Att skriva kan ha sina sidor, en sliten rubrik

2017-04-28 var datumet för mitt senaste inlägg på bloggen! Det är ganska precis fyra år sedan. Men…vad hände sedan? Tog orken slut eller saknades ämnen och inspiration, eller kanske lusten att sätta tankar och funderingar på pränt?

-Varför slutade du skriva blogg, frågade en bekant helt nyligen?

Ja, det kanske var lite av varje i ovan nämnda som var orsaken. Jag slutade för all del inte att skriva. Textraderna hamnade i stället i en och annan krönika och i en årsbok, utgiven av ortens hembygdsförening. Ett antal sidor har det blivit under åren i ett lokalt utgivet reklamblad så visst har jag skrivit.

”Att skriva kan ha sina sidor”, en rubrik jag satte på ett blogginlägg för ganska många år sedan. Och så är det. Det är inte alltid det liksom ”rinner till” det där spontana, det lite underfundiga, det eftertänksamma och det lite roliga.

Faktum är dock att jag har skrivit sedan tidiga skolår. Det bästa jag visste i skolan var att skriva berättelser om allehanda ting, om spännande resor, om fantasifulla tilldragelser eller helt enkelt om sådant som jag drömde om. Och drömde gjorde jag, speciellt under de lektioner som var tråkiga! Det var många gånger jag kom på mig själv med att sitta och titta ut genom ett fönster, funderande på vad man kunde göra i stället för att sitta i skolbänken. Ibland blev jag väckt av läraren ur mina tankar, drömmar och funderingar. Mycket av det jag funderade på vävdes samman av bokstäver till jättelånga händelser och skeenden, till spännande upplevelser, för det mesta ute i skog och mark. Det var där jag trivdes som bäst redan då. Matematikens siffror bytte jag ut mot bokstäver, nästan varje lektion. Det var ju bara så urbota tråkigt med siffror.

I samband med en s.k. åhörardag, när läraren ville träffa mig och en av mina föräldrar lite enskilt, förklarade han, för det var en han, att jag var ett geni när det kom till skrivning, stavning och berättelser. Jag har en bestämd känsla av att min mor sträckte på sig en aning i just det ögonblicket. Den meningen han uttalade blev till förväntan i slutet av terminen. Betyget i Svenska! Nu kanske jag skulle få någon slags bekräftelse på det han sade den där åhörardagen men, det såg ut ungefär som vanligt när jag redan i kyrkbänken, på avslutningsdagen, sprättade kuvertet med betyget. En medelmåtta i alla avseenden! Då var det tråkigt och en besvikelse men, skit samma, närmare femtio år senare. Det har gått bra ändå. Läraren hade väl sina principer den gången som så många andra gånger.

Det som är lite ironiskt är att känslan som jag hade de där tråkiga lektionerna i skolan har följt mig genom alla år jag jobbat på ganska många olika arbetsplatser. Inte så att jag tyckt att det varit tråkigt hela tiden. Jag har haft många roliga jobb och bra arbetsgivare också. Men, och det är ett ganska stort men, jobbet har i alla fall jag haft för att ha mat bordet och tak över huvudet. Det där som har funnits efter arbetsdagens slut och under helgerna och semestrarna, har hela tiden känts viktigare för det har varit det självvalda, det jag själv valt att göra för att trivas med livet. Nu är det inte så lång tid kvar innan jag kan skaffa mig en kam och börja bryta pinnarna fram tills dagen då jag blir ”friherre”. Det är visserligen några år kvar men det närmar sig och jag ser fram emot det.

När jag bänkade mig vid tangentbordet för en stund sedan visste jag inte riktigt om bloggen fanns kvar och om den skulle gå att använda. För sisådär fyra år sedan var det Mittmedia som administrerade bloggen. Så är icke fallet nu. Det är i stället Bonnierkoncernen som numera äger det som tidigare var Mittmedia. Oavsett så funkar bloggen lika bra nu som då så det kanske finns förutsättningar för ett och annat inlägg framgent. Den som lever får se. Att skriva kan ha sina sidor!

Ha det gott!

/Sören

 

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *