Värd varenda krona…

Det skall handla om pizza igen! Jag vet inte hur det kan komma sig att just pizza har gjort intryck på mig några gånger men jag lovar att det skall inte bli fler inlägg om denna maträtt.

-Har ni varit i Hestra i Gislaveds kommun någon gång? Det har jag. En gång. En sen kväll för många år sedan gick jag och min chef in på Hestra konferens- och äventyrsanläggning och jag skall strax komma fram till varför vi var där – helt oplanerat!

Det skulle inhandlas en lastbil till firman och min chef hade hittat ett lämpligt fordon i en annons och bilen fanns i Halmstad. Det är ganska långt dit – drygt 100 mil om inte jag minns fel. Jag kom på att Halmstad ligger ganska långt söderut i landet när jag såg en skylt där med texten ”Malmö 140”.

Nåväl, avresedagens morgon visade klockan 05.00 när vi påbörjade resan mot målet. Chefen körde och jag skulle vara codriver. Någon GPS hade vi inte tillgång till då men en väl tummad kartbok med innehållsrik information om städer och platser i Sverige. Innan avresan hade vi bestämt att från Gävle och söderut skulle vi åka inlandet då det såg ut att bli närmast – kanske inte snabbast men närmast!

Innan vi nådde just Gävle gjorde vi ett kort stopp för kaffe och macka men sedan blev det inte mera i magen innan vi nådde Fagersta. Därvidlag hade jag högläst ur kartboken om ett flertal platser som vi passerat längs vägen och det var väl så intressant information som radions ”skvalmusik” och pladder.

Efter lunch drog vi vidare mot Lindesberg, Örebro, Hallsberg, Gislaved och sedan Halmstad. När klockan var 17.00 var vi framme och affären skulle klaras av. När så var gjort, en timme senare, åkte vi till ett hamnmagasin där vi lastade chefens bil på flaket på lastbilen och sedan drog vi norrut igen.

På väg hem

Ni vet hur det brukar vara när man är ute längs vägarna – man vill ta sig dit man tänkt sig så fort som möjligt. Man kör gärna ”en bit till” innan man stannar för mat eller fika och den där ”biten” brukar tendera att bli ganska lång. När klockan närmade sig 20.00 var vi rejält hungriga igen. Det var då vi kom till Hestra. Där såg det ut att vara ett trivsamt ställe som verkade vara öppet så vi parkerade lastbilen bland mängder av mindre billiga Porsche, BMW och Mercedes. Inga dussinbilar direkt och nog funderade vi en aning över var vi hamnat.

Personligen var jag beredd att hosta upp ganska mycket för ett mål mat för min magsäck hade precis fastnat i ryggraden. Så kändes det i alla fall. Väl innanför entrén konstaterade vi att vi nog inte passade in så särskilt bra, speciellt inte jag som kom i mina arbetskläder! Där satt mängder av människor som var uppklädda från topp till tå och stämningen var ganska hög. Det framgick tydligt av ljudnivån i lokalen. Nöden har dock ingen lag utan jag knallade fram till receptionen och frågade om vi kunde få ett mål mat. Det visade sig bli ganska svårt. Köket hade nämligen stängt!

Det blev till att dra en tårdrypande historia om vår resa och om hur hungriga vi var och den både vackra och vänliga kvinnliga receptionisten smälte som smör i solsken. Hon skulle minsann prata med kocken som ännu var kvar. Snart var hon tillbaka med menyn…som prismässigt spelade i en division som vi inte var van vid.

-Har ni pizza, försökte jag?

På nytt försvann hon in till kocken men var snart tillbaka med en annan meny, en pizzameny där den billigaste pizzan kostade runt 300 kronor!

Lite så där skämtsamt klämde jag i med ”plocka ihop något som är lite billigare”!

Vi blev anvisade ett bord, lite vid sidan om, kan man säga.

En stund senare kom kvinnan med våra pizzor och man kan knappast anklaga kocken för att ha använt kostcirkeln som grund när han gjorde dem. På en tämligen tunn och fattig botten låg några klyftor gul lök och några baconskivor. Det var allt – men vi åt. Därefter ut i lastbilen igen och fortsatt resa mot Fagersta där vi övernattade, någotsånär mätta.

De hade betydligt billigare och bättre mat på Hacke Gård längs E:4 dagen därpå men vi var ett minne rikare. Mycket skall man vara med om innan grejorna börjar ramla av en.

Någon gång kanske jag berättar om när jag käkade lunch bland paranta damer och herrar på krogen på flotta Stenungsbaden, iförd träningsoverall.

 

 

Brakfesten

När man städar lådor och skåp hittar man ett och annat…

My beautiful picture
Sista natten med gänget

-Det här är väl en fantastisk bild, eller hur?

-Nej, det är det inte. Den är närmast erbarmlig och saknar allt man kan önska sig av ett foto. När jag hittade den ikväll satte den fart på tankemaskinen och det blev stopp en stund. Den väckte minnen nämligen.

Det här är några av mina lumparkompisar från 1980, men bara några. Vi var många fler på kompaniet och nästan alla var närvarande när det vankades muckfest. Den här festen tilldrog sig på en restaurang i Sollefteå och den hade föregåtts av en massa slit med att få ihop tillräckligt med pengar för att den skulle bli av. Det var inte direkt så att vi tjänade storkovan de där 320 dagarna mellan januari och november 1980. Tvärt om. Nu kommer jag inte ihåg vad dagpenningen uppgick till men det var en näst intill försumbar summa.

Vi enades dock tidigt om att vi alla skulle hjälpas åt att skrapa ihop pengar och det handlade om att samla tomglas ”in absurdum”. Av någon outgrundlig anledning fanns det en hel del liggande längs vägarna för snart 40 år sedan.

-Jisses! Det känns som en evighet när jag skriver det!

Hur som helst, vi samlade tomglas på dagarna när det fanns möjlighet och vi letade och samlade på kvällarna när vi var lediga. Vi samlade till och med under helgerna för att vara säkra på att få ihop till brakfesten vi skulle ha. 320 dagar är ganska lång tid så när slutet av rekryten nalkades hade vi säckar med tomglas från golv till tak i ett utrymme som vi fick disponera.

När vi slutligen ansåg att det fanns tillräckligt fick vi dessutom låna en av kronans lastbilar för att frakta säckarna till ortens bryggeri för att räkna in och byta dem mot stålar. Och det gick över förväntan…och lite till!

Det blev nämligen dubbelt så mycket pengar som vi räknat med. Inte så att vi räknat fel på antal flaskor i säckarna, nej då! Någon, jag minns inte vem, noterade var tomflaskorna placerades efter inräkningen och denne någon noterade också att det var ett olåst utrymme i en lagerbyggnad så…

När vi lämnat alla säckarna vi hade med oss gick vi helt enkelt runt byggnaden och fyllde säckarna en gång till – och pantade igen! Och fest blev det. När vi delat upp pengarna mellan oss hade vi ganska mycket att spendera den kommande festkvällen och alla kom…utom en som åkte hem och stoppade sin andel i sparbössan.

Det blev en fest att minnas och den vänlige restaurangägaren såg till att ha sin reserverade lokal öppen tills vi var nöjda. Därefter knallade vi tillbaka till regementet och fick för oss att vi skulle väcka den folkilskne vaktchefen. Om honom skulle jag kunna berätta historier som nog bara ett fåtal skulle tro på så jag låter bli. Jag berättar inte heller vad han tyckte om att bli väckt runt 04.00 på morgonen.

 

Underliga äro tankarnas irrgångar

Mitt i en fikarast, under dagens arbetsinsats i min ena dotters stuga och paradis, gjorde tankemaskinen ett tillfälligt stopp vid pizza! Håll med om att det är underligt hur tankarna hoppar och far omkring utan styrsel ibland.

S

De tog säkert någon minut i anspråk, de där funderingarna på en alldeles speciell pizza, innan de var färdiga att gå vidare med annat.

För ganska många år sedan kom en vänlig och gemytlig man inflyttande till Hammarstrand. I bagaget hade han tämligen många års restaurangliv bakom sig och det var just matlagning och gästgiveri han skulle ägna sig åt även här.

Rötterna hade han i Pudas i Finland och det märktes till en viss del när det kom till matlagningen. Visserligen hade han en egen favorit, vad jag kan förstå, för det serverades den typiskt engelska rätten Fish and Chips minst två gånger per vecka på den lunchrestaurang han drev inledningsvis.

Där blev han inte kvar så länge av någon anledning utan hyrde i stället en lokal som han inredde till pizzarestaurang, där det förvisso även serverades husmanskost, och det var inte så dumt för han var en mästare på just pizza. Det var där det smått komiska, blandat med ingredienserna till en ordinär pizza, blev så uppenbart när de landade på kundernas tallrikar.

I de flesta pizzarestauranger kan man se bagaren åstadkomma i det närmaste cirkelrunda pizzor genom att snurra dem i luften några varv under tillredningen. Det en konst i sig. Så gjorde inte Martti! Han kavlade och knådade till något som var allt annat än cirkelrunt. När de var färdiggräddade och serverades hängde ”hundöron” ut över tallrikens kanter och medelarean på pizzorna var säkert jämförbar med en handduk. De var stora…eller ännu större, men smakade fantastiskt. Hur han bar sig åt vet han nog bara själv men man åt dem med vällust.

Något som förbryllade i alla fall mig var att han serverade pizza med två olika priser, åtminstone de som innehöll skinka. På den tiden köpte man en pizza av Martti för 60 eller 65 kronor! På matsedeln stod också mycket riktigt att om man ville ha pizza med riktig skinka kostade de 65 kronor och ville man ha pizza med ”Pizza Pic Nic” kostade de 60 kronor.

Jag jobbade på ett tryckeri när Martti var verksam här på orten och hade bl.a. till uppgift att trycka hans veckomatsedlar. Till slut kunde jag inte hålla mig utan frågade honom vad det var för skillnad på de där två variationerna av skinka.

Martti var rakt på sak och lät mig veta följande, på sin finska brytning:

-Ja, du vet, Pic Nic, det är grisöron och trynen och sådant där som är lite billigare!

Jag fortsatte att äta pizza hos Martti efter den dagen men betalade 65 kronor för dem.

 

Järnvägar vad dumt

Det var 1974 som moster Ingrid kom från Skåne för att hälsa på och hon kom per tåg. Hon kunde kliva av på Ragunda station och jag och morsan var där och välkomnade henne. Mosters bagage fick vi hämta ut vid bagageutlämningen, inne på stationen, och det fanns till och med en stationsmästare på plats som hjälpte till. Men det var då det.

Sedan slutade tågen att stanna i Ragunda. Kvar blev rälsbussen som gick från Långsele så där var man tvungen att byta för att ta sig till Ragunda. Sedan slutade rälsbussen att gå. Semaforen monterades ned och så gjordes också med skylten ”Ragunda” på stationens baksida. Kvar blev ett torftigt försök med något som kallades tågtaxi. Man skulle kunna beställa taxi för att ta sig från Långsele eller Bräcke till Ragunda, eller tvärt om, men det blev för dyrt för kommunen som subventionerade resorna. Då slutade taxin att gå och då var stationsdörrarna låsta och stationsmästaren pensionerad. Kvar blev Sundsvalls och Östersunds stationer och så är det än idag.

För att ta det lite i rätt ordning så drogs järnvägen till Ragunda 1884. Den 30:e november levererades ett stationsur och den 1:a december stod stationsbyggnaden klar att invigas men då fanns inte Ragunda, som ort betraktad. Året efter flyttades postkontoret, som då hette just Ragunda, från Pålgård till en nyuppförd fastighet alldeles intill stationshuset och plötsligt fanns början till en ny ort i socknen Ragunda. Stationssamhället Ragunda, med namnet lite ”stulet” från postkontoret.

Järnvägen, posthuset och stationen blev början till en mångårig expansiv tid i det nya samhället där butiker, apotek, läkare, åkerier, tingshus, skola, bensinstationer, caféer, biograf och allehanda serviceinrättningar snart var etablerade. Stationen blev också viktig för kommunikationer och transporter, inte minst i början av 1900-talet, när kraftverken i trakten skulle byggas.  Stationssamhället Ragunda blomstrade.

Ragunda station blev med tiden en central samlingspunkt för människor i bygden. När kvällstågen dundrade in på stationen var ofta bygdens ungdomar samlade i stora skaror bara för att träffa och se nya människor och ofta fanns inte plats över för resande, varken i väntsalen eller på parkbänkarna utomhus.

Men tänk den glädje som varar. Om nu Ragunda hade uppstått, lite på bekostnad av Pålgård, så skulle situationen komma att upprepas ett drygt halvsekel efter järnvägens ankomst. Orsak och anledning torde främst stavas c e n t r a l i s e r i n g. Närliggande orten Hammarstrand började utvecklas och under 1950-talet byggdes kommunhus och skola och nu gjordes anspråk på att göra just Hammarstrand till centralort. Bostäder och affärslokaler uppfördes och plötsligt skulle allt som fanns i Ragunda flyttas fem kilometer åt nordost. Det blev en flyttningskarusell utan dess like och inga protester hjälpte.

Vid ungefär samma tidpunkt påbörjade SJ sina neddragningar, inledningsvis godstrafiken för Ragundas del. Den var inte lönsam. Så småningom blev det också persontrafikens tur. Stationspersonal drogs in men tågen fortsatte passera Ragunda, dock utan att stanna. SJ:s strategi var helt klart att alla mindre stationer skulle stängas. Den 30 juni 1981 låste Ragundas siste stationsföreståndare dörren för gott.

Den gamla järnvägsstationen i Ragunda, byggd 1884, blev stående tom under många år. Visserligen fanns två lägenheter till uthyrning under några år men SJ var inte intresserad av att rusta upp sina gamla stationer så i stället bildades ett statligt fastighetsbolag, Järnhusen, som tog över alla stationshus som SJ ägt. Det skulle bli jättebra! Men, Jernhusen tyckte också att det blev för dyrt att rusta upp fastigheterna så när standarden och kvalitén på husen blev för dålig sa man upp hyresgäster, låste husen och meddelade så småningom att husen skulle rivas. Och så blev det på många ställen. Dock inte i Ragunda.

Så gick ytterligare några år och Bottniabanan såg dagens ljus och därmed var det god natt för persontrafiken på norra stambanan. Kvar är godstrafiken. Frågan är hur länge – och frågan är hur länge vi ”bara” behöver åka ett tiotal mil för att ta oss till närmaste järnvägsstation?

När låser SJ dörrarna på järnvägsstationerna i Östersund och Sundsvall?

Nu är nattågstrafiken till- och från Östersund nedlagd under en stor del av året och vad händer sedan? Kommer vi att ha persontrafik till- och från glesbygd över huvudtaget eller blir det bara tomma godståg till norrland och tåg, fullastade med virke och stål, från norrland kvar, oavsett storregion eller inte, oavsett vi är tärande eller storstadens skafferi? Kan det löna sig för storstaden att frakta resurser från en landsände som är nationalekonomiskt värdelös?

Funderingar innan jag går till sängs, en helt vanlig kväll i slutet av augusti 2016.

Lite då och då får man perspektiv på ett och annat…

 

  • Skandalscener i Jönköping – åskådare attackerar Östersunds målvakt Aly Keita: ”Man blir så ledsen”
  •  17-åring gripen misstänkt för misshandel av Aly Keita – anhölls under natten
  • Attacken på Keita ger eko utanför Sveriges gränser
  • Graham Potters ord efter attacken på Keita: ”Det är surrealistiskt
  • LIVE–TV: ÖFK-målvakten Aly Keita attackerad under match
  • Supporterföreningens hälsning efter attacken: ”All kärlek till Keita och hela ÖFK”
  • Huliganen attackerade Keita – uttalade sedan bombhot
  • Aly Keitas egna ord efter attacken: ”Jag blev förstås jätterädd”
  • Efter skandalen och attacken på Aly Keita – Svenska Spel utreder misstänkt matchfixning
  • Kindberg om attacken på Keita: ”Hoppas att han inte har kniv”
  • Jonas Eriksson om det råa överfallet på Aly Keita: ”Olustigt”
  • Ghoddos efter attacken: ”Det är en tragedi”
  • ÖFK:s säkerhetsansvarige: – Inga brister i säkerheten på arenan
  • Bilder, tv-klipp och intervjuer – här är allt om attackerna på ÖFK:s målvakt
  • Fouad Bachirou om rädslan – och sparken mot förövaren: ”Aldrig varit med om något liknande”
  • Jönköpings Södras uttalande efter attacken: ”Det är overkligt”
  • Polisen om attacken – så fortsätter arbetet med skandalen: ”Uppstår alltid massa spekulationer”
  • Efter attacken på Aly Keita – ÖFK har landat i Östersund
  • Se när ÖFK landade på flygplatsen – sporten var på plats
  • ÖFK:s styrelse om huliganangreppet – tar avstånd i nytt brev: ”Fotbollsglädjen försvinner”
  • Utredningen klar – Svenska Spel utesluter matchfixning: ”Vi har gjort vad vi kan”
  • LIVE-TV: Direkt från Jämtkraft Arena efter attacken på Keita
  • 17-åringen släppt – erkänner brott: ”Han har berättat varför”
  • Kindberg efter attacken: ”Fotbollen vinner till slut mot tokigheter och ondska”
  • Falkarnas ordförande: ”Det var i det närmaste som en chock”
  • Riksidrottsförbundets ordförande efter attacken: ”Jag är orolig”
  • Jönköpings Södras uttalande efter attacken: ”Det är overkligt”
  • Överfallet mot ÖFK:s målvakt: Fotbollen har ett attitydproblem

 

Jag kunde inte låta bli. Det här är 28 rubriker till lika många artiklar som rör överfallet på ÖFK:s målvakt under matchen mot Jönköping igår. De är hämtade ur en (1) av länets dagstidningar men jag tar för givet att det ser ut likadant i den andra. Jag gissar att redaktionen anser att hela jämtlands läns befolkning tycker att det är befogat med alla de här artiklarna…och det lär komma flera!

Visst, jag tycker också att det är – om uttrycket tillåts – rent för jävligt att det sker och att möjligheten finns. Men, jag tror inte att jag är ensam om att inte vara helt överraskad. Under tämligen många år har vi fått vänja oss vid att våld och spott och spe har blivit en del av just fotbollen, och det är tragiskt. Personligen har jag blivit precis lika sportintresserat avtrubbad av just detta som jag blivit när det kommer till annan elitidrott och dopning. Det har blivit vardag och det är inte kul längre. Jag vet att föreningar och förbund arbetar målmedvetet för att stävja de här problemen men mot galenskapen kämpar de flesta förgäves.

Här i östra delarna av länet brottas vi i dagarna med helt andra funderingar och tankar. Ett gemensamt har de funderingarna med de här 28 rubrikerna och det handlar om våld. Den lite drygt 1-åriga tösen från Bispgårdenområdet kämpar sannolikt för sitt liv efter att hennes egen far, under ett fullkomligt raseriutbrott, gjorde sig av med henne genom att helt sonika kasta henne ett tiotal meter ner i betongen nedanför Hölleforsens kraftstation under söndagsmorgonen. Därtill misshandlade han sin hustru svårt och gick bärsärkagång i hemmet.

Det har skrivits om det här, så långt det har varit möjligt att få svar på frågor, men den svårt skadade flickan har inte fått några 28 rubriker och inte har dagspressen heller valt att lägga krut på att försöka återspegla den fullkomligt bestialiska handlingens påverkan på en hel bygd, på människornas reaktion i byarna runt Ragunda kommun, på våra fruktlösa funderingar på varför det skedde. Hur vi vrider och vänder på det som har skett för att förmå oss att ta in det hela.

En av rubrikerna i pressen handlar bl.a. om att den 17-årige huliganen nu har förstört sitt eget liv efter överfallet på fotbollsmålvakten. Det har den 34-årige pappan till flickan gjort också! Han har inte bara förstört sitt eget liv, han har förstört sin familjs liv, sina föräldrars och syskons liv och han har genom handlingen sannolikt sett till att göra sig av med en stor vänskapskrets. Det är en tragedi av oanade mått för alla inblandade.

Vi är vana att finnas på ”undantag” i byar och samhällen när det kommer till nyhetsrapportering och bevakning av händelser runt om i länet. En och annan rad återfinns ibland men med lite känsla för att förmedla intryck, känslor, reaktioner, nyhetsvärde, speglingar mm går det att göra så mycket mera.

Avslutningsvis hoppas vi alla innerligt att det går väl för flickan, mamman och alla som på något sätt är berörda. Jag har en känsla av att den 17-årige huliganen har ett ganska välordnat liv om några år – om han vill.

   

Finns i lager!

Ett i brevlådan placerat reklamblad, utskickat av ett stort, men här icke namngivet elektronikföretag, upplyser brevlådeägare om att företaget sänkt priset  på en TV till närmast fånigt låg nivå.

Vid närmare koll på företagets hemsida, på just den billiga TV:n, kan man liksom i realtid se att lagerstatus är Finns i lager! 

Väl i butiken, som inte ligger direkt nästgårds, letar man sig både trött och less efter produkten innan man tar butikens personal till hjälp för att utreda missförhållandet. Då skall man på nytt genomföra en halvmara runt butikens 458 hyllor med TV-apparater innan man slutligen får den slipsprydde och välmanikyrerad unge mannen att krysta fram ett;

-De verkar faktiskt vara slut…men jag skall fråga någon annan!

Så där ja! Någon ”annan” kanske håller i lagerstatus?

Den unge mannen försvinner härmed bort bakom hyllor och kassadiskar och kommer inte tillbaka förrän dagstraktamentet har trätt i kraft. Då är man ganska svettig kan jag meddela!

Beskedet han lämnar vid återkomsten är att det finns ett exemplar kvar av aktuell TV men den är ett ”skyltexemplar” och den säljs inte! Och de sista är sålda! Och de går inte längre att få tag i!

Det känns som man passerade in i Fablernas värld när man glad i hågen knallade in genom de högteknologiskt utformade dörrarna till butiken.

Lagerstatusen på företagets hemsida anger alltså inte hur många tillgängliga specifika produkter det finns utan bara om de finns i lager…eller inte! Om man inte säljer det där sista exemplaret så stämmer naturligtvis lagerstatus Finns i lager för där finns alltid minst ett (1) exemplar!

Det här måste väl vara ett kostnadseffektivt sätt att försörja såväl logistikern, som IT-teknikern som utformat websidan, utifrån uppnådd nytta? Det går ju ut på någon slags nyttobaserad IT-teknologi som lurar brallorna av oss ”kundjävlar” för sannolikt köper vi något annat när vi ändå är på plats.

När stygga humöret tar över

Det är ett känt faktum att väldigt många bilister beter sig oerhört illa i trafiken. Jag retar upp mig ganska rejält emellanåt för många gånger lever de här ”bil-drullarna” på att andra visar hänsyn och kör försiktigt. 

Ett och annat har jag överseende med, helt klart. Struntar någon i att blinka eller kör för fort med släpvagn så får det gå obemärkt förbi, liksom en hel del annat. Däremot har jag en dotter som är fyllda 18 år och som ännu inte påbörjat vare sig körövningar eller teori. Hon blir så heligt förbannad när bilister struntar i att visa var de ämnar ta vägen så det är lika bra att hon befinner sig instängd i annat fordon när blixten slår ned.

Nu hotar hon med att vi, alltså hon och jag, skall börja övningsköra nästa sommar när hon gått klart gymnasiet men jag vet inte riktigt…

I värsta fall torde hon agera likadant som en tidigare bekant till mig från Uppsala gjorde för ett antal år sedan. För honom ”brann det totalt” en gång när framförvarande undlät att blinka i en korsning. Han tog saken i egna händer – minst sagt!

Han retade upp sig så kolossalt på bilisten så han tog upp jakten på vederbörande och han gav heller inte upp den förrän bilisten i fråga stannade på en parkering!

Där, på parkeringen, rusade han ut ur sin bil, sprang fram till ”bil-drullen” och öppnade, nej, förresten, slet upp dörren och tog tag i blinkersspaken samt frågade föraren om han visste vad det var han höll i.

Därpå bröt han helt sonika av blinkersspaken för den ansåg han ändå vara av ringa betydelse för bilisten…men det borde han inte ha gjort!

Det var i och för sig en väldigt tydlig markering, att bilisten gjort fel och att det påverkat andra bilister men, det slutade med en polisanmälan för skadegörelse och böter som följd.

Jag skall ta mig en funderare fram till sommaren 2017. Någon form av kontrakt är nog kanske lämpligt att upprätta mellan mig och dottern – för hennes egen skull i alla fall.

 

Knapert med provision

Det har varit fantastiskt sommarväder några dagar och sena kvällar har tillbringats i solnedgången ute på verandan. Fördjupad i en tidskrift hajade jag till i förrgår kväll när en för mig okänd person knallade in på infarten till gården. Bredvid mig låg hunden och hon såg till så vederbörande stannade några meter från bron. En liten ”nasarvarning” ringde genast i bakhuvudet på mig men det visade sig att den unge mannen var i behov av en domkraft. Lånad bil med dåliga däck och punka som följd.

En stund senare var däcket bytt och jag kunde återgå till bekvämligheten men det var något i huvudet som pockade på uppmärksamhet, något som kopplade till det där med resande dörrknackare som vi lyckligtvis är tämligen förskonade från numera.

För ganska många år sedan bodde jag i byn Gevåg och i huset intill bodde goda vänner och grannar. Då var det lite oftare som man fick besök av allt från dammsugarförsäljare till resande i ”turkiska mattor” i syntet och de var inte så där väldigt uppskattade.

Han, grannen och jag, vi hade en överenskommelse. Såvida personal i resandebranschen avsåg att bedyra sina varors förträfflighet hos någon av oss skulle vi liksom täcka upp för varandra, beroende på vem av oss som fick besök först. Vi skulle bara kort meddela att inte heller grannen var i behov av något.

Så hände det sig en sommardag, när både grannen och jag var sommarlediga, att vi gemensamt dryftade stora världsfrågor när en för den tiden väldigt flott bil, en ganska låg Toyota Celica, rullade in på gården. Ur steg en ung man i snygg kavaj, vit skjorta och sådana där seglarskor som var så populära vid den tiden. Det visade sig vara just en dammsugarförsäljare – med en liten låg sportbil att frakta sina produkter i.

Mannen presenterade sig men redan där där satte grannen stopp för vidare möjligheter till affärer:

-Vi skall inte ha något!

Ja, ni vet hur det kunde vara. Det var inte alltid så lätt att övertyga de här nasarna om att man faktiskt menade allvar med avböjandet av deras erbjudanden och produkter men, grannen stod på sig:

-Du hörde väl vad jag sade, vi skall inte ha någon dammsugare!

Vi tittade båda på varandra i samförstånd och nickade till ”Toyotamannen”.

Med lätt irritation stängde den unge mannen bakluckan och var på väg att sätta sig i bilen igen när vi kom på att vi skulle ge honom tron tillbaka på lite mera provision den dagen.

-Om du fortsätter vägen rakt fram här kommer du till en gård där de säkert köper en dammsugare av dig för de brukar vara pigg på affärer! (på skoj liksom)

Och faktiskt kunde man skymta en smula hopp i säljarens anlete igen för snabbt intog han förarplatsen i sin sportbil, tackade för tipset och GASADE iväg så gruset sprutade om däcken! Man kanske ville göra så för att liksom visa att det fanns lite ”pulver under huven” i de där bilarna – då!

Nu förhåller det sig så att det är inte särskilt långt till nästa gård, sisådär 75 till 100 meter…och där slutar vägen! Fast inte riktigt! Där övergick vägen då till något som kunde liknas vid en ganska dålig traktorväg och den börjar med en brant utförsbacke ner i en mindre ravin.

Jag har för mig att vi tittade på varandra, grannen och jag, och tänkte nog samma tankar när vi såg nasarens bil försvinna bort bland buskar och blad och sannerligen blev det inte väldigt tyst kort därefter.

-Bäst vi går och kollar, sade grannen.

Innan vi var riktigt framme vid krönet mot ravinen såg vi den unge mannen komma gående uppför backen och lite längre ner, bland mjölkört och brännässlor, stod hans snygga Toyota prydligt planterad i mullen.

Då, liksom lite nu också, finns det tillfällen som man ångrar att man sagt och gjort ett och annat. Det blev ju vi, grannen och jag, som fick inledningsvis förklara att han kört lite för långt och därefter gå tillbaka till en annan granne, som var ägare till en traktor, och be honom om hjälp.

En halvtimma senare var Toyotan tillbaka på fast mark igen och lättad av det glömde mannen säkert bort vårat förslag till besök i gården intill för han försvann väldigt fort därifrån.

Att det blev en ganska risig dag, på många sätt, för Toyotamannen är helt klart för när jag en timme senare var på väg in till centralorten hade han krockat med en annan bilist i korsningen mot Hammarstrand. Innan jag åkte vidare förvissade jag mig om att han var välbehållen men bilen, den var färdig att byta ut. Den saken var klar.

Det blev dåligt netto den dagen för en resande i dammsugare.

Försök nummer 2

Nä, inte den här gången heller!

Jag försökte 1982 men det gick inte så bra då heller. Vis av den erfarenheten har jag avhållit mig från att ens försöka och det har gått bra…ända tills idag! Då, förra gången, lärde jag mig att det inte går att grädda Bondkakor som bara består av smör och socker. De håller inte ihop så bra i ugnen! Idag har jag lärt mig att ”j a g b o r d e  i n t e  h a  f ö r s ö k t  i g e n”

Skillnaden idag var att jag hade i alla fall min yngsta dotter till hjälp och då borde det ha funkat. Det är ju så bra med internet och alla recept som finns där så vi tänkte att vi skulle baka en kaka till min dotters mormor som fyller ojämnt idag. Man kan bjuda på ett bakverk även om åldern är ojämn. Är man +85 och pigg som en nötkärna så är det värt en liten uppoffring.

Uppoffringen bestod i ett recept med namnet ”Mamsens äppelkaka”. Plättlätt recept med få ingredienser men – lite konfunderade var vi redan från början: den skulle inte innehålla någon mjölk! Ändå står det att man skall ”kunna hälla den i formen”  när allt är ihopvispat och klart. INTE EN CHANS!

Försök hälla något som liknar en gräddad Hastbulle ner i en sockerkaksform så får ni se hur lätt det är. Till saken hör att vi avsåg att byta ut äpplena mot Krusbär för det kan inte ha någon betydelse eller?

Dottern: -Skall det inte vara mjölk i smeten?

Jag (sittande vid datorn en trappa upp): -Nej!

Dottern: -Det måste det vara!

Jag: -Javisst, häll i du!

Dottern: -Skall det inte vara något bakpulver?

Jag: Nej, men häll i du!

Och så vidare…och lite senare:

Jag: -Det ser ut att bli lite smet i formen!

Dottern: -Nej, det räcker!

Jag: -Jaha!

Ytterligare lite senare…

Jag: Fan va platt den ser ut inne i ugnen, skall den inte vara högre?

Dottern: -Nej, det blir bra!

KakaYtterligare lite senare…

25 cm diameter

höjd: max 1,5 centimeter!

Skulle vilja träffa den där ”mamsen” så vi kan justera receptet en aning!

 

 

En lite märklig företeelse

-Vad är det som gör att jag sitter där och proppar i mig kakor i orimlig mängd, trots att jag inte tycker om kakor?

Det kan man fråga sig och jag är långt ifrån ensam. Runt omkring mig har jag sisådär 300 personer till som gör precis som jag. För 100 riksdaler trycker vi i oss så mycket vi förmår och gudarna skall veta att det är ändå väldigt långt till att klara av alla 87 sorterna!

Det sägs att det innehavna rekordet i kakätandets konst ligger på smått otroliga 105 sorter – i alla fall hos Böle Bygdegårdsförening här i Ragunda. Nu lär aldrig det rekordet varken tangeras eller slås för numera bakas det inte så många sorter. 5

Det hela började för 32 år sedan då det bakades och serverades Kams på bygdegården men med tiden blev det allt fler byar som gjorde likaledes så man bytte helt enkelt till ”krusa” i stället. Nu har vi suttit där, en gång per år – i 18 år -och tryckt i oss kakor för allt vad tygen håller, oavsett vi tycker om dem eller inte.

Visst, det är hur trevligt som helst med samvaron det innebär och att få träffa gamla bekanta över några koppar kaffe och x antal kakor och bullar. Jag är den första att gratulera och tacka föreningen och alla bagare för ett enastående arrangemang, utan tvekan.

Det är precis samma när det vankas Kams. Folk formligen vallfärdar för den där utkavlade klimpen och sötosten och messmöret. Visst är Kams gott men precis som min yngsta dotter uttryckte det när vi åt just Kams i söndags att ”det räcker om man äter det någon gång”  Nej, jag tror nog att det handlar mera om samvaron än att få någon slags valuta för 100 riksdaler.

Själv satt jag där och funderade över hur många koppar kaffe jag skulle behöva för att om möjligt skölja ner ett tangerat rekord av ätna kakor men det ville sig inte riktigt. Först kom en god vän och gjorde oss sällskap vid bordet, som jag erbjöd min 12:e och sista kaka men han ville inte ha. Inte min dotter heller för övrigt. Det blev till att trycka ner den själv…och då var kaffet slut!

Mitt personliga rekord på 14 kakor får stå kvar tills vidare. Kanske tycker jag mera om dylika bakverk ett annat år…eller inte.

Hur som helst, nu är klockan 22.00 och det känns fortfarande lite osäkert i magen.