Dags att deklarera

Ni vet den där blå plastpåsen som dimper ned i postlådan i början av året, den som innehåller en broschyr, ”Dags att deklarera” och en blankett som får nässelutslagen att slå ut i full blom och kallsvetten att lacka i pannan, fy fan vad den är traumatisk.

Bara för något dygn sedan satt jag i vederbörlig ordning och betalade mina räkningar på internetbanken. Tolv gånger om året skall man högst plikttroget låta sina surt förvärvade slantar slinka iväg till såväl privata leverantörer av tjänster och produkter som offentliga motsvarande. Varje gång är man glad att det blir lite över så pass att det inte är för mycket månad kvar tills nästa gång det ramlar in en lön.

Hur som helst, det var då, den kvällen, jag upptäckte att självaste Skattemyndigheten hade betalat ut överskjutande skatt…lite drygt en månad efter att jag på heder och samvete skrivit under den där förhatliga blanketten! Det är banne mig första gången! Jag brukar få vänta tills slutet på året innan de behagar ha granskat och tyckt att allt verkar stämma innan de betalar tillbaka. Det har varit så när man inte kan använda sig av förenklad deklaration utan måste pränta ner siffror och bokstäver på en ”särskild” blankett. Sicken överraskning!

Bortsett från detta positiva är jag då alltså ytterst tacksam att det finns änglar i människogestalt, räddare i nödens stund, ytterst förstående män och kvinnor som tar sig an uppgiften att befria människor som jag från det kvalfyllda arbetet med den här typen av skatteåderlåtning. Att på något sätt deklarera min självständighet och därefter överlämna den till för mig okända argusögon som i alla avseenden granskar de där siffrorna jag skrivit under.

-Är de inte beundransvärda så säg?

Jag har världens bästa deklarant! Varje vår när jag ringer henne, för det är en hon, och frågar om jag får komma med den blå plastpåsen som jag får utslag av, säger hon mjukt och vänligt;

-Kom du så skall vi fixa det där!

Tänk va! De där orden är lika befriande varje gång och de får puls och blodtryck att gå ner på idealnivå! Det slutar klia på armar och ben och mitt sinne lättar högst betänkligt. Ja, jag blir faktiskt glad och med lätta steg kliver jag in genom dörren till hennes kontor och medans jag klappar hennes hund gör hon allting klart att lägga i kuvert och posta!

-Förstår ni hur viktig hon är?

När jag åker hemåt brukar jag fundera över hur det skulle se ut om jag skulle försöka klösa mig genom en hel deklarationsblankett på egen hand. Det finns ju för fan inte en enda adekvat kryssruta eller rad att fylla i eller skriva på! Hela blanketten är med säkerhet utformad av en överdrivet konservativ, paragrafridande träskalle som vill alla hårt arbetande trälar illa. Jag är säker.

Jag, som tycker att det är ganska ok att skriva, skulle vilja ha enbart fritextrutor att fylla i. Där skulle jag breda ut texten och uppriktigt förklara hur det ligger till med debet och kredit för min privatekonomi. Inga som helst krusiduller. Men vad tror ni skulle hända då? Jo, man skulle ju för evigt bli dömd och få sitt självförtroende tillknycklat när man inför denna statliga instans blottlagt sig fullkomligt och därtill påvisat sin totala avsaknad av räknelära och förståelseförmåga. Därtill är hjälpavsnitten i broschyren finurligt konstruerade för att rent språkligt vara anpassade för en normaltrög mellanstadieelev. Invävt i textmassan finns formuleringar och ordval som fullkomligt demolerar betydelsen av varje mening! Tänk er att ta sig igenom en enkelriktad labyrint i fullkomligt mörker! På det en underskrift som väl snarast kunde liknas med underskrift av egen dödsdom.

Nej, jag tog tidigt flera steg tillbaka från infallet att försöka på egen hand och det är ju just därför som jag kunde glädjas åt att det ramlade in några kronor på mitt skattekonto härom dagen. Min räddare i nöden gjorde helt enkelt min dag härom kvällen. Tack…igen! Du vet vem du är!

/Sören