Idoler och förebilder

Alla har vi haft, eller har, idoler och förebilder. Det var kanske mera vanligt i ungdomens dagar, när man fortfarande drömde om en sportslig/idrottslig karriär eller kanske en musikalisk sådan. Kanske drömde man en aning om ett yrke eller ett jobb som verkade spännande och intressant och måhända fanns det en och annan som hade uppnått sina drömmars mål som man också såg upp till.

Jag hade flera idoler och förebilder. Den kanske största av dem alla var Björn Borg. Jag var inte särskilt intresserad av just Tennis men hans skicklighet och hans kämpaglöd och, inte minst, hans sportsmannamässiga uppträdande på arenorna gav mig gåshud. Björn Borg var en fantastisk idrottsman, precis som Stenmark, Salming och många andra.

Två motorsportprofiler som jag näst intill avgudade var Ronnie Petersson och Björn Waldegård. Jag ville bli som dem. Jag ville resa runt i världen och skörda segrar på racingbanor och längs kurviga grusvägar. Det blev inte så men drömmarna var fantastiska. Både Ronnie och Björn är saligen hädangångna idag men jag minns dem med glädje.

Jag hade musikaliska idoler också. De hette Elvis Presley, Buck Owens, Freddie Mercury, Johnny Winter och kanske fanns där en och annan svensk musiker också.

Redan som liten blev jag näst intill indoktrinerad i en betydligt hårdare värld. Både min far och min farfar var stora anhängare av pugilism, eller boxning, om ni föredrar det. Farsan och jag tillbringade nätter framför den svart/vita TV:n när sändningar från USA, ”via Satellit”, nådde sveriges TV-tittare. Det var otroligt spännande att se de gamla klassiska titelmatcherna mellan Cassius Clay (Muhammad Ali), George Foreman, Joe Frazier, Floyd Patterson, Teofilo Stevenson och några till. Förhoppningsvis var min idoldyrkan av mera sportslig karaktär när det handlade om boxning än de ibland väldigt påtagliga resultaten av vissa matcher.

Nu, fyrtiofem till femtio år senare, är bilden av idolen och förebilden en annan. Visserligen finns intresset för sport och idrott kvar men med åren har förstånd och erfarenhet växt till sig ordentligt.  Sportsliga förebilder är tveklöst bra för barn och ungdomar, inte minst för att fostra. Men jag håller med Peter Forsberg i hans senaste reklamfilm för barncancerfonden; i slutänden betyder de där sportsliga utmärkelserna och hyllningarna ”inte ett skit”. Det finns sådant som är betydligt viktigare, nämligen omsorgen om andra människors väl och ve. Att se och förstå att det finns de som på grund av sjukdom eller handikapp, aldrig haft eller kommer att få möjlighet att ägna sig åt idrott eller sport. Människor som kämpar med sin vardag.

Mina nutida idoler arbetar med människor. De tar hand om sjuka människor, om vårdbehövande äldre och om de som befinner sig i livets slutskede. Lågavlönade, omsorgsfulla och ansvarstagande människor. De borde vara allas förebilder och idoler. Mina idoler är också de som kämpar sig fram i livet, trots att det bjuder hårt motstånd ibland i form av svåra sjukdomar och handikapp.

Jag har en alldeles speciell idol och förebild. Min idol har kämpat i många år med sitt handikapp på ett alldeles enastående sätt. Det har gått många år sedan de första tecknen på att något var fel märktes. Min idol har tagit sig, trots svårigheter, fram genom sitt liv utan den minsta klagan, utan missmod och utan uppgivenhet. Humöret är nästan alltid på topp och det är nära till skratt. Min idol har också funnits till hands för andra under lika många år som handikappet har lägrat kroppen.

Min idol lärde mig en läxa en gång när jag i självömkan klagade över min situation:

”Jag önskar att jag kunde gå och springa igen”

Tack!

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *