Längs minnenas vägar

Ofta när jag färdas i bil längs vägarna, på mina dagliga turer på jobbet eller på min lediga tid, passerar jag ibland platser som påminner mig om en tid som var så otroligt trivsam.

De här platserna är så viktiga för mig att jag ibland stannar till och går ”bakspår” som ett led i hanteringen av just de där minnena. Därtill ett sorgearbete. Platserna i sig är inte så viktiga, rent geografiskt, utan det handlar mera om en tid i mitt liv när jag fick möjlighet att arbeta tillsammans med de mest trivsamma människor jag mött. Människor från olika platser, med olika bakgrund och erfarenhet, som strålade samman på ett ställe och sedan, under några år, drog från plats till plats och jobbade tillsammans.

Det märkliga var att vi redan från första dagen kände ett nära band till varandra. Vi kom helt enkelt väldigt bra överens och vi arbetade så bra ihop. Ingen dag var den andra riktigt lika. Ibland var jobbet tungsamt, ibland ganska enahanda men vi hade roligt vareviga dag.

Den största förtjänsten till trivseln vill jag tillskriva en man som kom i sin silverfärgade gamla Isuzu Pic Up. En lätt grånad man med pipan i munnen och ett ständigt leende på läpparna. Alltid ett skratt till övers och ett muntert tillrop till oss andra. Han, som hade längst att åka, hade packat sin bil med allt vad en arbetsplats kan behöva  av verktyg och pinaler. Där fanns motorsågar och handverktyg, rondeller och skruvmejslar, snickarverktyg och oljedunkar, hylsnycklar och…allt man kunde tänka sig. Det var tur det. Utan hans fullastade Isuzu hade arbetet blivit betydligt svårare att utföra. Och så hunden naturligtvis. Han var alltid med.

Kvällarna var inget undantag. Vi hade trevligt och kul då också. Mellan husvagnarna dukades borden och grillen tändes. I en av vagnarnas kylskåp fanns inte sällan en bit älgkött, tillräckligt stor att räcka till oss andra också.

Så många berättelser och så många levnadsbeskrivningar som avhandlades där vid bordet.

När hösten kom drog var och en hem till sitt för vintervila men när våren på nytt gjorde entré träffades vi på en ny plats, samma gäng, samma historier och samma gemyt.

Så höll vi på några år. Sedan ändrades förutsättningarna. Flera aktörer trädde in på ”vår” marknad och vi hade inte längre ett uppdrag. Gänget splittrades och det kändes märkligt. Saknaden var stor men vi fortsatte att hålla kontakt med varandra. Allra mest den grånade mannen med pipan i munnen. Pipan hade vi lyckats få honom att sluta använda men det var naturligtvis han som fortsatte att på något sätt hålla ihop gänget fast vi inte längre arbetade tillsammans.

Jag har haft ett annat jobb nu under ganska många år men det jobbet har gett mig möjlighet att hälsa på vår trivsamma kamrat lite då och då. Alltid en kopp kaffe på lut hos honom och hans hustru. Julkort och hälsningar från samma adress, alla år. Säkert som amen i kyrkan.

En vinterdag, kort före jul för något år sedan, dagstidningen ligger på bordet och jag bläddrar förstrött medan jag äter frukost. Dödsannonserna, alltid på lördagarna. Det är många den dagen men blicken fastnar på en av dem…

Det är därför jag stannar till ibland, och minns och känner efter hur det var. Jag vet att också du tyckte att de här åren var de bästa i ditt arbetsliv. Din hustru har berättat.

 

Vi glömmer dig aldrig, Sven-Erik!

Sören, Anders, Janne och Patrik

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *