Rim och reson

Klämmer in några rader medan kalvsyltan kallnar och tankarna finns hos alla de som drabbats av galningars verk på några platser i världen…

Håll med om att det är ganska kul ändå att pyssla och fixa inför julhelgen. Själv är jag ganska traditionsbunden, även om jag med åren gjort avkall på sådant som var viktigt tidigare. Det blir faktiskt jul, även om inte allt är perfekt. Ligger det kvar lite ”skit i hörnen” så syns det inte så väl den här årstiden. Men det var inte det som det skulle handla om. Jag spinner vidare på ett ”matbordssamtal” som jag, yngsta dottern och farsan hade nyligen.

Då minns vi min dotters svårhanterliga frestelser vid pepparkakshuset när hon var barn. Skumtomtarna som blev allt längre ju närmare julhelgen vi kom och polkagrisarna som antog allt mera underlig form och färg.

-Blev ni arga på mig då, undrade dottern?

Nej, inte kan man bli arg över barns små hyss. Kan man inte skratta åt sådant är man nog inte en särskilt bra förälder.

Farsan lade pannan i djupa veck och frågade:

-Kommer du ihåg om jag blev arg på dig någon gång?

Jo, det fanns allt några gånger då det hettade till en aning. Underredsmassa över halva bilen var nog inte så kul och inte när jag gömde mig i bilen när han skulle på fisketur. Att få en fotboll mitt i ”nian” när han satt vid köksbordet var inte heller något han uppskattade kan jag meddela. O.s.v. – men, jag och morsan hade mera otalt med varandra och orsaken kan säkert vara att en mor är mera beskyddande mot en son än en far…tror jag!

Hur som helst så skrattade vi gott åt flera hyss och minnen. Ett minne som var betydligt äldre var ett utlåtande och en förklaring till ett misslyckande som en någorlunda jämnårig med just min farsa hade en gång i tiden. Han och hans familj hade sitt hem inte långt från där hälsocentralen i Hammarstrand ligger. Alldeles intill låg då ortens mejeri.

Unge sonen i familjen hade skickats till just mejeriet för att köpa en kruka mjölk till familjen. Från mejeriet sluttade det ganska brant uppför mot hemmet och då det var vinter bar det sig inte bättre än att han halkade i backen, drog mjölkkannan med kraft mot den snöbelagda vägen och följaktligen kom hem utan mjölk.

-Men vad har du gjort, frågade modern sin son, som inte blev svaret skyldig:

-Jag mötte en gubbe i backen och han stoppade mig och sade:

-Månen sken på gubbens ben och gubbens ben gav återsken – och så tog han mjölken och gick!

Jag tar för givet att modern skrattade gott åt detta svaret som sonen sannolikt lärt sig utantill vid något tillfälle.

En decemberkväll i nådens år 2016, då man inget högre önskar än att julfrid och trygghet får råda i en värld som på många sätt präglas av hat och våld…

Varför?

 

Apropå ingenting, kort före jul

Vid middagsbordet idag hade jag farsan som gäst och, naturligtvis, min yngsta dotter som är hos mig under nästan fem veckor. Vi åt gott och pratade om ditt och datt och vi halkade in på julbestyr, inte helt oväntat.

Det blev prat om både matlagning och bakning, det senare inte direkt någon favoritsysselsättning för min egen del men jag försöker. Dottern påminde mig om minnen, kopplade till just julförberedelser när hon var liten. Hennes mamma är en mästare när det kommer till att arbeta med händerna. Under ett antal år bakade hon ett pepparkakshus som var en modell av huset vi bodde i. Det var inget vanligt pepparkakshus kan jag lova. Det var jättestort och, tro det eller ej, skalenligt så långt en deg tillåter det.

Huset hade alla de detaljer som originalet hade, allt från balkong till fönsterfoder och skorsten. Det pyntades med den sedvanliga kristyren och godiset och det limmades med choklad – och det är gott! Som stöttor till balkongen användes polkagrisstänger för de stod pall för ganska stor tyngd. Runt hela pepparkaksbyggnaden pyntades det med tomtar och allehanda små ting som passade i jul- och vintermiljö. Runt det hela, och dessutom på insidan, lade vi en belysning som stämningsfullt blev ”pricken över i” på hela anrättningen.

När allt var klart var tanken att huset skulle ”stå pall” över jul och nyår för att sedan rivas och ätas upp av byns små knallhattar. Men det var inte alltid huset var komplett när tiden var inne för rivning!

Lite förundrade var vi över att polkagrisstängerna ibland började blekna en aning och därtill började skifta färg, från randiga i rött och vitt, till att bli mera rosa. Konstigt var det men kanske hade dylikt godis den egenskapen när det förvarades i rumsmiljö där värmen kunde variera en aning. Detta tilltog allt mer ju längre tiden skred och när dotterns pappa till slut tog fram tumstocken och mätte höjden från golv till balkongstöttor, samt mätte samma höjd från golv till dotterns mun och tunga, anades det oråd! Omkretsen på stängerna var inte heller densamma som den varit från början. Hade möjligen frestelsen blivit för stor för huset yngsta?

Förhör inleddes därmed och lite nervositet kunde redan från början anas i de små, blå oskyldiga ögonen. Erkännandet kom ganska kort därefter och en enig jury friade dottern från vidare misstankar om hyss runt pepparkakshuset. Vi skrattade gott åt hennes åtrå till husets utsmyckning då och vi gör det fortfarande när vi minns tillbaka.

En av gångerna det bakades väggar till huset hade skapelsens byggmästare placerat en av plåtarna med deg på en stol i köket. Det fanns helt enkelt inte plats nog för alla delarna att jäsa på bord och bänkar. Det året hade vi dotterns avtryck av hennes rumpa på insidan på en av väggarna! Ett roligt minne ytterligare kring julpyssel.

Ikväll står ”husets yngsta” i köket och bakar julbröd själv. Jag fick nyss smaka lite av hennes saffranskaka och den var god. Kanske står hon själv en dag och bakar pepparkakshus till sina småttingar för hon har definitivt ärvt sin mors skapande händer. Det går inte en dag utan att hon pysslar med något som handlar om handarbete. Det tecknas och det målas och det klipps och klistras. I en kartong i ett förråd förvaras fortfarande fantastiska skapelser sedan hon var barn. En dag lär hon plocka fram dem och visa dem, kanske för sina barn. Vi får se.

Älskade Louise!