Aktivist – Javisst!

-Det är jag som har gjort det, jag erkänner. Det är ju inte varje dag som man har tillgång till motorsågen när tillfället infinner sig.

Jag har sett rubrikerna i dagstidningarna flera gånger:

”Sabotage mot jakttorn”

Ibland har de varit nersågade och ibland omkullvälta. Idag gjorde jag det ordentligt. Jag vill ju inte att någon skall klättra upp i ett torn som utgör en verklig fara p.g.a. ruttet virke så jag gjorde kaffeved av det.

IMG_8332

IMG_8333
Ni ser ju själva hur illa medfaret det var och hur det blev när jag var klar.

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte hur gammalt det var eller vem som hade byggt det en gång i tiden men den enda jägaren jag själv såg i tornet var en mycket ödmjuk liten jägare som vänligt frågade det utsedda villebrådet om huruvida vederbörande samtyckte till ett avlossat skott.

Det var när min mor passerade på sin dagliga promenad som den då 6-åriga ”lilla E” hade fattat post i tornet, med bössan stående, redo att användas.

Halvt skymd bakom häcken, som växer ut mot vägen, frågade hon kort:

-Skall jag skjuta dig?

Tillrättavisad

Det har gått ganska många år nu sedan jag använde en mobiltelefon för första gången. Det var en sådan där tung sak som satt fast monterad i bilens bagageutrymme och luren ansluten inne i bilen. Dyr var den också. 

Det var min dåvarande svärfar som inhandlade en mobiltelefon för nära 25000 kronor. Mobiltelefoner var inte var mans egendom på den tiden och framför allt så var det inga ungdomar som släntrade omkring med luren i örat.

Nog var det lite märkvärdigt att sitta i bilen och ringa upp någon i bekantskapskretsen för det gick inte att ta miste på att samtalet kom från just en mobiltelefon. Lite brus och lite ljud från bilen framgick med all tydlighet. Det var liksom lite status. Det fanns till och med attrapper att köpa från ömse kataloger. ”Höj din status med en mobilattrapp” stod det att läsa om produkten.

Jag kommer också ihåg när jag första gången insåg att mobiltelefonen inte behöver synas för att det skall gå att prata i den. Jag mötte en bekant utanför en av ortens butiker och karl´n gick omkring och pratade för sig själv!

-Har han blivit fullkomligt tokig, tänkte jag?

Han hejade på mig och gick lugnt vidare. När jag vände mig om för att kolla hans mentala hälsa en gång till såg jag sladden från snäckan han hade i örat. Det var tur det.

Det dröjde sedan några år innan jag skaffade min första telefon och det gjorde jag när jag låg ute på jobb och ledsnade på att gå till telefonkiosken varje kväll för att ringa hem. Jag hade visserligen en arbetskamrat som redan hade en mobiltelefon i sin husvagn och som gärna lånade ut den till oss andra. Men det kändes lite jobbigt att sitta i hans husvagn på kvällarna och tära på hans abonnemang för han var nämligen den enda av oss, som jobbade tillsammans, som hade en sådan. Vi kunde inte gärna sitta där allihopa bara för att ringa hem.

Det var både praktiskt och tryggt att äga en mobiltelefon som både gick att ringa och sms:a på – och så är det fortfarande men, så kom den dagen när alla skulle ha mobiltelefon, oavsett hur ung eller gammal man var! De var början till dagens tekniska underverk som mera är rena nöjesmaskiner än telefoner och det var då som irritationen tilltog, speciellt vissa tider på dygnet!

Ungarna skulle nödvändigt ha en mobiltelefon ”därför att det har alla andra”! Och så fick de en! Jag vet i f-n hur det gick till men plötsligt skulle det pratas och skickas sms dygnet runt! Nattetid, dagtid, vid middagsbordet, på skolan, i bilen, på bussen, på festen hos vänner och bekanta, i kyrkan vid avslutningen och konfirmationen – alltså jämt! Och irritationen tilltog!

Nattsömnen stördes och matron vägrade infinna sig. Det ”pep och chep” i mobilen för jämnan och ingen kommentar var mera använd än ”lägg ifrån dig den där nu” Det hände att ett direkt hot om omhändertagande omsattes i verklighet och det var inte långt borta att man testat sin förmåga i hur långt det gick att kasta en mobiltelefon. Endast investeringen förhindrade det! (Jag vet för övrigt hur lång man kan kasta en Stocke, barnstol)

Åren gick och irritationen över mobilanvändandet övergick mera till irritation över att någon form av mössa skulle sitta på skallen när det skulle ätas.

Numera har jag min yngsta dotter i Göteborg. Hon använder mer än gärna sin mobil nu också, med allt vad man kan använda dagens mobiltelefoner till. Hon har varit hemma några veckor nu i samband med praktik i sin gymnasieutbildning. Vistelsen här hemma sammanföll med det pågående slutspelet i ishockey och för några dagar sedan pågick en match vid middagstid. När maten stod klar på bordet insåg jag att radion var ett störande moment, inte minst med den volym som var nödvändig för att matchreferatet skulle gå att höra.

Så jag stängde av den och tog helt enkelt fram mobilen och knappade in på hockeyligans portal för att kolla läget – och det gjorde jag lite för mycket – tydligen!

Tredje gången min dotter sade: ”Nu äter vi!” hörde jag det…

I gott sällskap

Det blir långsamt bättre – definitivt! Men än fattas en del. Tveklöst är det ärftligt betingat och inte mycket att göra åt. I dagsläget kan jag emellanåt se dragen i fjärde generationen och jag känner igen mig. Farfar var nog bättre än min far, bättre än mig och bättre än en av mina döttrar på att kontrollera ursinnet när saker och ting inte gick som han ville.

-Vad jag avser?

Jo, det handlar om ”Tuppjuck”.

Jag hörde ett program i radions P4 igår. Kvällspasset, med Christer och Morgan, belyste problematik och direkta följder av att inte kunna kontrollera humöret när döda ting uppsåtligen ställer till förtret. Det var många radiolyssnare som ringde till programmet och berättade om just det, när kortslutningen blir total och sunda förnuftet är helt åsidosatt. Jag kände igen mig i många av berättelserna och jag skrattade gott åt dem. Dessutom känns det på något sätt tryggt att veta att man är långt ifrån ensam om egenskapen.

Vi brukar dryfta det där ibland på jobbet, inte minst för att man ofta ställs inför situationer när saker och ting kan gå fel när teknisk apparatur skall åtgärdas, prylar skruvas loss- och fast, material flyttas, modern teknik – t. ex. datorer och mobiltelefoner – användas o.s.v. och dessutom finns faktiskt en och annan arbetskamrat av samma skrot och korn som jag själv. Det känns också bra.

Vad det rent medicinskt handlar om har jag ingen aning om men nog vore det intressant att veta. Jag har googlat en del på det där och fått mängder av träffar men några tydliga svar har jag inte hittat. De flesta länkarna handlar om ständiga humörsvängningar, depressioner, familjeproblem, stress, rädsla och mycket annat. En länk hette ”Hitta ilskans grund är vägen till styrka”. En annan en direkt hänvisning till Vårdguiden och telefonnumret 1177!

-Skall man ringa sjukvårdsrådgivningen innan man reagerar på att man klämt fingrarna i en sliten rörtång eller vad menas?

-Lider jag av depression för att jag blir förbannad på mina nya träskor när jag trampat snett och slänger dem så långt jag förmår?

-Är jag stressad när jag exploderar över att jag slår huvudet i en osedvanligt låg dörrkarm och krossar ett antal paket tunnbröd i samma sekund som synen och ljuset återvänder?

”Om du inte tränar – börja med det! Ta ut dig ordentligt”

-Skulle det kännas bättre när gräsklipparen jävlas om någon skulle uppmana mig till ovanstående? Icke!

-Hormonella förändringar?

-Nej, har inte märkt av några. Aldrig, för övrigt!

De där reaktionerna på ett och annat debacle kan komma när som helst, när man minst anar det, oavsett hur lugn man är, oavsett hur glad man är, utan hormonella förändringar o.s.v. Det behövs bara att chipet på betalkortet inte funkar på affären och människan bakom kassan anser att man inte är så pass betrodd att man kan hämta kontanter för att kunna betala.

Eller att skiftnyckeln släpper från bulten och knogarna får ta smällen.

Hur som helst, lyssna på gårdagens program. Är ni inte glada innan så blir ni det.

-Och du Jenny! Bryt inte av skärmen på din bärbara dator. Man gör inte så mycket med ett tangentbord utan skärm.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4885

 

 

 

Den pedagogiske gitarrläraren

Det här är min äldsta dotter, Jenny. På bilden är hon knappt två år men musikintresset är redan här ganska påtagligt. Spelades det inte musik på stereon så plockade hon fram sin lilla gitarr och spelade och sjöng själv för glatta livet.

My beautiful picture

Sedan gick det några år och det var dags att börja skolan. Då började hennes far att fundera över sin egen musikalitet och därtill en del tankar kring varför han inte förverkligade sin dröm om att lära sig spela gitarr redan i skolåldern. Vad han kunde komma ihåg handlade det mest om dilemmat med att dels bära med sig det oerhört skrymmande instrumentet till skolan men också det totala oförståendet för den förgrymmade blockflöjten.

-Vad hade den med gitarrspelande att göra?

Nåväl, med åren lärde också han sig att knäppa fram några toner på en inledningsvis hyrd gitarr, som senare byttes mot några inköpta. När sedan dottern gått några år i skolan ställde han därför frågan till henne om huruvida hon var intresserad av att börja kommunala musikskolan, med inriktning mot just gitarr. Han menade nog att han skulle kunna vara behjälplig med ett och annat i spelandets konst om nu dottern ställde sig positiv till förslaget.

Och tänk vad glad han blev när dottern sade sig vara intresserad av förslaget. Nu skulle de kunna spela tillsammans, för med pappas hjälp skulle det gå galant och inte skulle det ta så lång tid heller att lära sig.

Genast begav sig pappan iväg för att låna en lite mindre gitarr till dottern och snart låg spelböckerna på bordet och på var sin stol i dotterns rum satt de båda och började öva. Inledningsvis en och annan ton och lite senare…fortfarande en och annan ton!

Det gick för all del lite trögt i början men snart lossnade det en aning och det var nu fullt möjligt att åstadkomma en liten visa tillsammans men, pappans tålamod har aldrig varit särskilt stort eller omfångsrikt så det gällde att lista ut ett bättre sätt, ett sätt som avvek en aning från kommunala musikskolans principer för inlärning.

Nu förflyttar vi oss ganska många år framåt i tiden!

Förra helgen hade pappan besök av sin äldsta dotter och under lördagskvällen satt de båda i pappans kontorsrum, där både datorer och några gitarrer finns. Dottern spelade några favoritlåtar på Spotify och pappan tycker oftast att dottern har god musiksmak så för en stund plockades en av gitarrerna fram och pappan spelade förnöjsamt till låtarna.

-Du kan ju spela, sade dottern!

-Nja, svarade pappan, nog skulle jag önska att jag kunde mera.

Det var då några frågor ställdes av dottern, följda av ett minst sagt märkligt påstående:

-Minns du när du skulle lära mig spela gitarr?

-Ja, javisst, svarade pappan. Det var väl kul?

Nu började dottern att skratta och ställde ytterligare en fråga till pappan:

-Minns du hur du gjorde för att få mig att spela?

Pappans svar blev lite avvaktande för nog kunde han ana att det låg något lurt i luften, inte minst mot bakgrund av att dottern skrattade så vansinnigt.

-Nja, nu vet jag inte om jag kommer ihåg…

-Kommer du inte ihåg att du fyllde en stor skål med godis och ställde den på bordet och sedan satt du och åt ur den och sade till mig att jag också skulle få bara jag spelade?

Tänk vad ungar kan få för sig och jag kommer ihåg att jag tyckte att hon tittade alldeles för mycket på TV när hon var liten…

Jag föll långt från trädet!

Jag får Vinbärtvångstankar av sådant här! Bärtid är nämligen ”måstetid” för mig och jag tycker inte om att plocka bär. Inte ens när man kan sitta på en stol och göra det – i sällskap av miljoners miljoner knott! Fy fan för knott!

Jag vet inte hur det kommer sig att det blev så här. Både morsan och farsan har i alla tider plockat bär för glatta livet och visst tycker jag också att det är gott att ha sylt och saft från bär man plockat själv men det är ju så erbarmligt t r å k i g t att plocka dem.

När jag var liten grabb åkte vi ofta ut i skogen när det var bärtider. Det plockades både möjliga och omöjliga sorter och redan då var det tråkigt. Farsan ”älgade” iväg så fort vi lämnat bilen och sedan såg man inte honom förrän det var dags att åka hem…många timmar senare! Tänk nu på det också, ni ungdomar som eventuellt läser det här. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, inget internet, inga spel eller applikationer så vad att göra alla de där timmarna som gick åt vid varje bärplockartillfälle? Jo, man plockade bär, fikade och längtade hem.

Nu ikväll, när jag stod på huvudet bland vinbärbuskarna, kom jag på ett tillfälle som i alla fall var roligt när vi plockade bär, tidigt 1970-tal. Då var det Hallon som skulle plockas. Min ”ingifte morbror Rutger” var med den gången och det var tack vare honom det blev roligt. Vi plockade nämligen Hallon i en brant slänt ner mot Indalsälven. Ett hallonsnår kan vara rätt så risigt att ta sig igenom, inte minst i en brant slänt!

Det bar sig alltså inte bättre än att han lyckades trassla in sig bland buskarna, ramlade och föll utför slänten, precis när hinken var fullplockad. Näven som höll hinken gjorde en framåtriktad rörelse, likt en katapult, och det hela slutade med att de plockade bären, i samlad tropp, påbörjade en resa söderut på Indalsälvens vågor. Det var då det var roligt!

Det var ännu roligare en stund senare, när han kravlade sig uppför slänten, och likt en dåtida Maradona sparkade den tomma hinken framför sig ända dit vi lämnat bilen. Och inte sade han något heller.

Han är numera saligen bortgången. Frid över hans minne.

Hur som helst, nu skall jag koka saft i sena sommarkvällen för jag har plockat bär.

 

Sista länken är bruten

För ett antal år sedan skrev jag en profilering i hembygdsföreningens årsbok. Det handlade då om en bortgången person som stod mig ganska nära en tid, tillika en oerhört offentlig person som med tiden tveklöst förtjänade att benämnas som just profil här i bygden. Jag skrev också att han var en av de sista.

I början av veckan nåddes många av oss av budet att Gustaf Hillerström i Hammarstrand avlidit i sviterna av sjukdom. Jag drar mig inte för att slå fast att vår bygds sista profil nu har lämnat oss.

Gustaf, den sista länken till brödratrion Hillerström, en epok av verkstadsminnen, en länk till en förgången tid då omtanke, serviceanda och omsorg stod i första rummet när det kom till kundbemötande, en länk till en tid då initiativ och uppfinningsrikedom gjorde det möjligt att lösa alla de problem och svårigheter han ställdes inför i vardagen.

Bild 15Med måttot att ingenting var omöjligt, och med en yrkesskicklighet som oftast stod utan motstycke, när det kom till smides- och verkstadsarbeten, tog sig Gustaf an de flesta förekommande uppdrag. Jag är övertygad om att det var ett fåtal, kanske inte ett enda, som han inte löste eller som inte var tekniskt genomförbara. På ett eller annat sätt gick allt att lösa.

Vid sidan av sitt arbete var Gustaf en underhållningsman. Med ett lättsamt sätt, och med ett stort intresse för musik och sång, medverkade han i mängder av olika sammanhang och många är de scener han anträtt, som allsångsledare eller med gitarren eller dragspelet, tillsammans med andra musiker.

Jag tillhör inte den generation som hade som mest att göra med Gustaf och hans bröder men jag är ändå glad och tacksam att jag fick ”vara med på ett hörn” av deras historia här i bygden. Det är bara att konstatera att världen nu blir lite tråkigare utan människor av Gustafs kaliber. Kanske måste vi som går kvar här ännu en tid tänka att vi måste förvalta de här människornas arv på bästa sätt nämligen genom att bemöta varandra på samma sätt som de gjorde. Att värna om och ta hand om. Att hjälpa och bistå, allt vad vi förmår.

Jag är övertygad om att det var så de tänkte – profilerna som fanns här bland oss förut.

Någonstans, jag vet inte var, sjungs och spelas det. Det konstrueras och vrids och vänds på tekniska prylar som inte fungerar riktigt som de skall och på ett eller annat sätt går de att fixa till – om Gustaf – och Axel – och Gerhard och Georg får bestämma.

Vi glömmer er inte…

(Vill ni läsa lite om epoken Bröderna Hillerström så finns den i 2012 års Ravund)

Sitter här och funderar…

Min semester består av arbete i sommar. Men det gör inget. Jag tillbringar så gärna tid i min äldsta dotters stuga, oavsett det handlar om att såga och klyva ved, röja sly eller som nu, måla!

Det finns nämligen inte bättre avkoppling än att packa väskan med kaffe och några mackor, ta hunden med sig och åka 1,5 mil rakt ut i skogen, till stugan längs Halån, även om det innebär en del arbete. Den här sommaren målar vi invändigt och det blir bra. Det är inte allt kvar nu.

Vi eldar i spisen och vi jobbar en stund. Vi tar små promenader, hunden och jag, och ibland blir det ett dopp i ån – fast i ärlighetens namn är det för det mesta bara hunden som badar. Speciellt när det regnar! Och naturligtvis måste vi ha våra små raster också, mitt i allt målande. Det är då jag njuter allra mest.

Inget eterbrus och inget Internet. Fönstret står på glänt och utanför brusar ån lite försiktigt. Fåglarna håller konsert i träden och elden sprakar i spisen när vi delar mackan, hunden och jag. Det finns tid till funderingar…

Fönster

Nog har livet fått sig en och annan törn genom åren men nu, just nu och här, är det inget som oroar eller stör sinnesfriden. Återhämtning.

Det slår mig att jag befinner mig oerhört långt från så mycket elände som finns i världen.

Det är långt till krigets Syrien och det är långt till Afghanistan. Det är långt till flyktinglägren i Kenya och det är långt till överlastade båtar på Medelhavet. Det är långt till ebolans Liberia och det är långt till gängkrigens och narkotikakartellernas uppgörelser i Honduras. Det är långt till uteliggarnas ”kvartar” i vårt eget land och det är långt till fattigdom och nöd.

 

-Jag har det bra, oförskämt bra där jag sitter…och det är värt att fundera en stund över ibland.

 

Sådant man blir glad av

I 19 år har en särskild helg varit vigd till ett alldeles speciellt evenemang här i Hammarstrand. Bakom evenemanget ligger en förening, som arrangerat detsamma under alla år, och faktum är att föreningen är precis lika gammal som evenemanget i sig.

Club Nostalgia, en förening där medlemmarna tycker om att skruva med, putsa på, samt åka omkring i gamla entusiastbilar, speciellt sommartid. Bilar som i många fall är rena konstverken.

Nästa år fyller föreningen 20 år och nästa år arrangerar de Nostalgia Hillclimb för 20:e gången. Ett evenemang som är omåttligt populärt här i bygden. Folk planerar delvis sommaren och semestern efter den helgen som tävlingen skall avgöras och de kommer i mängder. Jag drar mig inte för att slå fast att ”nostalgiahelgen” är årets höjdpunkt i Hammarstrand.

Vad är det då som gör det hela så oerhört populärt? Är det verkligen bara att folk är så omåttligt förtjusta i gamla bilar och motorcyklar eller handlar det om tävlingsmomentet uppför den gamla anrika Hammarbacken, där deltagarna skall göra två åk,  tidsmässigt så lika som möjligt? Nja, jag tror inte det är hela sanningen. Det handlar nog om att Club Nostalgia har lyckats åstadkomma en tävling, och ett sammantaget arrangemang, som andas så fantastiskt mycket trivsel och glädje i en enda röra. Folk ler och är glada från morgon till kväll och jag vet inte vad som skulle kunna ändra på det.

Lördag morgon, tävlingsdagen, tar sig människor uppför den långa backen mot tävlingsområdet och de bär på campingstolar, ryggsäckar, parasoller, kylväskor och kameror och det är ingen lätt match att ta sig upp till åskådarplats. Det är en lång och brant backe men ingen knotar för det. Väl uppe gör man det bekvämt för sig i de medhavda stolarna, på stubbar och stenar, och en del direkt i blåbärsriset. Där vidtar en stunds väntan på att bilar och motorcyklar skall börja åka den 1250 meter långa banan.

4

Att det handlar om differenstävling framgår kanske inte så tydligt för deltagarna gillar att töja på gränserna. Det gasas friskt, minst sagt, och det tilltalar publiken. Det är gamla svenska bilar och det är amerikanska glidare i en sällsam blandning. Därtill en och annan hästkraftsstinn jänkare som utan tvekan klöser gruset ur däcken på ett effektivt sätt. I år kantades banan av nära 1000 personer och det är ingen dålig siffra. Ända sedan början av året har sju personer från föreningen arbetat med att marknadsföra det hela. Därtill att organisera hela tävlingen med allt vad det innebär. Reklam som är riktad mot både deltagare och publik. Ett oerhört arbete men det lönar sig, både vad gäller deltagande som publik. 70 förare kom till start i år19 och med tanke på att alla skall göra två åk så tar det sin rundliga tid.

Vem som vann respektive tävlingsklass vet jag inte och jag vet inte heller om det är det mest väsentliga i sammanhanget. Jag har en känsla av att det i första hand handlar om trivsel och gemyt. Alla skall känna sig välkomna – och det gör man. Och inte behöver man bli ekonomiskt ruinerad heller. Alla upp till 15 år går in gratis så det blir en slant över till att handla hamburgare och dricka på försäljningsställena också.

När tävlingen är över och kvällen nalkas samlas tusentals människor i centrala Hammarstrand. Där vidtar cruising och där fortsätter folkfesten. Det är rent utav trångt längs Centralgatan och det är man inte van vid. Att vädergudarna håller en vakande hand över Club Nostalgia, gör hela evenemanget ännu bättre.

27År efter år lyser solen över bilar, över människor på parkbänkar, på gräsmattor, i medhavda stolar, kort sagt överallt där det finns plats över. Och människorna är glada!

Ortsbor, hemvändare och människor från andra platser i landet blandas med varandra, unga som gamla, och det spekuleras över bilmodeller och över årgångar och man pratar minnen från tidigare år. Visst ser man en och annan som fått lite för mycket innanför västen men jag har hittills aldrig varit med om något störande inslag – på 19 år!

25Något som också är värt att notera är betydelsen av att vi har ett evenemang av den här kalibern i Hammarstrand. Jag har en känsla av att ortens näringsidkare gnuggar händerna en aning just den här aktuella helgen. Det handlas i butiker och det äts och dricks på de matställen som finns till buds.

I år hade Club Nostalgia en huvudsponsor för tävlingen, vilket var oerhört värdefullt. Försäkringsbolaget Bilsport & MC, som försäkrar just entusiastfordon, har lovat att ställa upp fler gånger och det inger förhoppning om att föreningen fortsätter arrangera Nostalgia Hillclimb i Hammarstrand. Det är nämligen värt att notera att, utan tävlingen i backen har vi ingen cruising och inga tillresta tusentals människor som gynnar orten på flera sätt.

Ni som var åskådare i backen och ni som var ute på Hammarstrands gator under lördagskvällen – ge gärna arrangörerna en klapp på axeln för det förtjänar de. Min förhoppning är nämligen att vi får se det här evenemanget i många år till, inte minst för att det är så trivsamt och så roligt.

Slutligen, något som också är värt att notera. När söndag morgon nalkas och friden har lagt sig över samhället, då städas det! Inget, och jag lovar inget, vittnar om att det pågått en folkfest längs Centralgatan några timmar tidigare. ”Det är blåst” som vi brukar säga. Så välstädat och så fint och alla tomma flaskor och burkar pantas och förtjänsten skänks till Röda Korset eller till ungdomsverksamheten här i Hammarstrand.

-Berömvärt!

Bilden av…frihet

Det är långt mellan raderna ibland. Icke desto mindre rusar ett ständigt ordflöde genom huvudet och ibland vävs orden samman till meningar som skulle gå att sätta på pränt. Men det går perioder när skrivklådan inte riktigt räcker till och när det är alldeles för mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Oanat kommer plötsligt tillfället när man bara måste fånga ögonblicket och försöka förmedla känslan man precis fick…

Känslan av frihet.

På en filt, på en gräsmatta utanför ett hyreshus, satt två personer och åt lunch när jag passerade för några dagar sedan. Med ens var jag bara tvungen att få en pratstund med dem.I gräset

Det här är Akimali och Godance. De har bott i Sverige i två år efter att ha flytt hemlandet Kongo, först till Uganda och sedan till Sverige. Akimali är pensionär nu och Godance, som är lite yngre, läser på SFI.

På min fråga om varför de flydde hemlandet visar Godance med ett låtsasgrepp om ett vapen, och på knagglig svenska, att det var farligt att leva kvar där. I den mån de kunde sova vaknade de upp varje dag med risk att bli skjutna av terrorgrupper och banditer som plundrade hem, våldtog kvinnor och barn och dödade urskillningslöst. De såg ingen annan utväg än att fly. Kvar i Kongo finns delar av familjen och många släktingar som de bara har sporadisk kontakt med.

-Sverige är bra, inte Kongo, säger Godance. Vi är lugna här och har inget att frukta. Nu vill jag bara lära mig svenska och få ett jobb så jag kan betala mina räkningar.

Jag tror att känslan jag fick när jag såg dem var rätt.

Skrivfel – eller att skriva fel

Att skriva kan ha sina sidor – om man får uttrycka det så.

De allra flesta av oss skriver något dagligen, om det så bara gäller den där lilla lappen vi har med oss till affären när vi skall handla. Vissa har skrivandet som sin utkomst och andra bara som en hobby.

Skriver man på en bok kan man – om man vill – hitta på och vrida som man vill och till och med försöka ge lögnen trovärdighet men ibland handlar boken om något som är grundat på fakta. I det senare fallet gäller det att ha torrt på fötterna när texten sätts på pränt annars kan det bli väldigt fel.

Skriver man tidningsartiklar av nyhetskaraktär gäller nästan uteslutande att ha fakta och substans bakom texten. Att ett och annat fel kan smyga sig in i en text råder det ingen som helst tvekan om. Man kan ha blivit felunderrättad eller man kan ha missförstått. Det är acceptabelt, bara felet blir rättat. En felaktig ordföljd kan förvränga en text till något galet och risig grammatik kan också ställa till det.

Felstavningar, ”sär skrivningar” och felslag på tangentbordet kan man ha överseende med men det finns också texter som har blivit så totalt felaktiga i sin grund att de är rent pinsamma, ibland komiska och ibland till och med svåra att ursäkta. Jag skall här kort berätta ett exempel.

Till en lokalredaktion i länet kom för många år sedan en vikarie. Ordinarie journalister och kontorspersonal befann sig på ledighet, en ledighet som sträckte sig över en helg. På den tiden fanns rubriken ”Jordfästningar” på familjesidorna. Det handlade om att i text berätta om de begravningar som hållits under helgen och oftast inhämtades information från pastorsexpeditionen eller direkt från den präst som hållit i förrättningen.

Skrivande, tillika jourhavande journalist, beskrev vilka psalmer som sjungits, vem/vilka som sjungit, vilka stycken och melodier, vilka texter som blivit lästa och ibland också vem som eventuellt hållit något tal till den bortgångne. Så var situationen för den vikarierande journalisten, som inte var så hemmastadd, vare sig på redaktionen han befann sig, eller geografiskt på platsen i fråga.

Lördag eftermiddag ringde han prästen för att ta reda på hur dagens tidigare hållna begravning avlöpt – ja, ni vet.

Bland de sörjande hade det befunnit sig en gammal god vän till den avlidne och han hade också mycket riktigt sagt några väl avvägda ord om sin saknad efter sin vän. Det skulle naturligtvis in i textmassan under rubriken ”Jordfästningar”.

Det var då det hände, det som inte fick hända! I måndagens tidning gick det nämligen att läsa att den avlidne hade hållit ett tal till sin kamrat. Vikarierande journalist hade helt enkelt blandat ihop namnen på den avlidne och den sörjande vännen. En dementi och en rättelse var på sin plats och ordinarie journalist fick ombesörja densamma.

Här kan man väl närmast skylla det hela på att vik. inte var så bevandrad i bygden, än mindre bekant med människorna som levde – och hade levt där.