsche, BMW och Mercedes. Inga dussinbilar direkt och nog funderade vi en aning över var vi hamnat.

Personligen var jag beredd att hosta upp ganska mycket för ett mål mat för min magsäck hade precis fastnat i ryggraden. Så kändes det i alla fall. Väl innanför entrén konstaterade vi att vi nog inte passade in så särskilt bra, speciellt inte jag som kom i mina arbetskläder! Där satt mängder av människor som var uppklädda från topp till tå och stämningen var ganska hög. Det framgick tydligt av ljudnivån i lokalen. Nöden har dock ingen lag utan jag knallade fram till receptionen och frågade om vi kunde få ett mål mat. Det visade sig bli ganska svårt. Köket hade nämligen stängt!

Det blev till att dra en tårdrypande historia om vår resa och om hur hungriga vi var och den både vackra och vänliga kvinnliga receptionisten smälte som smör i solsken. Hon skulle minsann prata med kocken som ännu var kvar. Snart var hon tillbaka med menyn…som prismässigt spelade i en division som vi inte var van vid.

-Har ni pizza, försökte jag?

På nytt försvann hon in till kocken men var snart tillbaka med en annan meny, en pizzameny där den billigaste pizzan kostade runt 300 kronor!

Lite så där skämtsamt klämde jag i med ”plocka ihop något som är lite billigare”!

Vi blev anvisade ett bord, lite vid sidan om, kan man säga.

En stund senare kom kvinnan med våra pizzor och man kan knappast anklaga kocken för att ha använt kostcirkeln som grund när han gjorde dem. På en tämligen tunn och fattig botten låg några klyftor gul lök och några baconskivor. Det var allt – men vi åt. Därefter ut i lastbilen igen och fortsatt resa mot Fagersta där vi övernattade, någotsånär mätta.

De hade betydligt billigare och bättre mat på Hacke Gård längs E:4 dagen därpå men vi var ett minne rikare. Mycket skall man vara med om innan grejorna börjar ramla av en.

Någon gång kanske jag berättar om när jag käkade lunch bland paranta damer och herrar på krogen på flotta Stenungsbaden, iförd träningsoverall.

 

 

Brakfesten

När man städar lådor och skåp hittar man ett och annat…

My beautiful picture
Sista natten med gänget

-Det här är väl en fantastisk bild, eller hur?

-Nej, det är det inte. Den är närmast erbarmlig och saknar allt man kan önska sig av ett foto. När jag hittade den ikväll satte den fart på tankemaskinen och det blev stopp en stund. Den väckte minnen nämligen.

Det här är några av mina lumparkompisar från 1980, men bara några. Vi var många fler på kompaniet och nästan alla var närvarande när det vankades muckfest. Den här festen tilldrog sig på en restaurang i Sollefteå och den hade föregåtts av en massa slit med att få ihop tillräckligt med pengar för att den skulle bli av. Det var inte direkt så att vi tjänade storkovan de där 320 dagarna mellan januari och november 1980. Tvärt om. Nu kommer jag inte ihåg vad dagpenningen uppgick till men det var en näst intill försumbar summa.

Vi enades dock tidigt om att vi alla skulle hjälpas åt att skrapa ihop pengar och det handlade om att samla tomglas ”in absurdum”. Av någon outgrundlig anledning fanns det en hel del liggande längs vägarna för snart 40 år sedan.

-Jisses! Det känns som en evighet när jag skriver det!

Hur som helst, vi samlade tomglas på dagarna när det fanns möjlighet och vi letade och samlade på kvällarna när vi var lediga. Vi samlade till och med under helgerna för att vara säkra på att få ihop till brakfesten vi skulle ha. 320 dagar är ganska lång tid så när slutet av rekryten nalkades hade vi säckar med tomglas från golv till tak i ett utrymme som vi fick disponera.

När vi slutligen ansåg att det fanns tillräckligt fick vi dessutom låna en av kronans lastbilar för att frakta säckarna till ortens bryggeri för att räkna in och byta dem mot stålar. Och det gick över förväntan…och lite till!

Det blev nämligen dubbelt så mycket pengar som vi räknat med. Inte så att vi räknat fel på antal flaskor i säckarna, nej då! Någon, jag minns inte vem, noterade var tomflaskorna placerades efter inräkningen och denne någon noterade också att det var ett olåst utrymme i en lagerbyggnad så…

När vi lämnat alla säckarna vi hade med oss gick vi helt enkelt runt byggnaden och fyllde säckarna en gång till – och pantade igen! Och fest blev det. När vi delat upp pengarna mellan oss hade vi ganska mycket att spendera den kommande festkvällen och alla kom…utom en som åkte hem och stoppade sin andel i sparbössan.

Det blev en fest att minnas och den vänlige restaurangägaren såg till att ha sin reserverade lokal öppen tills vi var nöjda. Därefter knallade vi tillbaka till regementet och fick för oss att vi skulle väcka den folkilskne vaktchefen. Om honom skulle jag kunna berätta historier som nog bara ett fåtal skulle tro på så jag låter bli. Jag berättar inte heller vad han tyckte om att bli väckt runt 04.00 på morgonen.