Köksfadäser – på radio – och i mitt kök

Jag lyssnar mycket på radio, inte minst på jobbet. Det är trivsamt när man har möjlighet och speciellt när man jobbar för sig själv. Kvällstid blir det inte så mycket radiolyssnande men det finns ett program jag gärna låter ljuda ur radion. Kvällspasset med Morgan och Christer är allt som oftast suveränt, lagom till matlagning och middagens intagande. Ja, jag vet, jag har skrivit om det tidigare men jag gör det igen.

Programmet bygger i mångt och mycket på lyssnarnas egna erfarenheter, upplevelser, åsikter om- och från det ena och det andra. Lyssnarna får helt enkelt ringa till programmet och berätta, lämna ut sig själva, delge, roa, beröra och allt däremellan. Ämnena är synnerligen skiftande men icke desto mindre intressanta – och ibland direkt ”tokroliga”.

Igår, med fortsättning idag, handlade programmen om fadäser och tilldragelser i kök, i samband med matlagning och bak. Och människor ringer och bjuder på sig själva, lämnar ut sig själva – och roar andra. Min humor passar det definitivt och jag skrattade gott åt ”köksmästarnas” misslyckanden, vissa ganska allvarliga men ändå berättade med glimten i ögat och med just humor som grund. Gå gärna in via länken nedan och lyssna på programmen. Vill ni läsa mera sedan så bjuder jag på en egen fadäs med konsekvenser.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4885

Den galna elvispen

Jag är ingen bagare. Jag lagar hellre mat än snor ihop bullar och kakor. Men jag har försökt, mer än en gång, med blandade resultat. Ett och annat har gått att både doppa och äta medans annat har gått till återvinning.

Förutsättningen för följande är:

Nyrenoverat kök…med nytapetserade väggar, nymålad väv i taket, nya gardiner och ny panél på väggarna samt ny lampa över köksbordet – och det skulle bakas något så simpelt som en sockerkaka. Lägg därtill nyinköpt elvisp, en sådan där fällbar tingest som sitter på ett stativ, med snurrande bunke under.

Alla ingredienserna i – ägg, socker, mjöl, bakpulver och mjölk. Vispen gick fint. Man kunde till och med lämna den på en stund och eventuellt passa på att göra annat medan den snurrade. Tre hastigheter med bra kapacitet. Efter en stund skulle kakaon i och det var heller inga problem. Nu skulle det bara vispas lite till.

Det var nu det rent praktiska med en fällbar visp skulle visa sig bli ödesdigert. Vad gör man när man vispat färdigt? Jo, man plockar ur själva visparna, ofta till barnens förtjusning om man har små knallhattar som väntar på att vispandet skall ta slut. Elvispen stängdes av och fälldes upp och sedan gjorde jag som jag hade gjort på äldre elvispar – jag tryckte på knappen längst fram på handtaget för att lossa visparna…men de lossnade inte!

När fingrarna lossade sitt grepp om handtaget på vispjäveln var skadan redan skedd. Det var kakaofärgad smet runt H E L A köket! I taket, på fönstren, på gardinerna, på tapeterna, i kökslampan, på golvet…och på mig!

Jo, det stod något på den där gula knappen längst fram: TURBO

 

Tvivelaktig skadeanmälan

Det finns ett och annat som är värt att hålla vid liv! Ja, det är klart, vi skall vara rädda om varandra och försöka hålla oss friska och leva ett sunt leverne och vi skall ta hand om våra husdjur och vi skall hålla naturen vid liv genom minsta möjliga miljöpåverkan o.s.v.

Nu skall jag utan omsvep erkänna att jag börjar tvivla på det där med att vara rädda om varandra, sagt och skrivet utifrån alla sjuka och galna kommentarer man ser på Facebook, när diskussionerna tar fart och handlar om politik. Där kastas det skit och uttrycks både öppna och förtäckta hot, utan tanke på vare sig medmänsklighet eller omtanke.

Men det finns annat som är värt att hålla vid liv också. Personligen värnar jag om historien, både vår egen och andras. Utan sin egen historia är man tämligen rotlös och utan mänsklighetens historia har vi inget att se tillbaka på, ta lärdom av och inte minst,  inget att föra vidare till kommande generationer. I historien finns berättelser – både allvarsamma och mera komiska och humoristiska. Där finns också berättelser om enskilda människor som gjort avtryck, utan vars historia vi vore betydligt fattigare. Alla de där, både människorna och berättelserna, berikar våra liv just nu och förhoppningsvis också i framtiden.

Jag skall ta ett exempel – naturligtvis!

Ofta blir jag påmind om både det ena och det andra när dagliga saker sker, när det uttrycks och berättas saker och det behövs bara det minsta lilla – ibland!

Vi har en varmluftspanna i garaget på jobbet. I den sitter en pelletsbrännare. Det är måndag morgon och jag skall starta upp brännaren för säsongen. Något händer, jag tror jag vet vad, men följden av detta blir en våldsam smäll då oförbrända rökgaser plötsligt antänds i pannan. Hela pannan rister och garaget rökfylls. Jag känner efter hur det står till, baktill, söder om bältet i byxorna. Det var ok, men det var nära! Vi pratar alltså tryckvåg.

För många år sedan berättades det för mig om när kraftverket i Stugun skulle byggas. Innan arbetena med sprängning av berg påbörjades, gjordes en inventering och besiktning av fastigheterna som låg närmast bygget. Rutor kollades och husgrunder, väggar och tak synades noggrant. Skulle någon form av skador uppstå, p.g.a. vibrationer eller tryckvågor, skulle de naturligtvis ersättas.

När så var gjort inleddes arbetet – och det sprängdes. Det tog bara några dagar innan den första anmälan om skada lämnades till arbetsledningen. En ruta hade gått sönder. Därvid samlades en mindre grupp av ansvariga för att analysera anmälan. Det visade sig att anmälaren hade sin bostad i höjd med Mörtån!

Icke desto mindre nödgades de ansvariga besöka anmälaren som visade på sitt spruckna fönster. Naturligtvis påtalades det omöjliga i att vare sig sprängsten, vibrationer eller tryckvågor hade möjlighet att nå det aktuella huset.

-Hit når inga tryckvågor, meddelade byggbasen fastighetsägaren.

Han var dock icke svarslös;

-Tjyckvåg! Inga tjyckvåg? Tika hängde föj fan jätt ut på hunnstjängen och fjaddje!

En liten berättelse värd att hålla vid liv. Kan någon i trakten av Stugun bekräfta berättelsen så vore det kul.

Trivsamt på jobbet

-Måste du alltid skriva om sådant som skett för lång tid sedan?

Frågan ställdes av en av mina arbetskamrater för ett antal dagar sedan och jag hade inte något riktigt bra svar att ge personen i fråga. Det är väl kanske så att jag tycker att det känns bäst och är roligast så. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra lite på det.

Under en av dagens raster på jobbet satt vi och pokulerade om ett och annat, om sådant vi redan klarat av, om sådant vi borde ha gjort och om sådant som ligger framför oss på jobbet. Arbetsbördan är tämligen stor och man känns lite otillräcklig ibland. En annan av mina arbetskamrater uttryckte en aning oro över chefens reaktion över sådant vi INTE har hunnit med under de dagar han varit ledig nu senast. (Han har fyllt 50 år så gratulera honom gärna om ni träffar honom)

Nu är saken den att jag har jobbat i drygt 16 år på den här firman och jag måste medge att jag aldrig en enda gång har sett chefen vare sig arg eller upprörd. En begåvning på något sätt. Således är jag inte särskilt orolig över det skall hända framgent heller. Trygg i den förvissningen var jag inte orolig idag heller.

Därmed har jag skrivit om nutid och kan gå över till dåtid – igen!

För ganska många år sedan fick jag erfara annat med en ”chef” jag hade under en kortare tid. Jag har haft ganska många olika jobb, inom olika branscher under mitt liv, och jag har aldrig kommit på kant med arbetsledningen på något sätt en enda gång – förutom med den jag avser att berätta om.

Ett nyetablerat företag behövde arbetskraft här i Hammarstrand och annonserade via Arbetsförmedlingen. Jag var precis i skarven mellan två jobb och sökte därmed en av de tjänster som fanns ledig. Ett femtontal personer skulle utbildas och senare anställas i företaget. Jämsides med utbildningen skulle det produceras för allt vad tygen höll. Det var i alla fall tänkt så.  Det skulle visa sig bli svårare än vad vi trodde och tänkte oss.

Halva tiden gick åt till utbildning i företagsekonomi, psykosocial arbetsmiljö samt ett och annat som vi för övrigt skulle ha nytta av. Resterande halva tid skulle det produceras och skickas produkter till kunder över hela riket men det mesta som tillverkades skickades till ett specifikt företag i Finland! Ett dotterbolag, skulle det senare visa sig.

Utbildningen gick rätt så bra men produktionen haltade å det grövsta. Chefen var på dåligt humör för jämnan och gnällde hela tiden över försenade bidrag till investeringar i lokaler, maskiner och arbetsmiljö. Bidrag som skulle komma från gud vet alla möjliga håll. Det var kommunen och det var länsstyrelsen och det var länsarbetsnämnd. Förbryllade över hans löften om ekonomiskt bistånd som vi aldrig såg röken av såg vi oss nödgade, en arbetskamrat och jag, att ta reda på hur det egentligen förhöll sig. Några timmars ledighet och ett antal telefonsamtal senare visste vi mera. Det skulle inte bli några bidrag! Inte från kommunen, inte från länsstyrelsen och inte från länsarbetsnämnd! Anledningen var simpel, precis som företag och arbetsledning, det var ett oseriöst företag, som lurat kommuner och länsarbetsnämnder på ett flertal ställen i Sverige. Dessutom hade man lämnat leverantörsskulder efter sig snart sagt överallt där man försökt etablera sig.

Det värsta var att kommunens egen ”konsult” i företagsfrågor och företagsraggande var den som sett till att få hit företaget. Det jag och min arbetskamrat tog reda på under några timmar hade ”konsulten” inte en aning om. Tro det den som vill!

Naturligtvis satte ”chefen” igång med att ta reda på varför inga bidrag anlände till företagets kassalåda och fick därmed reda på att ”någon” varit i kontakt med alla aktuella instanser och ”skvallrat” om förhållandena som rådde, vilka på inget sätt var överraskande.

Jag kan inte gå in på alla förvecklingar som uppstod men vid lunchtid, en av de dagar vi utbildade oss, kom ”chefen” in i matrummet med synnerligen bister uppsyn. Innan sista tuggan nått magsäcken exploderade han formligen i anklagelser mot en ”konspiratör” i företaget. Vem visste han inte. Jag förstod hur det förhöll sig så jag reste mig upp och meddelade honom att det nog var mig han sökte. Det som sedan hände lär man aldrig behöva vara med om igen men med knuten näve gick han mot mig och satte den under hakan på mig under det att han skällde ut mig efter noter och anklagade mig för det mesta som man kan tänka sig.

Jag uppmanade honom att fullfölja sina avsikter men att han nog gjorde bäst i att springa både fort och långt därefter. När luften i rummet inte längre räckte till för fortsatt utskåpning lugnade han ner sig så pass att jag kunde ta av mig mina nya arbetsskor samt ställa in dem på hans kontorsbord. Därefter avlägsnade jag mig från stället och gick inte tillbaka mera. Slutet gott – allting gott, en månad senare, när företaget packade ihop sin verksamhet under dåvarande arbetsledning och organisation. På mitt pluskonto kunde jag inräkna ett reportage av TV4 som varit företaget på spåren under ganska lång tid – i ämnet att lura stat och kommun på pengar i etableringsstöd och därefter dra från orten.

Så till det som får lite ”knorr” på det hela. I matrummet den aktuella dagen satt en konsult. Han var inlejd av företaget att sköta våran utbildning i – just det – psykosocial arbetsmiljö! Jag träffade honom senare under dagen och han tog mig i hand och gratulerade till ett väl utfört arbete.

Tänk så man kan komma på kant med chefen.