Tvivelaktig skadeanmälan

Det finns ett och annat som är värt att hålla vid liv! Ja, det är klart, vi skall vara rädda om varandra och försöka hålla oss friska och leva ett sunt leverne och vi skall ta hand om våra husdjur och vi skall hålla naturen vid liv genom minsta möjliga miljöpåverkan o.s.v.

Nu skall jag utan omsvep erkänna att jag börjar tvivla på det där med att vara rädda om varandra, sagt och skrivet utifrån alla sjuka och galna kommentarer man ser på Facebook, när diskussionerna tar fart och handlar om politik. Där kastas det skit och uttrycks både öppna och förtäckta hot, utan tanke på vare sig medmänsklighet eller omtanke.

Men det finns annat som är värt att hålla vid liv också. Personligen värnar jag om historien, både vår egen och andras. Utan sin egen historia är man tämligen rotlös och utan mänsklighetens historia har vi inget att se tillbaka på, ta lärdom av och inte minst,  inget att föra vidare till kommande generationer. I historien finns berättelser – både allvarsamma och mera komiska och humoristiska. Där finns också berättelser om enskilda människor som gjort avtryck, utan vars historia vi vore betydligt fattigare. Alla de där, både människorna och berättelserna, berikar våra liv just nu och förhoppningsvis också i framtiden.

Jag skall ta ett exempel – naturligtvis!

Ofta blir jag påmind om både det ena och det andra när dagliga saker sker, när det uttrycks och berättas saker och det behövs bara det minsta lilla – ibland!

Vi har en varmluftspanna i garaget på jobbet. I den sitter en pelletsbrännare. Det är måndag morgon och jag skall starta upp brännaren för säsongen. Något händer, jag tror jag vet vad, men följden av detta blir en våldsam smäll då oförbrända rökgaser plötsligt antänds i pannan. Hela pannan rister och garaget rökfylls. Jag känner efter hur det står till, baktill, söder om bältet i byxorna. Det var ok, men det var nära! Vi pratar alltså tryckvåg.

För många år sedan berättades det för mig om när kraftverket i Stugun skulle byggas. Innan arbetena med sprängning av berg påbörjades, gjordes en inventering och besiktning av fastigheterna som låg närmast bygget. Rutor kollades och husgrunder, väggar och tak synades noggrant. Skulle någon form av skador uppstå, p.g.a. vibrationer eller tryckvågor, skulle de naturligtvis ersättas.

När så var gjort inleddes arbetet – och det sprängdes. Det tog bara några dagar innan den första anmälan om skada lämnades till arbetsledningen. En ruta hade gått sönder. Därvid samlades en mindre grupp av ansvariga för att analysera anmälan. Det visade sig att anmälaren hade sin bostad i höjd med Mörtån!

Icke desto mindre nödgades de ansvariga besöka anmälaren som visade på sitt spruckna fönster. Naturligtvis påtalades det omöjliga i att vare sig sprängsten, vibrationer eller tryckvågor hade möjlighet att nå det aktuella huset.

-Hit når inga tryckvågor, meddelade byggbasen fastighetsägaren.

Han var dock icke svarslös;

-Tjyckvåg! Inga tjyckvåg? Tika hängde föj fan jätt ut på hunnstjängen och fjaddje!

En liten berättelse värd att hålla vid liv. Kan någon i trakten av Stugun bekräfta berättelsen så vore det kul.

Trivsamt på jobbet

-Måste du alltid skriva om sådant som skett för lång tid sedan?

Frågan ställdes av en av mina arbetskamrater för ett antal dagar sedan och jag hade inte något riktigt bra svar att ge personen i fråga. Det är väl kanske så att jag tycker att det känns bäst och är roligast så. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra lite på det.

Under en av dagens raster på jobbet satt vi och pokulerade om ett och annat, om sådant vi redan klarat av, om sådant vi borde ha gjort och om sådant som ligger framför oss på jobbet. Arbetsbördan är tämligen stor och man känns lite otillräcklig ibland. En annan av mina arbetskamrater uttryckte en aning oro över chefens reaktion över sådant vi INTE har hunnit med under de dagar han varit ledig nu senast. (Han har fyllt 50 år så gratulera honom gärna om ni träffar honom)

Nu är saken den att jag har jobbat i drygt 16 år på den här firman och jag måste medge att jag aldrig en enda gång har sett chefen vare sig arg eller upprörd. En begåvning på något sätt. Således är jag inte särskilt orolig över det skall hända framgent heller. Trygg i den förvissningen var jag inte orolig idag heller.

Därmed har jag skrivit om nutid och kan gå över till dåtid – igen!

För ganska många år sedan fick jag erfara annat med en ”chef” jag hade under en kortare tid. Jag har haft ganska många olika jobb, inom olika branscher under mitt liv, och jag har aldrig kommit på kant med arbetsledningen på något sätt en enda gång – förutom med den jag avser att berätta om.

Ett nyetablerat företag behövde arbetskraft här i Hammarstrand och annonserade via Arbetsförmedlingen. Jag var precis i skarven mellan två jobb och sökte därmed en av de tjänster som fanns ledig. Ett femtontal personer skulle utbildas och senare anställas i företaget. Jämsides med utbildningen skulle det produceras för allt vad tygen höll. Det var i alla fall tänkt så.  Det skulle visa sig bli svårare än vad vi trodde och tänkte oss.

Halva tiden gick åt till utbildning i företagsekonomi, psykosocial arbetsmiljö samt ett och annat som vi för övrigt skulle ha nytta av. Resterande halva tid skulle det produceras och skickas produkter till kunder över hela riket men det mesta som tillverkades skickades till ett specifikt företag i Finland! Ett dotterbolag, skulle det senare visa sig.

Utbildningen gick rätt så bra men produktionen haltade å det grövsta. Chefen var på dåligt humör för jämnan och gnällde hela tiden över försenade bidrag till investeringar i lokaler, maskiner och arbetsmiljö. Bidrag som skulle komma från gud vet alla möjliga håll. Det var kommunen och det var länsstyrelsen och det var länsarbetsnämnd. Förbryllade över hans löften om ekonomiskt bistånd som vi aldrig såg röken av såg vi oss nödgade, en arbetskamrat och jag, att ta reda på hur det egentligen förhöll sig. Några timmars ledighet och ett antal telefonsamtal senare visste vi mera. Det skulle inte bli några bidrag! Inte från kommunen, inte från länsstyrelsen och inte från länsarbetsnämnd! Anledningen var simpel, precis som företag och arbetsledning, det var ett oseriöst företag, som lurat kommuner och länsarbetsnämnder på ett flertal ställen i Sverige. Dessutom hade man lämnat leverantörsskulder efter sig snart sagt överallt där man försökt etablera sig.

Det värsta var att kommunens egen ”konsult” i företagsfrågor och företagsraggande var den som sett till att få hit företaget. Det jag och min arbetskamrat tog reda på under några timmar hade ”konsulten” inte en aning om. Tro det den som vill!

Naturligtvis satte ”chefen” igång med att ta reda på varför inga bidrag anlände till företagets kassalåda och fick därmed reda på att ”någon” varit i kontakt med alla aktuella instanser och ”skvallrat” om förhållandena som rådde, vilka på inget sätt var överraskande.

Jag kan inte gå in på alla förvecklingar som uppstod men vid lunchtid, en av de dagar vi utbildade oss, kom ”chefen” in i matrummet med synnerligen bister uppsyn. Innan sista tuggan nått magsäcken exploderade han formligen i anklagelser mot en ”konspiratör” i företaget. Vem visste han inte. Jag förstod hur det förhöll sig så jag reste mig upp och meddelade honom att det nog var mig han sökte. Det som sedan hände lär man aldrig behöva vara med om igen men med knuten näve gick han mot mig och satte den under hakan på mig under det att han skällde ut mig efter noter och anklagade mig för det mesta som man kan tänka sig.

Jag uppmanade honom att fullfölja sina avsikter men att han nog gjorde bäst i att springa både fort och långt därefter. När luften i rummet inte längre räckte till för fortsatt utskåpning lugnade han ner sig så pass att jag kunde ta av mig mina nya arbetsskor samt ställa in dem på hans kontorsbord. Därefter avlägsnade jag mig från stället och gick inte tillbaka mera. Slutet gott – allting gott, en månad senare, när företaget packade ihop sin verksamhet under dåvarande arbetsledning och organisation. På mitt pluskonto kunde jag inräkna ett reportage av TV4 som varit företaget på spåren under ganska lång tid – i ämnet att lura stat och kommun på pengar i etableringsstöd och därefter dra från orten.

Så till det som får lite ”knorr” på det hela. I matrummet den aktuella dagen satt en konsult. Han var inlejd av företaget att sköta våran utbildning i – just det – psykosocial arbetsmiljö! Jag träffade honom senare under dagen och han tog mig i hand och gratulerade till ett väl utfört arbete.

Tänk så man kan komma på kant med chefen.

Och det regnade!

 

Det är den 19 september. Klockan är 20.30 och det är 16 grader varmt ute – och jag har suttit vid datorn sedan klockan 17.00! Det är så varje år den här tiden på året av en speciell anledning. Kväll efter kväll, helg efter helg. Ikväll reste jag mig upp och tog en rask promenad på några kilometer under stjärnorna.

Jag har skrivit det ganska många gånger tidigare, att när benen sätter fart sätter tankemaskinen fart också. Ikväll var inget undantag. Prova själva får ni se. Det är så mycket man hinner fundera på, så mycket man hinner resonera med sig själv om och så mycket man liksom lägger till rätta. Nyttigt, helt enkelt.

Flashback, brukar man kalla det när man tycker sig ha upplevt något tidigare i livet. Det blev så ikväll och det handlade om att gå – och det har man i och för sig gjort många gånger men det var ett ganska komiskt minne som gjorde sig påmint ikväll. Ända sedan hösten 1976!

Jag hade nyss börjat gymnasiet i Östersund då. Måndag till fredag, vecka efter vecka, men det var just fredagar som var lite kluriga att få till när det var dags att åka hem. Man ville helt enkelt inte vänta på bussen så för att komma hem lite tidigare liftade man. Och det var man inte ensam om, kan jag säga. Tänk er en hel skock finniga 16- och 17-åriga ungdomar, uppradade längs Stuguvägen, väntande på att få lift mot Stugun och Hammarstrand. Var man inte först riskerade man att få vänta på den där erbarmliga bussen som skulle stanna på hur många ställen som helst.

Palmkrantzskolan låg bra till rent geografiskt. Fem minuters gångväg från skolan och man var på plats – till förtret för läraren Avehag, varje fredag! Det saknades några elever sista lektionen helt enkelt. Nu var det ingen garanti att man lyckades få lift hela vägen hem, även om man var först och allra värst var det hösten 1976 för då var tunneln i Stadsberget stängd några månader. Från Stugun fick man ta sig via södra sidan Indalsälven, ner till Krångede.

Det regnade när jag och kompisen T tog oss upp till Stuguvägen och det regnade hela tiden vi stod där med tummarna i vädret. Till slut stannade en barmhärtig bilist och meddelade att han skulle till Stugun. Vad gör man då, när man redan är i princip genomblöt och man tar sig bara halvvägs hem? Jo, man följer med, bara för att få en stunds värme och eventuellt torka en aning. Framme i Stugun var det sedan bara att tacka för skjutsen och kliva ur – och det regnade!

Så…vi knatade på en bit mot Höglunda och vi liftade och jag är ganska säker på att ett flertal liftare passerade oss då. Efter en stund fick vi skjuts igen…till Höglunda! Han skulle inte längre. Där klev vi ur – och det regnade!

Vi var ganska hungriga vid det laget så vi rotade igenom våra fickor efter några lusören och faktiskt fick vi ihop till var sin kexchoklad i butiken som fanns i Höglunda på den tiden. Sedan gick vi igen – mot Borglunda. Blöta från topp till tå, skitiga från skorna och upp till knäna, satte vi oss på en sten vid sidan av vägen och åt vår nödproviant – och det regnade!

Lite gladare i hågen, med lite choklad i magen, knallade vi vidare men vem vill ta upp två dyngblöta och skitiga liftare längs en blöt grusväg? Ja, inte är det många. Lite spännande blev det en stund när vi observerade att det pågick grisslakt på en gård mellan Höglunda och Borglunda så vi satte oss ner igen – på var sin blöt sten – och tittade på grisar som drog sitt sista andetag – och det regnade!

Jag minns inte hur länge vi satt där men tänk, till slut var det en gentleman från Hammarstrand som passerade när vi satt på var sin sten, halvvägs mellan Höglunda och Borglunda, och liftade. Han måste ha tyckt synd om oss för han stannade och frågade om vi ville ha skjuts? Jag kommer inte ihåg om tummarna fortfarande pekade uppåt då eller om de möjligen slokade i blötan så de pekade neråt men vi uppskattade att han stannat i alla fall.

Och vet ni vad – det regnade när vi satte oss i bilen – och det regnade när vi klev ur hemma i Hammarstrand.

-Om du läser det här T så är jag säker på att du kommer ihåg det oerhört väl…

Värd varenda krona…

Det skall handla om pizza igen! Jag vet inte hur det kan komma sig att just pizza har gjort intryck på mig några gånger men jag lovar att det skall inte bli fler inlägg om denna maträtt.

-Har ni varit i Hestra i Gislaveds kommun någon gång? Det har jag. En gång. En sen kväll för många år sedan gick jag och min chef in på Hestra konferens- och äventyrsanläggning och jag skall strax komma fram till varför vi var där – helt oplanerat!

Det skulle inhandlas en lastbil till firman och min chef hade hittat ett lämpligt fordon i en annons och bilen fanns i Halmstad. Det är ganska långt dit – drygt 100 mil om inte jag minns fel. Jag kom på att Halmstad ligger ganska långt söderut i landet när jag såg en skylt där med texten ”Malmö 140”.

Nåväl, avresedagens morgon visade klockan 05.00 när vi påbörjade resan mot målet. Chefen körde och jag skulle vara codriver. Någon GPS hade vi inte tillgång till då men en väl tummad kartbok med innehållsrik information om städer och platser i Sverige. Innan avresan hade vi bestämt att från Gävle och söderut skulle vi åka inlandet då det såg ut att bli närmast – kanske inte snabbast men närmast!

Innan vi nådde just Gävle gjorde vi ett kort stopp för kaffe och macka men sedan blev det inte mera i magen innan vi nådde Fagersta. Därvidlag hade jag högläst ur kartboken om ett flertal platser som vi passerat längs vägen och det var väl så intressant information som radions ”skvalmusik” och pladder.

Efter lunch drog vi vidare mot Lindesberg, Örebro, Hallsberg, Gislaved och sedan Halmstad. När klockan var 17.00 var vi framme och affären skulle klaras av. När så var gjort, en timme senare, åkte vi till ett hamnmagasin där vi lastade chefens bil på flaket på lastbilen och sedan drog vi norrut igen.

På väg hem

Ni vet hur det brukar vara när man är ute längs vägarna – man vill ta sig dit man tänkt sig så fort som möjligt. Man kör gärna ”en bit till” innan man stannar för mat eller fika och den där ”biten” brukar tendera att bli ganska lång. När klockan närmade sig 20.00 var vi rejält hungriga igen. Det var då vi kom till Hestra. Där såg det ut att vara ett trivsamt ställe som verkade vara öppet så vi parkerade lastbilen bland mängder av mindre billiga Porsche, BMW och Mercedes. Inga dussinbilar direkt och nog funderade vi en aning över var vi hamnat.

Personligen var jag beredd att hosta upp ganska mycket för ett mål mat för min magsäck hade precis fastnat i ryggraden. Så kändes det i alla fall. Väl innanför entrén konstaterade vi att vi nog inte passade in så särskilt bra, speciellt inte jag som kom i mina arbetskläder! Där satt mängder av människor som var uppklädda från topp till tå och stämningen var ganska hög. Det framgick tydligt av ljudnivån i lokalen. Nöden har dock ingen lag utan jag knallade fram till receptionen och frågade om vi kunde få ett mål mat. Det visade sig bli ganska svårt. Köket hade nämligen stängt!

Det blev till att dra en tårdrypande historia om vår resa och om hur hungriga vi var och den både vackra och vänliga kvinnliga receptionisten smälte som smör i solsken. Hon skulle minsann prata med kocken som ännu var kvar. Snart var hon tillbaka med menyn…som prismässigt spelade i en division som vi inte var van vid.

-Har ni pizza, försökte jag?

På nytt försvann hon in till kocken men var snart tillbaka med en annan meny, en pizzameny där den billigaste pizzan kostade runt 300 kronor!

Lite så där skämtsamt klämde jag i med ”plocka ihop något som är lite billigare”!

Vi blev anvisade ett bord, lite vid sidan om, kan man säga.

En stund senare kom kvinnan med våra pizzor och man kan knappast anklaga kocken för att ha använt kostcirkeln som grund när han gjorde dem. På en tämligen tunn och fattig botten låg några klyftor gul lök och några baconskivor. Det var allt – men vi åt. Därefter ut i lastbilen igen och fortsatt resa mot Fagersta där vi övernattade, någotsånär mätta.

De hade betydligt billigare och bättre mat på Hacke Gård längs E:4 dagen därpå men vi var ett minne rikare. Mycket skall man vara med om innan grejorna börjar ramla av en.

Någon gång kanske jag berättar om när jag käkade lunch bland paranta damer och herrar på krogen på flotta Stenungsbaden, iförd träningsoverall.

 

 

Brakfesten

När man städar lådor och skåp hittar man ett och annat…

My beautiful picture
Sista natten med gänget

-Det här är väl en fantastisk bild, eller hur?

-Nej, det är det inte. Den är närmast erbarmlig och saknar allt man kan önska sig av ett foto. När jag hittade den ikväll satte den fart på tankemaskinen och det blev stopp en stund. Den väckte minnen nämligen.

Det här är några av mina lumparkompisar från 1980, men bara några. Vi var många fler på kompaniet och nästan alla var närvarande när det vankades muckfest. Den här festen tilldrog sig på en restaurang i Sollefteå och den hade föregåtts av en massa slit med att få ihop tillräckligt med pengar för att den skulle bli av. Det var inte direkt så att vi tjänade storkovan de där 320 dagarna mellan januari och november 1980. Tvärt om. Nu kommer jag inte ihåg vad dagpenningen uppgick till men det var en näst intill försumbar summa.

Vi enades dock tidigt om att vi alla skulle hjälpas åt att skrapa ihop pengar och det handlade om att samla tomglas ”in absurdum”. Av någon outgrundlig anledning fanns det en hel del liggande längs vägarna för snart 40 år sedan.

-Jisses! Det känns som en evighet när jag skriver det!

Hur som helst, vi samlade tomglas på dagarna när det fanns möjlighet och vi letade och samlade på kvällarna när vi var lediga. Vi samlade till och med under helgerna för att vara säkra på att få ihop till brakfesten vi skulle ha. 320 dagar är ganska lång tid så när slutet av rekryten nalkades hade vi säckar med tomglas från golv till tak i ett utrymme som vi fick disponera.

När vi slutligen ansåg att det fanns tillräckligt fick vi dessutom låna en av kronans lastbilar för att frakta säckarna till ortens bryggeri för att räkna in och byta dem mot stålar. Och det gick över förväntan…och lite till!

Det blev nämligen dubbelt så mycket pengar som vi räknat med. Inte så att vi räknat fel på antal flaskor i säckarna, nej då! Någon, jag minns inte vem, noterade var tomflaskorna placerades efter inräkningen och denne någon noterade också att det var ett olåst utrymme i en lagerbyggnad så…

När vi lämnat alla säckarna vi hade med oss gick vi helt enkelt runt byggnaden och fyllde säckarna en gång till – och pantade igen! Och fest blev det. När vi delat upp pengarna mellan oss hade vi ganska mycket att spendera den kommande festkvällen och alla kom…utom en som åkte hem och stoppade sin andel i sparbössan.

Det blev en fest att minnas och den vänlige restaurangägaren såg till att ha sin reserverade lokal öppen tills vi var nöjda. Därefter knallade vi tillbaka till regementet och fick för oss att vi skulle väcka den folkilskne vaktchefen. Om honom skulle jag kunna berätta historier som nog bara ett fåtal skulle tro på så jag låter bli. Jag berättar inte heller vad han tyckte om att bli väckt runt 04.00 på morgonen.

 

Underliga äro tankarnas irrgångar

Mitt i en fikarast, under dagens arbetsinsats i min ena dotters stuga och paradis, gjorde tankemaskinen ett tillfälligt stopp vid pizza! Håll med om att det är underligt hur tankarna hoppar och far omkring utan styrsel ibland.

S

De tog säkert någon minut i anspråk, de där funderingarna på en alldeles speciell pizza, innan de var färdiga att gå vidare med annat.

För ganska många år sedan kom en vänlig och gemytlig man inflyttande till Hammarstrand. I bagaget hade han tämligen många års restaurangliv bakom sig och det var just matlagning och gästgiveri han skulle ägna sig åt även här.

Rötterna hade han i Pudas i Finland och det märktes till en viss del när det kom till matlagningen. Visserligen hade han en egen favorit, vad jag kan förstå, för det serverades den typiskt engelska rätten Fish and Chips minst två gånger per vecka på den lunchrestaurang han drev inledningsvis.

Där blev han inte kvar så länge av någon anledning utan hyrde i stället en lokal som han inredde till pizzarestaurang, där det förvisso även serverades husmanskost, och det var inte så dumt för han var en mästare på just pizza. Det var där det smått komiska, blandat med ingredienserna till en ordinär pizza, blev så uppenbart när de landade på kundernas tallrikar.

I de flesta pizzarestauranger kan man se bagaren åstadkomma i det närmaste cirkelrunda pizzor genom att snurra dem i luften några varv under tillredningen. Det en konst i sig. Så gjorde inte Martti! Han kavlade och knådade till något som var allt annat än cirkelrunt. När de var färdiggräddade och serverades hängde ”hundöron” ut över tallrikens kanter och medelarean på pizzorna var säkert jämförbar med en handduk. De var stora…eller ännu större, men smakade fantastiskt. Hur han bar sig åt vet han nog bara själv men man åt dem med vällust.

Något som förbryllade i alla fall mig var att han serverade pizza med två olika priser, åtminstone de som innehöll skinka. På den tiden köpte man en pizza av Martti för 60 eller 65 kronor! På matsedeln stod också mycket riktigt att om man ville ha pizza med riktig skinka kostade de 65 kronor och ville man ha pizza med ”Pizza Pic Nic” kostade de 60 kronor.

Jag jobbade på ett tryckeri när Martti var verksam här på orten och hade bl.a. till uppgift att trycka hans veckomatsedlar. Till slut kunde jag inte hålla mig utan frågade honom vad det var för skillnad på de där två variationerna av skinka.

Martti var rakt på sak och lät mig veta följande, på sin finska brytning:

-Ja, du vet, Pic Nic, det är grisöron och trynen och sådant där som är lite billigare!

Jag fortsatte att äta pizza hos Martti efter den dagen men betalade 65 kronor för dem.

 

Järnvägar vad dumt

Det var 1974 som moster Ingrid kom från Skåne för att hälsa på och hon kom per tåg. Hon kunde kliva av på Ragunda station och jag och morsan var där och välkomnade henne. Mosters bagage fick vi hämta ut vid bagageutlämningen, inne på stationen, och det fanns till och med en stationsmästare på plats som hjälpte till. Men det var då det.

Sedan slutade tågen att stanna i Ragunda. Kvar blev rälsbussen som gick från Långsele så där var man tvungen att byta för att ta sig till Ragunda. Sedan slutade rälsbussen att gå. Semaforen monterades ned och så gjordes också med skylten ”Ragunda” på stationens baksida. Kvar blev ett torftigt försök med något som kallades tågtaxi. Man skulle kunna beställa taxi för att ta sig från Långsele eller Bräcke till Ragunda, eller tvärt om, men det blev för dyrt för kommunen som subventionerade resorna. Då slutade taxin att gå och då var stationsdörrarna låsta och stationsmästaren pensionerad. Kvar blev Sundsvalls och Östersunds stationer och så är det än idag.

För att ta det lite i rätt ordning så drogs järnvägen till Ragunda 1884. Den 30:e november levererades ett stationsur och den 1:a december stod stationsbyggnaden klar att invigas men då fanns inte Ragunda, som ort betraktad. Året efter flyttades postkontoret, som då hette just Ragunda, från Pålgård till en nyuppförd fastighet alldeles intill stationshuset och plötsligt fanns början till en ny ort i socknen Ragunda. Stationssamhället Ragunda, med namnet lite ”stulet” från postkontoret.

Järnvägen, posthuset och stationen blev början till en mångårig expansiv tid i det nya samhället där butiker, apotek, läkare, åkerier, tingshus, skola, bensinstationer, caféer, biograf och allehanda serviceinrättningar snart var etablerade. Stationen blev också viktig för kommunikationer och transporter, inte minst i början av 1900-talet, när kraftverken i trakten skulle byggas.  Stationssamhället Ragunda blomstrade.

Ragunda station blev med tiden en central samlingspunkt för människor i bygden. När kvällstågen dundrade in på stationen var ofta bygdens ungdomar samlade i stora skaror bara för att träffa och se nya människor och ofta fanns inte plats över för resande, varken i väntsalen eller på parkbänkarna utomhus.

Men tänk den glädje som varar. Om nu Ragunda hade uppstått, lite på bekostnad av Pålgård, så skulle situationen komma att upprepas ett drygt halvsekel efter järnvägens ankomst. Orsak och anledning torde främst stavas c e n t r a l i s e r i n g. Närliggande orten Hammarstrand började utvecklas och under 1950-talet byggdes kommunhus och skola och nu gjordes anspråk på att göra just Hammarstrand till centralort. Bostäder och affärslokaler uppfördes och plötsligt skulle allt som fanns i Ragunda flyttas fem kilometer åt nordost. Det blev en flyttningskarusell utan dess like och inga protester hjälpte.

Vid ungefär samma tidpunkt påbörjade SJ sina neddragningar, inledningsvis godstrafiken för Ragundas del. Den var inte lönsam. Så småningom blev det också persontrafikens tur. Stationspersonal drogs in men tågen fortsatte passera Ragunda, dock utan att stanna. SJ:s strategi var helt klart att alla mindre stationer skulle stängas. Den 30 juni 1981 låste Ragundas siste stationsföreståndare dörren för gott.

Den gamla järnvägsstationen i Ragunda, byggd 1884, blev stående tom under många år. Visserligen fanns två lägenheter till uthyrning under några år men SJ var inte intresserad av att rusta upp sina gamla stationer så i stället bildades ett statligt fastighetsbolag, Järnhusen, som tog över alla stationshus som SJ ägt. Det skulle bli jättebra! Men, Jernhusen tyckte också att det blev för dyrt att rusta upp fastigheterna så när standarden och kvalitén på husen blev för dålig sa man upp hyresgäster, låste husen och meddelade så småningom att husen skulle rivas. Och så blev det på många ställen. Dock inte i Ragunda.

Så gick ytterligare några år och Bottniabanan såg dagens ljus och därmed var det god natt för persontrafiken på norra stambanan. Kvar är godstrafiken. Frågan är hur länge – och frågan är hur länge vi ”bara” behöver åka ett tiotal mil för att ta oss till närmaste järnvägsstation?

När låser SJ dörrarna på järnvägsstationerna i Östersund och Sundsvall?

Nu är nattågstrafiken till- och från Östersund nedlagd under en stor del av året och vad händer sedan? Kommer vi att ha persontrafik till- och från glesbygd över huvudtaget eller blir det bara tomma godståg till norrland och tåg, fullastade med virke och stål, från norrland kvar, oavsett storregion eller inte, oavsett vi är tärande eller storstadens skafferi? Kan det löna sig för storstaden att frakta resurser från en landsände som är nationalekonomiskt värdelös?

Funderingar innan jag går till sängs, en helt vanlig kväll i slutet av augusti 2016.

Lite då och då får man perspektiv på ett och annat…

 

  • Skandalscener i Jönköping – åskådare attackerar Östersunds målvakt Aly Keita: ”Man blir så ledsen”
  •  17-åring gripen misstänkt för misshandel av Aly Keita – anhölls under natten
  • Attacken på Keita ger eko utanför Sveriges gränser
  • Graham Potters ord efter attacken på Keita: ”Det är surrealistiskt
  • LIVE–TV: ÖFK-målvakten Aly Keita attackerad under match
  • Supporterföreningens hälsning efter attacken: ”All kärlek till Keita och hela ÖFK”
  • Huliganen attackerade Keita – uttalade sedan bombhot
  • Aly Keitas egna ord efter attacken: ”Jag blev förstås jätterädd”
  • Efter skandalen och attacken på Aly Keita – Svenska Spel utreder misstänkt matchfixning
  • Kindberg om attacken på Keita: ”Hoppas att han inte har kniv”
  • Jonas Eriksson om det råa överfallet på Aly Keita: ”Olustigt”
  • Ghoddos efter attacken: ”Det är en tragedi”
  • ÖFK:s säkerhetsansvarige: – Inga brister i säkerheten på arenan
  • Bilder, tv-klipp och intervjuer – här är allt om attackerna på ÖFK:s målvakt
  • Fouad Bachirou om rädslan – och sparken mot förövaren: ”Aldrig varit med om något liknande”
  • Jönköpings Södras uttalande efter attacken: ”Det är overkligt”
  • Polisen om attacken – så fortsätter arbetet med skandalen: ”Uppstår alltid massa spekulationer”
  • Efter attacken på Aly Keita – ÖFK har landat i Östersund
  • Se när ÖFK landade på flygplatsen – sporten var på plats
  • ÖFK:s styrelse om huliganangreppet – tar avstånd i nytt brev: ”Fotbollsglädjen försvinner”
  • Utredningen klar – Svenska Spel utesluter matchfixning: ”Vi har gjort vad vi kan”
  • LIVE-TV: Direkt från Jämtkraft Arena efter attacken på Keita
  • 17-åringen släppt – erkänner brott: ”Han har berättat varför”
  • Kindberg efter attacken: ”Fotbollen vinner till slut mot tokigheter och ondska”
  • Falkarnas ordförande: ”Det var i det närmaste som en chock”
  • Riksidrottsförbundets ordförande efter attacken: ”Jag är orolig”
  • Jönköpings Södras uttalande efter attacken: ”Det är overkligt”
  • Överfallet mot ÖFK:s målvakt: Fotbollen har ett attitydproblem

 

Jag kunde inte låta bli. Det här är 28 rubriker till lika många artiklar som rör överfallet på ÖFK:s målvakt under matchen mot Jönköping igår. De är hämtade ur en (1) av länets dagstidningar men jag tar för givet att det ser ut likadant i den andra. Jag gissar att redaktionen anser att hela jämtlands läns befolkning tycker att det är befogat med alla de här artiklarna…och det lär komma flera!

Visst, jag tycker också att det är – om uttrycket tillåts – rent för jävligt att det sker och att möjligheten finns. Men, jag tror inte att jag är ensam om att inte vara helt överraskad. Under tämligen många år har vi fått vänja oss vid att våld och spott och spe har blivit en del av just fotbollen, och det är tragiskt. Personligen har jag blivit precis lika sportintresserat avtrubbad av just detta som jag blivit när det kommer till annan elitidrott och dopning. Det har blivit vardag och det är inte kul längre. Jag vet att föreningar och förbund arbetar målmedvetet för att stävja de här problemen men mot galenskapen kämpar de flesta förgäves.

Här i östra delarna av länet brottas vi i dagarna med helt andra funderingar och tankar. Ett gemensamt har de funderingarna med de här 28 rubrikerna och det handlar om våld. Den lite drygt 1-åriga tösen från Bispgårdenområdet kämpar sannolikt för sitt liv efter att hennes egen far, under ett fullkomligt raseriutbrott, gjorde sig av med henne genom att helt sonika kasta henne ett tiotal meter ner i betongen nedanför Hölleforsens kraftstation under söndagsmorgonen. Därtill misshandlade han sin hustru svårt och gick bärsärkagång i hemmet.

Det har skrivits om det här, så långt det har varit möjligt att få svar på frågor, men den svårt skadade flickan har inte fått några 28 rubriker och inte har dagspressen heller valt att lägga krut på att försöka återspegla den fullkomligt bestialiska handlingens påverkan på en hel bygd, på människornas reaktion i byarna runt Ragunda kommun, på våra fruktlösa funderingar på varför det skedde. Hur vi vrider och vänder på det som har skett för att förmå oss att ta in det hela.

En av rubrikerna i pressen handlar bl.a. om att den 17-årige huliganen nu har förstört sitt eget liv efter överfallet på fotbollsmålvakten. Det har den 34-årige pappan till flickan gjort också! Han har inte bara förstört sitt eget liv, han har förstört sin familjs liv, sina föräldrars och syskons liv och han har genom handlingen sannolikt sett till att göra sig av med en stor vänskapskrets. Det är en tragedi av oanade mått för alla inblandade.

Vi är vana att finnas på ”undantag” i byar och samhällen när det kommer till nyhetsrapportering och bevakning av händelser runt om i länet. En och annan rad återfinns ibland men med lite känsla för att förmedla intryck, känslor, reaktioner, nyhetsvärde, speglingar mm går det att göra så mycket mera.

Avslutningsvis hoppas vi alla innerligt att det går väl för flickan, mamman och alla som på något sätt är berörda. Jag har en känsla av att den 17-årige huliganen har ett ganska välordnat liv om några år – om han vill.

   

Finns i lager!

Ett i brevlådan placerat reklamblad, utskickat av ett stort, men här icke namngivet elektronikföretag, upplyser brevlådeägare om att företaget sänkt priset  på en TV till närmast fånigt låg nivå.

Vid närmare koll på företagets hemsida, på just den billiga TV:n, kan man liksom i realtid se att lagerstatus är Finns i lager! 

Väl i butiken, som inte ligger direkt nästgårds, letar man sig både trött och less efter produkten innan man tar butikens personal till hjälp för att utreda missförhållandet. Då skall man på nytt genomföra en halvmara runt butikens 458 hyllor med TV-apparater innan man slutligen får den slipsprydde och välmanikyrerad unge mannen att krysta fram ett;

-De verkar faktiskt vara slut…men jag skall fråga någon annan!

Så där ja! Någon ”annan” kanske håller i lagerstatus?

Den unge mannen försvinner härmed bort bakom hyllor och kassadiskar och kommer inte tillbaka förrän dagstraktamentet har trätt i kraft. Då är man ganska svettig kan jag meddela!

Beskedet han lämnar vid återkomsten är att det finns ett exemplar kvar av aktuell TV men den är ett ”skyltexemplar” och den säljs inte! Och de sista är sålda! Och de går inte längre att få tag i!

Det känns som man passerade in i Fablernas värld när man glad i hågen knallade in genom de högteknologiskt utformade dörrarna till butiken.

Lagerstatusen på företagets hemsida anger alltså inte hur många tillgängliga specifika produkter det finns utan bara om de finns i lager…eller inte! Om man inte säljer det där sista exemplaret så stämmer naturligtvis lagerstatus Finns i lager för där finns alltid minst ett (1) exemplar!

Det här måste väl vara ett kostnadseffektivt sätt att försörja såväl logistikern, som IT-teknikern som utformat websidan, utifrån uppnådd nytta? Det går ju ut på någon slags nyttobaserad IT-teknologi som lurar brallorna av oss ”kundjävlar” för sannolikt köper vi något annat när vi ändå är på plats.

När stygga humöret tar över

Det är ett känt faktum att väldigt många bilister beter sig oerhört illa i trafiken. Jag retar upp mig ganska rejält emellanåt för många gånger lever de här ”bil-drullarna” på att andra visar hänsyn och kör försiktigt. 

Ett och annat har jag överseende med, helt klart. Struntar någon i att blinka eller kör för fort med släpvagn så får det gå obemärkt förbi, liksom en hel del annat. Däremot har jag en dotter som är fyllda 18 år och som ännu inte påbörjat vare sig körövningar eller teori. Hon blir så heligt förbannad när bilister struntar i att visa var de ämnar ta vägen så det är lika bra att hon befinner sig instängd i annat fordon när blixten slår ned.

Nu hotar hon med att vi, alltså hon och jag, skall börja övningsköra nästa sommar när hon gått klart gymnasiet men jag vet inte riktigt…

I värsta fall torde hon agera likadant som en tidigare bekant till mig från Uppsala gjorde för ett antal år sedan. För honom ”brann det totalt” en gång när framförvarande undlät att blinka i en korsning. Han tog saken i egna händer – minst sagt!

Han retade upp sig så kolossalt på bilisten så han tog upp jakten på vederbörande och han gav heller inte upp den förrän bilisten i fråga stannade på en parkering!

Där, på parkeringen, rusade han ut ur sin bil, sprang fram till ”bil-drullen” och öppnade, nej, förresten, slet upp dörren och tog tag i blinkersspaken samt frågade föraren om han visste vad det var han höll i.

Därpå bröt han helt sonika av blinkersspaken för den ansåg han ändå vara av ringa betydelse för bilisten…men det borde han inte ha gjort!

Det var i och för sig en väldigt tydlig markering, att bilisten gjort fel och att det påverkat andra bilister men, det slutade med en polisanmälan för skadegörelse och böter som följd.

Jag skall ta mig en funderare fram till sommaren 2017. Någon form av kontrakt är nog kanske lämpligt att upprätta mellan mig och dottern – för hennes egen skull i alla fall.