Idoler och förebilder

Alla har vi haft, eller har, idoler och förebilder. Det var kanske mera vanligt i ungdomens dagar, när man fortfarande drömde om en sportslig/idrottslig karriär eller kanske en musikalisk sådan. Kanske drömde man en aning om ett yrke eller ett jobb som verkade spännande och intressant och måhända fanns det en och annan som hade uppnått sina drömmars mål som man också såg upp till.

Jag hade flera idoler och förebilder. Den kanske största av dem alla var Björn Borg. Jag var inte särskilt intresserad av just Tennis men hans skicklighet och hans kämpaglöd och, inte minst, hans sportsmannamässiga uppträdande på arenorna gav mig gåshud. Björn Borg var en fantastisk idrottsman, precis som Stenmark, Salming och många andra.

Två motorsportprofiler som jag näst intill avgudade var Ronnie Petersson och Björn Waldegård. Jag ville bli som dem. Jag ville resa runt i världen och skörda segrar på racingbanor och längs kurviga grusvägar. Det blev inte så men drömmarna var fantastiska. Både Ronnie och Björn är saligen hädangångna idag men jag minns dem med glädje.

Jag hade musikaliska idoler också. De hette Elvis Presley, Buck Owens, Freddie Mercury, Johnny Winter och kanske fanns där en och annan svensk musiker också.

Redan som liten blev jag näst intill indoktrinerad i en betydligt hårdare värld. Både min far och min farfar var stora anhängare av pugilism, eller boxning, om ni föredrar det. Farsan och jag tillbringade nätter framför den svart/vita TV:n när sändningar från USA, ”via Satellit”, nådde sveriges TV-tittare. Det var otroligt spännande att se de gamla klassiska titelmatcherna mellan Cassius Clay (Muhammad Ali), George Foreman, Joe Frazier, Floyd Patterson, Teofilo Stevenson och några till. Förhoppningsvis var min idoldyrkan av mera sportslig karaktär när det handlade om boxning än de ibland väldigt påtagliga resultaten av vissa matcher.

Nu, fyrtiofem till femtio år senare, är bilden av idolen och förebilden en annan. Visserligen finns intresset för sport och idrott kvar men med åren har förstånd och erfarenhet växt till sig ordentligt.  Sportsliga förebilder är tveklöst bra för barn och ungdomar, inte minst för att fostra. Men jag håller med Peter Forsberg i hans senaste reklamfilm för barncancerfonden; i slutänden betyder de där sportsliga utmärkelserna och hyllningarna ”inte ett skit”. Det finns sådant som är betydligt viktigare, nämligen omsorgen om andra människors väl och ve. Att se och förstå att det finns de som på grund av sjukdom eller handikapp, aldrig haft eller kommer att få möjlighet att ägna sig åt idrott eller sport. Människor som kämpar med sin vardag.

Mina nutida idoler arbetar med människor. De tar hand om sjuka människor, om vårdbehövande äldre och om de som befinner sig i livets slutskede. Lågavlönade, omsorgsfulla och ansvarstagande människor. De borde vara allas förebilder och idoler. Mina idoler är också de som kämpar sig fram i livet, trots att det bjuder hårt motstånd ibland i form av svåra sjukdomar och handikapp.

Jag har en alldeles speciell idol och förebild. Min idol har kämpat i många år med sitt handikapp på ett alldeles enastående sätt. Det har gått många år sedan de första tecknen på att något var fel märktes. Min idol har tagit sig, trots svårigheter, fram genom sitt liv utan den minsta klagan, utan missmod och utan uppgivenhet. Humöret är nästan alltid på topp och det är nära till skratt. Min idol har också funnits till hands för andra under lika många år som handikappet har lägrat kroppen.

Min idol lärde mig en läxa en gång när jag i självömkan klagade över min situation:

”Jag önskar att jag kunde gå och springa igen”

Tack!

Otillräcklig

 

När livet böljar fram och tillbaka, som ett norrsken eller ett ax i vinden. När tillvaron gungar som vågor på havet och toppen på vågorna fradgas av skum. När marken gungar under skosulorna på närstående och man på inget sätt kan hjälpa till. När ordet ”otillräcklig” hela tiden lyser som en ilsket blinkande neonskylt på insidan av ögonen.

Jag, som brukar vara ”stark som en björn” känner plötsligt en känsla av trötthet, maktlöshet och svaghet. Jag hittar inte de där enkla lösningarna som annars brukar finnas där. Jag, den handlingskraftige, vet inte var jag skall börja nysta i härvan för att hitta en ände att följa mot en lösning som blir den allra bästa.

Min egen självkänsla, den som ger mig trygghet, den som alltid fattar rätt beslut och som ger de bästa råden till andra…var finns den nu, när den som bäst behövs?

”Det ordnar sig”

När det uttrycket är naggat i kanten och mera känns ”luggslitet och nött” – vad har jag då att lägga min tillit till?

Dystra tankar i stormig marskväll.

Inte ge upp, aldrig ge upp, vägra ge upp!

Det kommer en morgondag, var så säkra! Tid för tankar och funderingar kring praktiska lösningar. På goda råd och visdomsord. De som står mig nära finns i första rummet.

”Det ordnar sig” – Naturligtvis blir det så. Jag behöver bara lite ensam tid att räta ut och lägga till rätta.

 

Längs minnenas vägar

Ofta när jag färdas i bil längs vägarna, på mina dagliga turer på jobbet eller på min lediga tid, passerar jag ibland platser som påminner mig om en tid som var så otroligt trivsam.

De här platserna är så viktiga för mig att jag ibland stannar till och går ”bakspår” som ett led i hanteringen av just de där minnena. Därtill ett sorgearbete. Platserna i sig är inte så viktiga, rent geografiskt, utan det handlar mera om en tid i mitt liv när jag fick möjlighet att arbeta tillsammans med de mest trivsamma människor jag mött. Människor från olika platser, med olika bakgrund och erfarenhet, som strålade samman på ett ställe och sedan, under några år, drog från plats till plats och jobbade tillsammans.

Det märkliga var att vi redan från första dagen kände ett nära band till varandra. Vi kom helt enkelt väldigt bra överens och vi arbetade så bra ihop. Ingen dag var den andra riktigt lika. Ibland var jobbet tungsamt, ibland ganska enahanda men vi hade roligt vareviga dag.

Den största förtjänsten till trivseln vill jag tillskriva en man som kom i sin silverfärgade gamla Isuzu Pic Up. En lätt grånad man med pipan i munnen och ett ständigt leende på läpparna. Alltid ett skratt till övers och ett muntert tillrop till oss andra. Han, som hade längst att åka, hade packat sin bil med allt vad en arbetsplats kan behöva  av verktyg och pinaler. Där fanns motorsågar och handverktyg, rondeller och skruvmejslar, snickarverktyg och oljedunkar, hylsnycklar och…allt man kunde tänka sig. Det var tur det. Utan hans fullastade Isuzu hade arbetet blivit betydligt svårare att utföra. Och så hunden naturligtvis. Han var alltid med.

Kvällarna var inget undantag. Vi hade trevligt och kul då också. Mellan husvagnarna dukades borden och grillen tändes. I en av vagnarnas kylskåp fanns inte sällan en bit älgkött, tillräckligt stor att räcka till oss andra också.

Så många berättelser och så många levnadsbeskrivningar som avhandlades där vid bordet.

När hösten kom drog var och en hem till sitt för vintervila men när våren på nytt gjorde entré träffades vi på en ny plats, samma gäng, samma historier och samma gemyt.

Så höll vi på några år. Sedan ändrades förutsättningarna. Flera aktörer trädde in på ”vår” marknad och vi hade inte längre ett uppdrag. Gänget splittrades och det kändes märkligt. Saknaden var stor men vi fortsatte att hålla kontakt med varandra. Allra mest den grånade mannen med pipan i munnen. Pipan hade vi lyckats få honom att sluta använda men det var naturligtvis han som fortsatte att på något sätt hålla ihop gänget fast vi inte längre arbetade tillsammans.

Jag har haft ett annat jobb nu under ganska många år men det jobbet har gett mig möjlighet att hälsa på vår trivsamma kamrat lite då och då. Alltid en kopp kaffe på lut hos honom och hans hustru. Julkort och hälsningar från samma adress, alla år. Säkert som amen i kyrkan.

En vinterdag, kort före jul för något år sedan, dagstidningen ligger på bordet och jag bläddrar förstrött medan jag äter frukost. Dödsannonserna, alltid på lördagarna. Det är många den dagen men blicken fastnar på en av dem…

Det är därför jag stannar till ibland, och minns och känner efter hur det var. Jag vet att också du tyckte att de här åren var de bästa i ditt arbetsliv. Din hustru har berättat.

 

Vi glömmer dig aldrig, Sven-Erik!

Sören, Anders, Janne och Patrik