I hänryckningens tid

Så där ja, nu är det gjort! Premiären är avklarad! På Pingstaftonen! Alltid lika roligt som en nattlig, utdragen muskelkramp i vaderna…eller svår migrän…eller något annat lika festligt.

Vad jag avser? Jo, g r ä s k l i p p n i n g e n. Nu är det bara ca 15-20 klippningar kvar den här säsongen. Kontentan av att bo i hus och ha en trädgård. Idealet för mig vore en skogstomt med ett litet ”pörte” omgivet av skog, en bäck, lingonris, kottar och en vedbod. Nåväl, man får ta seden dit man kommer, sägs det! Hur som helst får jag för mig att det är första gången jag klippt gräsmattan och vädret varit av digniteten att vinterjacka och handskar hade varit lämpliga plagg att ikläda sig. Men, som den sanna optimist jag är inser jag i samma stund att det är en månad kvar tills det vänder så kanske hinner vi få både vår och sommar innan det är dags.

Så, till något helt annat. Jag har aldrig varit någon nostalgiker direkt, inte samlat på gamla prylar, inte begripit vad som eventuellt kommer att bli värdefullt i framtiden. Men just nu knackar något mig på axeln och påminner mig om att jag faktiskt fick för mig att samla på Läkerols tablettaskar i tidiga tonåren. Dåtidens alla varianter och sorter satt prydligt uppradade på väggen i mitt pojkrum. Sannolik orsak till samlandet var att en släkting, till yrket målare, jobbade en längre tid med upprustning av Ahlgrens fabrik i Gävle. Som bonus för arbetet fick han med sig mängder av allehanda tablettaskar och kolasorter hem och därtill en jubileumsutgåva av deras läkerolaskar, en förpackning innehållande fyra av deras tidiga sorter. Den ligger i en byrålåda här hemma. Men, som mitt tålamod aldrig räckt så särskilt långt plockades askarna ner från väggen efter en tid och förpassades till papperskorgen.

Något jag däremot varit- och är intresserad av är att ”spara på historien” genom att dokumentera ett och annat i såväl bild som text. Därtill har jag sparat tidningsurklipp och hela tidningar med såväl lokalt- som mera centralt nyhetsintresse. Det var i just en sådan låda med tidningsurklipp som jag satt och ”grävde” en stund idag. Där fanns artiklar sedan tidigt 1970-tal och väldigt många av dem hade jag glömt att jag sparat. Jag blev sittande en ganska lång stund med kartongen och jösses så mycket spännande jag hittade.

Ett av alla urklipp jag fastnade för var ett med sportslig anknytning. Det handlade dock tyvärr om avarten av sportintresse som mera handlade om läktarvåld och bråk. Artikeln var från tidigt 1980-tal, och jag får för mig att läktarbråk var betydligt mera vanligt då än idag. Uttrycket ”Huliganer” blev med tiden tämligen utslitet och nött men tack och lov allt mera sällan använt längre fram. En rubrik handlade om hur ”fotbollshuliganer” använt tillhyggen i form av blydaggar för att åstadkomma så stor skada som möjligt mot varandra. Hemska tanke, kan man tycka. Och därmed var tankemaskinen igång och jag förpassades till början av 1970-talet.

För flera år sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur jag och mina kompisar på ”min gata i stan” tyckte så oerhört illa om att ett nytt villaområde skulle byggas där vi vanligtvis lekte, spelade fotboll, flög med drakar o.s.v. Vi försökte på alla upptänkliga sätt förhindra påbörjandet av byggandet och…vi lyckades faktiskt fördröja det hela med diverse kreativa men icke tillbörliga tillvägagångssätt. Nåväl, området blev så småningom byggt som det var planerat men, det fick ändå konsekvenser för oss smågrabbar.

Till det nya bostadsområdet flyttade familjer med barn som vi inte riktigt kände och som vi inte tyckte passade in i vårat gamla kompisgäng. Det märkte de nyinflyttade, med oss jämnåriga grabbarna och tjejerna. Därmed var fejden igång och vi utsåg gränsområdet mellan det nya området och ”vårat” gamla område som kampområde. Under en tid gjorde vi upp med varandra och inte sällan kom man hem, blodig om både näsa och haka men inte gav vi upp för det. Det kanske minst lämpliga i kampen var att vi, precis som 1980-talets huliganer, använde diverse tillhyggen när vi utmanade varandra. Käppar, påkar, cykelkedjor och annat elände som gjorde ont. En av mina kompisar rensade en kruka med Svärmors Tunga hemma i vardagsrummet och slogs vilt med bladen som tillhygge. Bladen var vassa och sved ordentligt när de träffade. Ja jösses! Vi var väl närmast något slags förtida, 11-åriga huliganer kanske?

Striderna slutade hur som helst väl och vi samsades vad det led och ”de nya bosättarna” fick bli våra kompisar de också. Hur det gick i ”huliganstriderna” på fotbollsläktarna kommer jag inte ihåg men jag tror knappast att de enades med varandra av egen vilja. Tider har flytt och jag tror inte att dagens 11-åringar gör upp med varandra på samma sätt som vi gjorde, tack och lov.

Sören

 

 

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *