Möten med människor

 

Jag har skrivit om Maj tidigare, men det är länge sedan. Då träffade jag henne i barndomshemmet i Valla i Håsjö. En trilskande luftvärmepump förde mig dit och väl där fick jag lära mig både det ena och det andra när det kommer till vokabulär, trots att jag trodde mig känna till det mesta i den vägen. Bortsett från det berättade hon mycket om sin barndom och uppväxt, om människor i byn och om sitt tidigare yrkesliv inom forna Televerket. Men allra första gången jag stiftade lite bekantskap med henne gjorde jag det i en timrad loge under Ravensmarknaden i Pålgård. 

”Spådam” stod det att läsa på en skylt på väggen vid ingången. Kylan utanför var påtaglig men inne i logen var det varmt – och trångt! Mängder av människor köade utanför i väntan på att få komma in och låta Maj lägga ut sin kortlek i formation på ett bord. Nyfikna på att få veta vad som väntar i framtiden.

Hemma hos Maj, i hennes kök i lägenheten i Hammarstrand, är det ingen trängsel när jag träffar henne. Det är bara hon och jag och kortleken.

-Det här är det som varit, säger hon och pekar på en del av korten hon lagt ut.

-Och det här är nutid, men säg ingenting!

-Här är ditt privatliv och det här rör ditt jobb, fortsätter hon och sveper med ena handen över korten.

Ena stunden är hon alldeles tyst och funderar en stund för att i nästa sekund berätta om vad hon ser. Ibland ser hon mig i ögonen och jag får för mig att hon vill få ett och annat bekräftat. Men jag har lovat att inget säga.

”Gåvan” – att spå andra människor med hjälp av just en kortlek, har hon ingen aning om var den kommer från. När hon var helt ung fanns det en kvinna i byn som hade samma förmåga och henne besökte Maj ibland.

-Jag tyckte det verkade spännande så jag skaffade en kortlek och började lära av henne. Men man kan inte lära sig allt om inte förmågan finns där från början. Det är många år sedan och jag har hjälpt många människor att få veta lite om sin framtid sedan dess. Men jag berättar naturligtvis inte allt. Tråkiga saker och händelser utelämnar jag alltid.

Den här kvällen berättar hon om vad en del av korten betyder och vilka människor i min bekantskapskrets de eventuellt representerar. Röda kort har en viss betydelse och svarta en annan. Jag får ”lyfta” ett och annat kort och tänka på vem jag vill och till viss del handlar sedan resultatet av kortens placering om vad jag eventuellt kan förvänta mig.

Lite senare, efter en kopp kaffe och kaka och lite allmänt prat om ditt och datt återvänder jag hem igen, kanske med en gnutta förhoppning men också med en aning huvudbry om vad hon egentligen sade. En del kommer jag ihåg, annat inte alls. Roligt och lite spännande var det i alla fall.

-Kom tillbaka om några veckor så bjuder jag på kaffe och lägger ut mina kort igen, säger Maj när jag går ut genom dörren.

 

Idoler och förebilder

Alla har vi haft, eller har, idoler och förebilder. Det var kanske mera vanligt i ungdomens dagar, när man fortfarande drömde om en sportslig/idrottslig karriär eller kanske en musikalisk sådan. Kanske drömde man en aning om ett yrke eller ett jobb som verkade spännande och intressant och måhända fanns det en och annan som hade uppnått sina drömmars mål som man också såg upp till.

Jag hade flera idoler och förebilder. Den kanske största av dem alla var Björn Borg. Jag var inte särskilt intresserad av just Tennis men hans skicklighet och hans kämpaglöd och, inte minst, hans sportsmannamässiga uppträdande på arenorna gav mig gåshud. Björn Borg var en fantastisk idrottsman, precis som Stenmark, Salming och många andra.

Två motorsportprofiler som jag näst intill avgudade var Ronnie Petersson och Björn Waldegård. Jag ville bli som dem. Jag ville resa runt i världen och skörda segrar på racingbanor och längs kurviga grusvägar. Det blev inte så men drömmarna var fantastiska. Både Ronnie och Björn är saligen hädangångna idag men jag minns dem med glädje.

Jag hade musikaliska idoler också. De hette Elvis Presley, Buck Owens, Freddie Mercury, Johnny Winter och kanske fanns där en och annan svensk musiker också.

Redan som liten blev jag näst intill indoktrinerad i en betydligt hårdare värld. Både min far och min farfar var stora anhängare av pugilism, eller boxning, om ni föredrar det. Farsan och jag tillbringade nätter framför den svart/vita TV:n när sändningar från USA, ”via Satellit”, nådde sveriges TV-tittare. Det var otroligt spännande att se de gamla klassiska titelmatcherna mellan Cassius Clay (Muhammad Ali), George Foreman, Joe Frazier, Floyd Patterson, Teofilo Stevenson och några till. Förhoppningsvis var min idoldyrkan av mera sportslig karaktär när det handlade om boxning än de ibland väldigt påtagliga resultaten av vissa matcher.

Nu, fyrtiofem till femtio år senare, är bilden av idolen och förebilden en annan. Visserligen finns intresset för sport och idrott kvar men med åren har förstånd och erfarenhet växt till sig ordentligt.  Sportsliga förebilder är tveklöst bra för barn och ungdomar, inte minst för att fostra. Men jag håller med Peter Forsberg i hans senaste reklamfilm för barncancerfonden; i slutänden betyder de där sportsliga utmärkelserna och hyllningarna ”inte ett skit”. Det finns sådant som är betydligt viktigare, nämligen omsorgen om andra människors väl och ve. Att se och förstå att det finns de som på grund av sjukdom eller handikapp, aldrig haft eller kommer att få möjlighet att ägna sig åt idrott eller sport. Människor som kämpar med sin vardag.

Mina nutida idoler arbetar med människor. De tar hand om sjuka människor, om vårdbehövande äldre och om de som befinner sig i livets slutskede. Lågavlönade, omsorgsfulla och ansvarstagande människor. De borde vara allas förebilder och idoler. Mina idoler är också de som kämpar sig fram i livet, trots att det bjuder hårt motstånd ibland i form av svåra sjukdomar och handikapp.

Jag har en alldeles speciell idol och förebild. Min idol har kämpat i många år med sitt handikapp på ett alldeles enastående sätt. Det har gått många år sedan de första tecknen på att något var fel märktes. Min idol har tagit sig, trots svårigheter, fram genom sitt liv utan den minsta klagan, utan missmod och utan uppgivenhet. Humöret är nästan alltid på topp och det är nära till skratt. Min idol har också funnits till hands för andra under lika många år som handikappet har lägrat kroppen.

Min idol lärde mig en läxa en gång när jag i självömkan klagade över min situation:

”Jag önskar att jag kunde gå och springa igen”

Tack!

Otillräcklig

 

När livet böljar fram och tillbaka, som ett norrsken eller ett ax i vinden. När tillvaron gungar som vågor på havet och toppen på vågorna fradgas av skum. När marken gungar under skosulorna på närstående och man på inget sätt kan hjälpa till. När ordet ”otillräcklig” hela tiden lyser som en ilsket blinkande neonskylt på insidan av ögonen.

Jag, som brukar vara ”stark som en björn” känner plötsligt en känsla av trötthet, maktlöshet och svaghet. Jag hittar inte de där enkla lösningarna som annars brukar finnas där. Jag, den handlingskraftige, vet inte var jag skall börja nysta i härvan för att hitta en ände att följa mot en lösning som blir den allra bästa.

Min egen självkänsla, den som ger mig trygghet, den som alltid fattar rätt beslut och som ger de bästa råden till andra…var finns den nu, när den som bäst behövs?

”Det ordnar sig”

När det uttrycket är naggat i kanten och mera känns ”luggslitet och nött” – vad har jag då att lägga min tillit till?

Dystra tankar i stormig marskväll.

Inte ge upp, aldrig ge upp, vägra ge upp!

Det kommer en morgondag, var så säkra! Tid för tankar och funderingar kring praktiska lösningar. På goda råd och visdomsord. De som står mig nära finns i första rummet.

”Det ordnar sig” – Naturligtvis blir det så. Jag behöver bara lite ensam tid att räta ut och lägga till rätta.

 

Längs minnenas vägar

Ofta när jag färdas i bil längs vägarna, på mina dagliga turer på jobbet eller på min lediga tid, passerar jag ibland platser som påminner mig om en tid som var så otroligt trivsam.

De här platserna är så viktiga för mig att jag ibland stannar till och går ”bakspår” som ett led i hanteringen av just de där minnena. Därtill ett sorgearbete. Platserna i sig är inte så viktiga, rent geografiskt, utan det handlar mera om en tid i mitt liv när jag fick möjlighet att arbeta tillsammans med de mest trivsamma människor jag mött. Människor från olika platser, med olika bakgrund och erfarenhet, som strålade samman på ett ställe och sedan, under några år, drog från plats till plats och jobbade tillsammans.

Det märkliga var att vi redan från första dagen kände ett nära band till varandra. Vi kom helt enkelt väldigt bra överens och vi arbetade så bra ihop. Ingen dag var den andra riktigt lika. Ibland var jobbet tungsamt, ibland ganska enahanda men vi hade roligt vareviga dag.

Den största förtjänsten till trivseln vill jag tillskriva en man som kom i sin silverfärgade gamla Isuzu Pic Up. En lätt grånad man med pipan i munnen och ett ständigt leende på läpparna. Alltid ett skratt till övers och ett muntert tillrop till oss andra. Han, som hade längst att åka, hade packat sin bil med allt vad en arbetsplats kan behöva  av verktyg och pinaler. Där fanns motorsågar och handverktyg, rondeller och skruvmejslar, snickarverktyg och oljedunkar, hylsnycklar och…allt man kunde tänka sig. Det var tur det. Utan hans fullastade Isuzu hade arbetet blivit betydligt svårare att utföra. Och så hunden naturligtvis. Han var alltid med.

Kvällarna var inget undantag. Vi hade trevligt och kul då också. Mellan husvagnarna dukades borden och grillen tändes. I en av vagnarnas kylskåp fanns inte sällan en bit älgkött, tillräckligt stor att räcka till oss andra också.

Så många berättelser och så många levnadsbeskrivningar som avhandlades där vid bordet.

När hösten kom drog var och en hem till sitt för vintervila men när våren på nytt gjorde entré träffades vi på en ny plats, samma gäng, samma historier och samma gemyt.

Så höll vi på några år. Sedan ändrades förutsättningarna. Flera aktörer trädde in på ”vår” marknad och vi hade inte längre ett uppdrag. Gänget splittrades och det kändes märkligt. Saknaden var stor men vi fortsatte att hålla kontakt med varandra. Allra mest den grånade mannen med pipan i munnen. Pipan hade vi lyckats få honom att sluta använda men det var naturligtvis han som fortsatte att på något sätt hålla ihop gänget fast vi inte längre arbetade tillsammans.

Jag har haft ett annat jobb nu under ganska många år men det jobbet har gett mig möjlighet att hälsa på vår trivsamma kamrat lite då och då. Alltid en kopp kaffe på lut hos honom och hans hustru. Julkort och hälsningar från samma adress, alla år. Säkert som amen i kyrkan.

En vinterdag, kort före jul för något år sedan, dagstidningen ligger på bordet och jag bläddrar förstrött medan jag äter frukost. Dödsannonserna, alltid på lördagarna. Det är många den dagen men blicken fastnar på en av dem…

Det är därför jag stannar till ibland, och minns och känner efter hur det var. Jag vet att också du tyckte att de här åren var de bästa i ditt arbetsliv. Din hustru har berättat.

 

Vi glömmer dig aldrig, Sven-Erik!

Sören, Anders, Janne och Patrik

Rim och reson

Klämmer in några rader medan kalvsyltan kallnar och tankarna finns hos alla de som drabbats av galningars verk på några platser i världen…

Håll med om att det är ganska kul ändå att pyssla och fixa inför julhelgen. Själv är jag ganska traditionsbunden, även om jag med åren gjort avkall på sådant som var viktigt tidigare. Det blir faktiskt jul, även om inte allt är perfekt. Ligger det kvar lite ”skit i hörnen” så syns det inte så väl den här årstiden. Men det var inte det som det skulle handla om. Jag spinner vidare på ett ”matbordssamtal” som jag, yngsta dottern och farsan hade nyligen.

Då minns vi min dotters svårhanterliga frestelser vid pepparkakshuset när hon var barn. Skumtomtarna som blev allt längre ju närmare julhelgen vi kom och polkagrisarna som antog allt mera underlig form och färg.

-Blev ni arga på mig då, undrade dottern?

Nej, inte kan man bli arg över barns små hyss. Kan man inte skratta åt sådant är man nog inte en särskilt bra förälder.

Farsan lade pannan i djupa veck och frågade:

-Kommer du ihåg om jag blev arg på dig någon gång?

Jo, det fanns allt några gånger då det hettade till en aning. Underredsmassa över halva bilen var nog inte så kul och inte när jag gömde mig i bilen när han skulle på fisketur. Att få en fotboll mitt i ”nian” när han satt vid köksbordet var inte heller något han uppskattade kan jag meddela. O.s.v. – men, jag och morsan hade mera otalt med varandra och orsaken kan säkert vara att en mor är mera beskyddande mot en son än en far…tror jag!

Hur som helst så skrattade vi gott åt flera hyss och minnen. Ett minne som var betydligt äldre var ett utlåtande och en förklaring till ett misslyckande som en någorlunda jämnårig med just min farsa hade en gång i tiden. Han och hans familj hade sitt hem inte långt från där hälsocentralen i Hammarstrand ligger. Alldeles intill låg då ortens mejeri.

Unge sonen i familjen hade skickats till just mejeriet för att köpa en kruka mjölk till familjen. Från mejeriet sluttade det ganska brant uppför mot hemmet och då det var vinter bar det sig inte bättre än att han halkade i backen, drog mjölkkannan med kraft mot den snöbelagda vägen och följaktligen kom hem utan mjölk.

-Men vad har du gjort, frågade modern sin son, som inte blev svaret skyldig:

-Jag mötte en gubbe i backen och han stoppade mig och sade:

-Månen sken på gubbens ben och gubbens ben gav återsken – och så tog han mjölken och gick!

Jag tar för givet att modern skrattade gott åt detta svaret som sonen sannolikt lärt sig utantill vid något tillfälle.

En decemberkväll i nådens år 2016, då man inget högre önskar än att julfrid och trygghet får råda i en värld som på många sätt präglas av hat och våld…

Varför?

 

Apropå ingenting, kort före jul

Vid middagsbordet idag hade jag farsan som gäst och, naturligtvis, min yngsta dotter som är hos mig under nästan fem veckor. Vi åt gott och pratade om ditt och datt och vi halkade in på julbestyr, inte helt oväntat.

Det blev prat om både matlagning och bakning, det senare inte direkt någon favoritsysselsättning för min egen del men jag försöker. Dottern påminde mig om minnen, kopplade till just julförberedelser när hon var liten. Hennes mamma är en mästare när det kommer till att arbeta med händerna. Under ett antal år bakade hon ett pepparkakshus som var en modell av huset vi bodde i. Det var inget vanligt pepparkakshus kan jag lova. Det var jättestort och, tro det eller ej, skalenligt så långt en deg tillåter det.

Huset hade alla de detaljer som originalet hade, allt från balkong till fönsterfoder och skorsten. Det pyntades med den sedvanliga kristyren och godiset och det limmades med choklad – och det är gott! Som stöttor till balkongen användes polkagrisstänger för de stod pall för ganska stor tyngd. Runt hela pepparkaksbyggnaden pyntades det med tomtar och allehanda små ting som passade i jul- och vintermiljö. Runt det hela, och dessutom på insidan, lade vi en belysning som stämningsfullt blev ”pricken över i” på hela anrättningen.

När allt var klart var tanken att huset skulle ”stå pall” över jul och nyår för att sedan rivas och ätas upp av byns små knallhattar. Men det var inte alltid huset var komplett när tiden var inne för rivning!

Lite förundrade var vi över att polkagrisstängerna ibland började blekna en aning och därtill började skifta färg, från randiga i rött och vitt, till att bli mera rosa. Konstigt var det men kanske hade dylikt godis den egenskapen när det förvarades i rumsmiljö där värmen kunde variera en aning. Detta tilltog allt mer ju längre tiden skred och när dotterns pappa till slut tog fram tumstocken och mätte höjden från golv till balkongstöttor, samt mätte samma höjd från golv till dotterns mun och tunga, anades det oråd! Omkretsen på stängerna var inte heller densamma som den varit från början. Hade möjligen frestelsen blivit för stor för huset yngsta?

Förhör inleddes därmed och lite nervositet kunde redan från början anas i de små, blå oskyldiga ögonen. Erkännandet kom ganska kort därefter och en enig jury friade dottern från vidare misstankar om hyss runt pepparkakshuset. Vi skrattade gott åt hennes åtrå till husets utsmyckning då och vi gör det fortfarande när vi minns tillbaka.

En av gångerna det bakades väggar till huset hade skapelsens byggmästare placerat en av plåtarna med deg på en stol i köket. Det fanns helt enkelt inte plats nog för alla delarna att jäsa på bord och bänkar. Det året hade vi dotterns avtryck av hennes rumpa på insidan på en av väggarna! Ett roligt minne ytterligare kring julpyssel.

Ikväll står ”husets yngsta” i köket och bakar julbröd själv. Jag fick nyss smaka lite av hennes saffranskaka och den var god. Kanske står hon själv en dag och bakar pepparkakshus till sina småttingar för hon har definitivt ärvt sin mors skapande händer. Det går inte en dag utan att hon pysslar med något som handlar om handarbete. Det tecknas och det målas och det klipps och klistras. I en kartong i ett förråd förvaras fortfarande fantastiska skapelser sedan hon var barn. En dag lär hon plocka fram dem och visa dem, kanske för sina barn. Vi får se.

Älskade Louise!

 

Köksfadäser – på radio – och i mitt kök

Jag lyssnar mycket på radio, inte minst på jobbet. Det är trivsamt när man har möjlighet och speciellt när man jobbar för sig själv. Kvällstid blir det inte så mycket radiolyssnande men det finns ett program jag gärna låter ljuda ur radion. Kvällspasset med Morgan och Christer är allt som oftast suveränt, lagom till matlagning och middagens intagande. Ja, jag vet, jag har skrivit om det tidigare men jag gör det igen.

Programmet bygger i mångt och mycket på lyssnarnas egna erfarenheter, upplevelser, åsikter om- och från det ena och det andra. Lyssnarna får helt enkelt ringa till programmet och berätta, lämna ut sig själva, delge, roa, beröra och allt däremellan. Ämnena är synnerligen skiftande men icke desto mindre intressanta – och ibland direkt ”tokroliga”.

Igår, med fortsättning idag, handlade programmen om fadäser och tilldragelser i kök, i samband med matlagning och bak. Och människor ringer och bjuder på sig själva, lämnar ut sig själva – och roar andra. Min humor passar det definitivt och jag skrattade gott åt ”köksmästarnas” misslyckanden, vissa ganska allvarliga men ändå berättade med glimten i ögat och med just humor som grund. Gå gärna in via länken nedan och lyssna på programmen. Vill ni läsa mera sedan så bjuder jag på en egen fadäs med konsekvenser.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4885

Den galna elvispen

Jag är ingen bagare. Jag lagar hellre mat än snor ihop bullar och kakor. Men jag har försökt, mer än en gång, med blandade resultat. Ett och annat har gått att både doppa och äta medans annat har gått till återvinning.

Förutsättningen för följande är:

Nyrenoverat kök…med nytapetserade väggar, nymålad väv i taket, nya gardiner och ny panél på väggarna samt ny lampa över köksbordet – och det skulle bakas något så simpelt som en sockerkaka. Lägg därtill nyinköpt elvisp, en sådan där fällbar tingest som sitter på ett stativ, med snurrande bunke under.

Alla ingredienserna i – ägg, socker, mjöl, bakpulver och mjölk. Vispen gick fint. Man kunde till och med lämna den på en stund och eventuellt passa på att göra annat medan den snurrade. Tre hastigheter med bra kapacitet. Efter en stund skulle kakaon i och det var heller inga problem. Nu skulle det bara vispas lite till.

Det var nu det rent praktiska med en fällbar visp skulle visa sig bli ödesdigert. Vad gör man när man vispat färdigt? Jo, man plockar ur själva visparna, ofta till barnens förtjusning om man har små knallhattar som väntar på att vispandet skall ta slut. Elvispen stängdes av och fälldes upp och sedan gjorde jag som jag hade gjort på äldre elvispar – jag tryckte på knappen längst fram på handtaget för att lossa visparna…men de lossnade inte!

När fingrarna lossade sitt grepp om handtaget på vispjäveln var skadan redan skedd. Det var kakaofärgad smet runt H E L A köket! I taket, på fönstren, på gardinerna, på tapeterna, i kökslampan, på golvet…och på mig!

Jo, det stod något på den där gula knappen längst fram: TURBO

 

Tvivelaktig skadeanmälan

Det finns ett och annat som är värt att hålla vid liv! Ja, det är klart, vi skall vara rädda om varandra och försöka hålla oss friska och leva ett sunt leverne och vi skall ta hand om våra husdjur och vi skall hålla naturen vid liv genom minsta möjliga miljöpåverkan o.s.v.

Nu skall jag utan omsvep erkänna att jag börjar tvivla på det där med att vara rädda om varandra, sagt och skrivet utifrån alla sjuka och galna kommentarer man ser på Facebook, när diskussionerna tar fart och handlar om politik. Där kastas det skit och uttrycks både öppna och förtäckta hot, utan tanke på vare sig medmänsklighet eller omtanke.

Men det finns annat som är värt att hålla vid liv också. Personligen värnar jag om historien, både vår egen och andras. Utan sin egen historia är man tämligen rotlös och utan mänsklighetens historia har vi inget att se tillbaka på, ta lärdom av och inte minst,  inget att föra vidare till kommande generationer. I historien finns berättelser – både allvarsamma och mera komiska och humoristiska. Där finns också berättelser om enskilda människor som gjort avtryck, utan vars historia vi vore betydligt fattigare. Alla de där, både människorna och berättelserna, berikar våra liv just nu och förhoppningsvis också i framtiden.

Jag skall ta ett exempel – naturligtvis!

Ofta blir jag påmind om både det ena och det andra när dagliga saker sker, när det uttrycks och berättas saker och det behövs bara det minsta lilla – ibland!

Vi har en varmluftspanna i garaget på jobbet. I den sitter en pelletsbrännare. Det är måndag morgon och jag skall starta upp brännaren för säsongen. Något händer, jag tror jag vet vad, men följden av detta blir en våldsam smäll då oförbrända rökgaser plötsligt antänds i pannan. Hela pannan rister och garaget rökfylls. Jag känner efter hur det står till, baktill, söder om bältet i byxorna. Det var ok, men det var nära! Vi pratar alltså tryckvåg.

För många år sedan berättades det för mig om när kraftverket i Stugun skulle byggas. Innan arbetena med sprängning av berg påbörjades, gjordes en inventering och besiktning av fastigheterna som låg närmast bygget. Rutor kollades och husgrunder, väggar och tak synades noggrant. Skulle någon form av skador uppstå, p.g.a. vibrationer eller tryckvågor, skulle de naturligtvis ersättas.

När så var gjort inleddes arbetet – och det sprängdes. Det tog bara några dagar innan den första anmälan om skada lämnades till arbetsledningen. En ruta hade gått sönder. Därvid samlades en mindre grupp av ansvariga för att analysera anmälan. Det visade sig att anmälaren hade sin bostad i höjd med Mörtån!

Icke desto mindre nödgades de ansvariga besöka anmälaren som visade på sitt spruckna fönster. Naturligtvis påtalades det omöjliga i att vare sig sprängsten, vibrationer eller tryckvågor hade möjlighet att nå det aktuella huset.

-Hit når inga tryckvågor, meddelade byggbasen fastighetsägaren.

Han var dock icke svarslös;

-Tjyckvåg! Inga tjyckvåg? Tika hängde föj fan jätt ut på hunnstjängen och fjaddje!

En liten berättelse värd att hålla vid liv. Kan någon i trakten av Stugun bekräfta berättelsen så vore det kul.

Trivsamt på jobbet

-Måste du alltid skriva om sådant som skett för lång tid sedan?

Frågan ställdes av en av mina arbetskamrater för ett antal dagar sedan och jag hade inte något riktigt bra svar att ge personen i fråga. Det är väl kanske så att jag tycker att det känns bäst och är roligast så. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra lite på det.

Under en av dagens raster på jobbet satt vi och pokulerade om ett och annat, om sådant vi redan klarat av, om sådant vi borde ha gjort och om sådant som ligger framför oss på jobbet. Arbetsbördan är tämligen stor och man känns lite otillräcklig ibland. En annan av mina arbetskamrater uttryckte en aning oro över chefens reaktion över sådant vi INTE har hunnit med under de dagar han varit ledig nu senast. (Han har fyllt 50 år så gratulera honom gärna om ni träffar honom)

Nu är saken den att jag har jobbat i drygt 16 år på den här firman och jag måste medge att jag aldrig en enda gång har sett chefen vare sig arg eller upprörd. En begåvning på något sätt. Således är jag inte särskilt orolig över det skall hända framgent heller. Trygg i den förvissningen var jag inte orolig idag heller.

Därmed har jag skrivit om nutid och kan gå över till dåtid – igen!

För ganska många år sedan fick jag erfara annat med en ”chef” jag hade under en kortare tid. Jag har haft ganska många olika jobb, inom olika branscher under mitt liv, och jag har aldrig kommit på kant med arbetsledningen på något sätt en enda gång – förutom med den jag avser att berätta om.

Ett nyetablerat företag behövde arbetskraft här i Hammarstrand och annonserade via Arbetsförmedlingen. Jag var precis i skarven mellan två jobb och sökte därmed en av de tjänster som fanns ledig. Ett femtontal personer skulle utbildas och senare anställas i företaget. Jämsides med utbildningen skulle det produceras för allt vad tygen höll. Det var i alla fall tänkt så.  Det skulle visa sig bli svårare än vad vi trodde och tänkte oss.

Halva tiden gick åt till utbildning i företagsekonomi, psykosocial arbetsmiljö samt ett och annat som vi för övrigt skulle ha nytta av. Resterande halva tid skulle det produceras och skickas produkter till kunder över hela riket men det mesta som tillverkades skickades till ett specifikt företag i Finland! Ett dotterbolag, skulle det senare visa sig.

Utbildningen gick rätt så bra men produktionen haltade å det grövsta. Chefen var på dåligt humör för jämnan och gnällde hela tiden över försenade bidrag till investeringar i lokaler, maskiner och arbetsmiljö. Bidrag som skulle komma från gud vet alla möjliga håll. Det var kommunen och det var länsstyrelsen och det var länsarbetsnämnd. Förbryllade över hans löften om ekonomiskt bistånd som vi aldrig såg röken av såg vi oss nödgade, en arbetskamrat och jag, att ta reda på hur det egentligen förhöll sig. Några timmars ledighet och ett antal telefonsamtal senare visste vi mera. Det skulle inte bli några bidrag! Inte från kommunen, inte från länsstyrelsen och inte från länsarbetsnämnd! Anledningen var simpel, precis som företag och arbetsledning, det var ett oseriöst företag, som lurat kommuner och länsarbetsnämnder på ett flertal ställen i Sverige. Dessutom hade man lämnat leverantörsskulder efter sig snart sagt överallt där man försökt etablera sig.

Det värsta var att kommunens egen ”konsult” i företagsfrågor och företagsraggande var den som sett till att få hit företaget. Det jag och min arbetskamrat tog reda på under några timmar hade ”konsulten” inte en aning om. Tro det den som vill!

Naturligtvis satte ”chefen” igång med att ta reda på varför inga bidrag anlände till företagets kassalåda och fick därmed reda på att ”någon” varit i kontakt med alla aktuella instanser och ”skvallrat” om förhållandena som rådde, vilka på inget sätt var överraskande.

Jag kan inte gå in på alla förvecklingar som uppstod men vid lunchtid, en av de dagar vi utbildade oss, kom ”chefen” in i matrummet med synnerligen bister uppsyn. Innan sista tuggan nått magsäcken exploderade han formligen i anklagelser mot en ”konspiratör” i företaget. Vem visste han inte. Jag förstod hur det förhöll sig så jag reste mig upp och meddelade honom att det nog var mig han sökte. Det som sedan hände lär man aldrig behöva vara med om igen men med knuten näve gick han mot mig och satte den under hakan på mig under det att han skällde ut mig efter noter och anklagade mig för det mesta som man kan tänka sig.

Jag uppmanade honom att fullfölja sina avsikter men att han nog gjorde bäst i att springa både fort och långt därefter. När luften i rummet inte längre räckte till för fortsatt utskåpning lugnade han ner sig så pass att jag kunde ta av mig mina nya arbetsskor samt ställa in dem på hans kontorsbord. Därefter avlägsnade jag mig från stället och gick inte tillbaka mera. Slutet gott – allting gott, en månad senare, när företaget packade ihop sin verksamhet under dåvarande arbetsledning och organisation. På mitt pluskonto kunde jag inräkna ett reportage av TV4 som varit företaget på spåren under ganska lång tid – i ämnet att lura stat och kommun på pengar i etableringsstöd och därefter dra från orten.

Så till det som får lite ”knorr” på det hela. I matrummet den aktuella dagen satt en konsult. Han var inlejd av företaget att sköta våran utbildning i – just det – psykosocial arbetsmiljö! Jag träffade honom senare under dagen och han tog mig i hand och gratulerade till ett väl utfört arbete.

Tänk så man kan komma på kant med chefen.

Och det regnade!

 

Det är den 19 september. Klockan är 20.30 och det är 16 grader varmt ute – och jag har suttit vid datorn sedan klockan 17.00! Det är så varje år den här tiden på året av en speciell anledning. Kväll efter kväll, helg efter helg. Ikväll reste jag mig upp och tog en rask promenad på några kilometer under stjärnorna.

Jag har skrivit det ganska många gånger tidigare, att när benen sätter fart sätter tankemaskinen fart också. Ikväll var inget undantag. Prova själva får ni se. Det är så mycket man hinner fundera på, så mycket man hinner resonera med sig själv om och så mycket man liksom lägger till rätta. Nyttigt, helt enkelt.

Flashback, brukar man kalla det när man tycker sig ha upplevt något tidigare i livet. Det blev så ikväll och det handlade om att gå – och det har man i och för sig gjort många gånger men det var ett ganska komiskt minne som gjorde sig påmint ikväll. Ända sedan hösten 1976!

Jag hade nyss börjat gymnasiet i Östersund då. Måndag till fredag, vecka efter vecka, men det var just fredagar som var lite kluriga att få till när det var dags att åka hem. Man ville helt enkelt inte vänta på bussen så för att komma hem lite tidigare liftade man. Och det var man inte ensam om, kan jag säga. Tänk er en hel skock finniga 16- och 17-åriga ungdomar, uppradade längs Stuguvägen, väntande på att få lift mot Stugun och Hammarstrand. Var man inte först riskerade man att få vänta på den där erbarmliga bussen som skulle stanna på hur många ställen som helst.

Palmkrantzskolan låg bra till rent geografiskt. Fem minuters gångväg från skolan och man var på plats – till förtret för läraren Avehag, varje fredag! Det saknades några elever sista lektionen helt enkelt. Nu var det ingen garanti att man lyckades få lift hela vägen hem, även om man var först och allra värst var det hösten 1976 för då var tunneln i Stadsberget stängd några månader. Från Stugun fick man ta sig via södra sidan Indalsälven, ner till Krångede.

Det regnade när jag och kompisen T tog oss upp till Stuguvägen och det regnade hela tiden vi stod där med tummarna i vädret. Till slut stannade en barmhärtig bilist och meddelade att han skulle till Stugun. Vad gör man då, när man redan är i princip genomblöt och man tar sig bara halvvägs hem? Jo, man följer med, bara för att få en stunds värme och eventuellt torka en aning. Framme i Stugun var det sedan bara att tacka för skjutsen och kliva ur – och det regnade!

Så…vi knatade på en bit mot Höglunda och vi liftade och jag är ganska säker på att ett flertal liftare passerade oss då. Efter en stund fick vi skjuts igen…till Höglunda! Han skulle inte längre. Där klev vi ur – och det regnade!

Vi var ganska hungriga vid det laget så vi rotade igenom våra fickor efter några lusören och faktiskt fick vi ihop till var sin kexchoklad i butiken som fanns i Höglunda på den tiden. Sedan gick vi igen – mot Borglunda. Blöta från topp till tå, skitiga från skorna och upp till knäna, satte vi oss på en sten vid sidan av vägen och åt vår nödproviant – och det regnade!

Lite gladare i hågen, med lite choklad i magen, knallade vi vidare men vem vill ta upp två dyngblöta och skitiga liftare längs en blöt grusväg? Ja, inte är det många. Lite spännande blev det en stund när vi observerade att det pågick grisslakt på en gård mellan Höglunda och Borglunda så vi satte oss ner igen – på var sin blöt sten – och tittade på grisar som drog sitt sista andetag – och det regnade!

Jag minns inte hur länge vi satt där men tänk, till slut var det en gentleman från Hammarstrand som passerade när vi satt på var sin sten, halvvägs mellan Höglunda och Borglunda, och liftade. Han måste ha tyckt synd om oss för han stannade och frågade om vi ville ha skjuts? Jag kommer inte ihåg om tummarna fortfarande pekade uppåt då eller om de möjligen slokade i blötan så de pekade neråt men vi uppskattade att han stannat i alla fall.

Och vet ni vad – det regnade när vi satte oss i bilen – och det regnade när vi klev ur hemma i Hammarstrand.

-Om du läser det här T så är jag säker på att du kommer ihåg det oerhört väl…