Trivsamt på jobbet

-Måste du alltid skriva om sådant som skett för lång tid sedan?

Frågan ställdes av en av mina arbetskamrater för ett antal dagar sedan och jag hade inte något riktigt bra svar att ge personen i fråga. Det är väl kanske så att jag tycker att det känns bäst och är roligast så. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra lite på det.

Under en av dagens raster på jobbet satt vi och pokulerade om ett och annat, om sådant vi redan klarat av, om sådant vi borde ha gjort och om sådant som ligger framför oss på jobbet. Arbetsbördan är tämligen stor och man känns lite otillräcklig ibland. En annan av mina arbetskamrater uttryckte en aning oro över chefens reaktion över sådant vi INTE har hunnit med under de dagar han varit ledig nu senast. (Han har fyllt 50 år så gratulera honom gärna om ni träffar honom)

Nu är saken den att jag har jobbat i drygt 16 år på den här firman och jag måste medge att jag aldrig en enda gång har sett chefen vare sig arg eller upprörd. En begåvning på något sätt. Således är jag inte särskilt orolig över det skall hända framgent heller. Trygg i den förvissningen var jag inte orolig idag heller.

Därmed har jag skrivit om nutid och kan gå över till dåtid – igen!

För ganska många år sedan fick jag erfara annat med en ”chef” jag hade under en kortare tid. Jag har haft ganska många olika jobb, inom olika branscher under mitt liv, och jag har aldrig kommit på kant med arbetsledningen på något sätt en enda gång – förutom med den jag avser att berätta om.

Ett nyetablerat företag behövde arbetskraft här i Hammarstrand och annonserade via Arbetsförmedlingen. Jag var precis i skarven mellan två jobb och sökte därmed en av de tjänster som fanns ledig. Ett femtontal personer skulle utbildas och senare anställas i företaget. Jämsides med utbildningen skulle det produceras för allt vad tygen höll. Det var i alla fall tänkt så.  Det skulle visa sig bli svårare än vad vi trodde och tänkte oss.

Halva tiden gick åt till utbildning i företagsekonomi, psykosocial arbetsmiljö samt ett och annat som vi för övrigt skulle ha nytta av. Resterande halva tid skulle det produceras och skickas produkter till kunder över hela riket men det mesta som tillverkades skickades till ett specifikt företag i Finland! Ett dotterbolag, skulle det senare visa sig.

Utbildningen gick rätt så bra men produktionen haltade å det grövsta. Chefen var på dåligt humör för jämnan och gnällde hela tiden över försenade bidrag till investeringar i lokaler, maskiner och arbetsmiljö. Bidrag som skulle komma från gud vet alla möjliga håll. Det var kommunen och det var länsstyrelsen och det var länsarbetsnämnd. Förbryllade över hans löften om ekonomiskt bistånd som vi aldrig såg röken av såg vi oss nödgade, en arbetskamrat och jag, att ta reda på hur det egentligen förhöll sig. Några timmars ledighet och ett antal telefonsamtal senare visste vi mera. Det skulle inte bli några bidrag! Inte från kommunen, inte från länsstyrelsen och inte från länsarbetsnämnd! Anledningen var simpel, precis som företag och arbetsledning, det var ett oseriöst företag, som lurat kommuner och länsarbetsnämnder på ett flertal ställen i Sverige. Dessutom hade man lämnat leverantörsskulder efter sig snart sagt överallt där man försökt etablera sig.

Det värsta var att kommunens egen ”konsult” i företagsfrågor och företagsraggande var den som sett till att få hit företaget. Det jag och min arbetskamrat tog reda på under några timmar hade ”konsulten” inte en aning om. Tro det den som vill!

Naturligtvis satte ”chefen” igång med att ta reda på varför inga bidrag anlände till företagets kassalåda och fick därmed reda på att ”någon” varit i kontakt med alla aktuella instanser och ”skvallrat” om förhållandena som rådde, vilka på inget sätt var överraskande.

Jag kan inte gå in på alla förvecklingar som uppstod men vid lunchtid, en av de dagar vi utbildade oss, kom ”chefen” in i matrummet med synnerligen bister uppsyn. Innan sista tuggan nått magsäcken exploderade han formligen i anklagelser mot en ”konspiratör” i företaget. Vem visste han inte. Jag förstod hur det förhöll sig så jag reste mig upp och meddelade honom att det nog var mig han sökte. Det som sedan hände lär man aldrig behöva vara med om igen men med knuten näve gick han mot mig och satte den under hakan på mig under det att han skällde ut mig efter noter och anklagade mig för det mesta som man kan tänka sig.

Jag uppmanade honom att fullfölja sina avsikter men att han nog gjorde bäst i att springa både fort och långt därefter. När luften i rummet inte längre räckte till för fortsatt utskåpning lugnade han ner sig så pass att jag kunde ta av mig mina nya arbetsskor samt ställa in dem på hans kontorsbord. Därefter avlägsnade jag mig från stället och gick inte tillbaka mera. Slutet gott – allting gott, en månad senare, när företaget packade ihop sin verksamhet under dåvarande arbetsledning och organisation. På mitt pluskonto kunde jag inräkna ett reportage av TV4 som varit företaget på spåren under ganska lång tid – i ämnet att lura stat och kommun på pengar i etableringsstöd och därefter dra från orten.

Så till det som får lite ”knorr” på det hela. I matrummet den aktuella dagen satt en konsult. Han var inlejd av företaget att sköta våran utbildning i – just det – psykosocial arbetsmiljö! Jag träffade honom senare under dagen och han tog mig i hand och gratulerade till ett väl utfört arbete.

Tänk så man kan komma på kant med chefen.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *