I hänryckningens tid

Så där ja, nu är det gjort! Premiären är avklarad! På Pingstaftonen! Alltid lika roligt som en nattlig, utdragen muskelkramp i vaderna…eller svår migrän…eller något annat lika festligt.

Vad jag avser? Jo, g r ä s k l i p p n i n g e n. Nu är det bara ca 15-20 klippningar kvar den här säsongen. Kontentan av att bo i hus och ha en trädgård. Idealet för mig vore en skogstomt med ett litet ”pörte” omgivet av skog, en bäck, lingonris, kottar och en vedbod. Nåväl, man får ta seden dit man kommer, sägs det! Hur som helst får jag för mig att det är första gången jag klippt gräsmattan och vädret varit av digniteten att vinterjacka och handskar hade varit lämpliga plagg att ikläda sig. Men, som den sanna optimist jag är inser jag i samma stund att det är en månad kvar tills det vänder så kanske hinner vi få både vår och sommar innan det är dags.

Så, till något helt annat. Jag har aldrig varit någon nostalgiker direkt, inte samlat på gamla prylar, inte begripit vad som eventuellt kommer att bli värdefullt i framtiden. Men just nu knackar något mig på axeln och påminner mig om att jag faktiskt fick för mig att samla på Läkerols tablettaskar i tidiga tonåren. Dåtidens alla varianter och sorter satt prydligt uppradade på väggen i mitt pojkrum. Sannolik orsak till samlandet var att en släkting, till yrket målare, jobbade en längre tid med upprustning av Ahlgrens fabrik i Gävle. Som bonus för arbetet fick han med sig mängder av allehanda tablettaskar och kolasorter hem och därtill en jubileumsutgåva av deras läkerolaskar, en förpackning innehållande fyra av deras tidiga sorter. Den ligger i en byrålåda här hemma. Men, som mitt tålamod aldrig räckt så särskilt långt plockades askarna ner från väggen efter en tid och förpassades till papperskorgen.

Något jag däremot varit- och är intresserad av är att ”spara på historien” genom att dokumentera ett och annat i såväl bild som text. Därtill har jag sparat tidningsurklipp och hela tidningar med såväl lokalt- som mera centralt nyhetsintresse. Det var i just en sådan låda med tidningsurklipp som jag satt och ”grävde” en stund idag. Där fanns artiklar sedan tidigt 1970-tal och väldigt många av dem hade jag glömt att jag sparat. Jag blev sittande en ganska lång stund med kartongen och jösses så mycket spännande jag hittade.

Ett av alla urklipp jag fastnade för var ett med sportslig anknytning. Det handlade dock tyvärr om avarten av sportintresse som mera handlade om läktarvåld och bråk. Artikeln var från tidigt 1980-tal, och jag får för mig att läktarbråk var betydligt mera vanligt då än idag. Uttrycket ”Huliganer” blev med tiden tämligen utslitet och nött men tack och lov allt mera sällan använt längre fram. En rubrik handlade om hur ”fotbollshuliganer” använt tillhyggen i form av blydaggar för att åstadkomma så stor skada som möjligt mot varandra. Hemska tanke, kan man tycka. Och därmed var tankemaskinen igång och jag förpassades till början av 1970-talet.

För flera år sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur jag och mina kompisar på ”min gata i stan” tyckte så oerhört illa om att ett nytt villaområde skulle byggas där vi vanligtvis lekte, spelade fotboll, flög med drakar o.s.v. Vi försökte på alla upptänkliga sätt förhindra påbörjandet av byggandet och…vi lyckades faktiskt fördröja det hela med diverse kreativa men icke tillbörliga tillvägagångssätt. Nåväl, området blev så småningom byggt som det var planerat men, det fick ändå konsekvenser för oss smågrabbar.

Till det nya bostadsområdet flyttade familjer med barn som vi inte riktigt kände och som vi inte tyckte passade in i vårat gamla kompisgäng. Det märkte de nyinflyttade, med oss jämnåriga grabbarna och tjejerna. Därmed var fejden igång och vi utsåg gränsområdet mellan det nya området och ”vårat” gamla område som kampområde. Under en tid gjorde vi upp med varandra och inte sällan kom man hem, blodig om både näsa och haka men inte gav vi upp för det. Det kanske minst lämpliga i kampen var att vi, precis som 1980-talets huliganer, använde diverse tillhyggen när vi utmanade varandra. Käppar, påkar, cykelkedjor och annat elände som gjorde ont. En av mina kompisar rensade en kruka med Svärmors Tunga hemma i vardagsrummet och slogs vilt med bladen som tillhygge. Bladen var vassa och sved ordentligt när de träffade. Ja jösses! Vi var väl närmast något slags förtida, 11-åriga huliganer kanske?

Striderna slutade hur som helst väl och vi samsades vad det led och ”de nya bosättarna” fick bli våra kompisar de också. Hur det gick i ”huliganstriderna” på fotbollsläktarna kommer jag inte ihåg men jag tror knappast att de enades med varandra av egen vilja. Tider har flytt och jag tror inte att dagens 11-åringar gör upp med varandra på samma sätt som vi gjorde, tack och lov.

Sören

 

 

Att skriva kan ha sina sidor, en sliten rubrik

2017-04-28 var datumet för mitt senaste inlägg på bloggen! Det är ganska precis fyra år sedan. Men…vad hände sedan? Tog orken slut eller saknades ämnen och inspiration, eller kanske lusten att sätta tankar och funderingar på pränt?

-Varför slutade du skriva blogg, frågade en bekant helt nyligen?

Ja, det kanske var lite av varje i ovan nämnda som var orsaken. Jag slutade för all del inte att skriva. Textraderna hamnade i stället i en och annan krönika och i en årsbok, utgiven av ortens hembygdsförening. Ett antal sidor har det blivit under åren i ett lokalt utgivet reklamblad så visst har jag skrivit.

”Att skriva kan ha sina sidor”, en rubrik jag satte på ett blogginlägg för ganska många år sedan. Och så är det. Det är inte alltid det liksom ”rinner till” det där spontana, det lite underfundiga, det eftertänksamma och det lite roliga.

Faktum är dock att jag har skrivit sedan tidiga skolår. Det bästa jag visste i skolan var att skriva berättelser om allehanda ting, om spännande resor, om fantasifulla tilldragelser eller helt enkelt om sådant som jag drömde om. Och drömde gjorde jag, speciellt under de lektioner som var tråkiga! Det var många gånger jag kom på mig själv med att sitta och titta ut genom ett fönster, funderande på vad man kunde göra i stället för att sitta i skolbänken. Ibland blev jag väckt av läraren ur mina tankar, drömmar och funderingar. Mycket av det jag funderade på vävdes samman av bokstäver till jättelånga händelser och skeenden, till spännande upplevelser, för det mesta ute i skog och mark. Det var där jag trivdes som bäst redan då. Matematikens siffror bytte jag ut mot bokstäver, nästan varje lektion. Det var ju bara så urbota tråkigt med siffror.

I samband med en s.k. åhörardag, när läraren ville träffa mig och en av mina föräldrar lite enskilt, förklarade han, för det var en han, att jag var ett geni när det kom till skrivning, stavning och berättelser. Jag har en bestämd känsla av att min mor sträckte på sig en aning i just det ögonblicket. Den meningen han uttalade blev till förväntan i slutet av terminen. Betyget i Svenska! Nu kanske jag skulle få någon slags bekräftelse på det han sade den där åhörardagen men, det såg ut ungefär som vanligt när jag redan i kyrkbänken, på avslutningsdagen, sprättade kuvertet med betyget. En medelmåtta i alla avseenden! Då var det tråkigt och en besvikelse men, skit samma, närmare femtio år senare. Det har gått bra ändå. Läraren hade väl sina principer den gången som så många andra gånger.

Det som är lite ironiskt är att känslan som jag hade de där tråkiga lektionerna i skolan har följt mig genom alla år jag jobbat på ganska många olika arbetsplatser. Inte så att jag tyckt att det varit tråkigt hela tiden. Jag har haft många roliga jobb och bra arbetsgivare också. Men, och det är ett ganska stort men, jobbet har i alla fall jag haft för att ha mat bordet och tak över huvudet. Det där som har funnits efter arbetsdagens slut och under helgerna och semestrarna, har hela tiden känts viktigare för det har varit det självvalda, det jag själv valt att göra för att trivas med livet. Nu är det inte så lång tid kvar innan jag kan skaffa mig en kam och börja bryta pinnarna fram tills dagen då jag blir ”friherre”. Det är visserligen några år kvar men det närmar sig och jag ser fram emot det.

När jag bänkade mig vid tangentbordet för en stund sedan visste jag inte riktigt om bloggen fanns kvar och om den skulle gå att använda. För sisådär fyra år sedan var det Mittmedia som administrerade bloggen. Så är icke fallet nu. Det är i stället Bonnierkoncernen som numera äger det som tidigare var Mittmedia. Oavsett så funkar bloggen lika bra nu som då så det kanske finns förutsättningar för ett och annat inlägg framgent. Den som lever får se. Att skriva kan ha sina sidor!

Ha det gott!

/Sören