H-P is back in town

Gjorde mig en dagstur till Östersund idag tillsammans med yngsta dottern. Där mötte vi upp med äldsta dottern och tillsammans ”yrade” vi runt i en sommarfager och oerhört varm stad. Mat och fika nere på stråket var naturligtvis ett måste men innan vi hade bestämt var vi skulle dinera så kändes det nödvändigt med ett brake i promenerandet på någon skuggig plats. Vi slog oss ner på en stenmur, under några träd, alldeles vid hamnen och medan vi satt där kom en välkänd person gående mot oss. Gången var något stapplande och mannen stödde sig på en käpp där han gick.  Han kom emot oss, slog sig ned bredvid mig på stenmuren och naturligtvis måste jag fråga H-P Burman hur han har det med hälsan.

-Jo tack, svarade en ytterst ödmjuk och lite lågmäld H-P.  Med tanke på att jag låg på akademiska sjukhuset i Uppsala för några månader sedan så är det riktigt bra.

-Du ser i alla fall ut att vara vid god vigör, fortsatte jag.

-Ja, bortsett från att orden inte riktigt vill infinna sig så går det bra.

-Hur går det med spelandet då? Jag förmodar att du är här i stan för att spela med Harrda Ku, Harrda Geit?

Nja, jag vet inte riktigt, jag träffade Rubensson här borta på stråket nyss men alla i bandet är inte här och det är inget bestämt. Jag kanske spelar några låtar med Ständut Blakk i stället, det finns väl de som vill höra Jamtlandstaus skulle jag tro, svarade H-P.

-Går det bra med gitarrspelandet nu då?

-Inte är det som förut, nog klarar jag av lite vanligt ”bonnkomp” men det funkar inte så bra med högernäven än.

H-P plirade mot mig med sina pigga ögon och så forsatte han;

-Vet du, jag skulle vilja sätta upp ett rollspel på någon scen här under yran. Det är så många som är inne på min Facebookprofil och skriver. Nu skulle jag vilja träffa dem ”live” om du förstår vad jag menar. Ett Facebook ”live” där människor som brukar skriva till mig kommer fram och pratar med mig i stället.

-Jag tror jag förstår, svarade jag.

Det blev en kort stunds eftertanke där. Tystnad. Det är säkert väldigt många som gillar H-P Burman för den han är och som gärna skriver till honom på Facebook men sannolikt har han ingen aning om vilka många av dem är och nu skulle han vilja träffa dem.

-Jo, du H-P, lycka till med spelningen. Vi måste gå och få oss en bit mat nu.

Det är länge sedan jag ångrade så oerhört att jag inte tog med kameran. Den brukar nästan alltid vara med. Skulle så gärna vilja träffa honom på tu man hand någon gång och ha lite mera tid till prat och frågor.

Sommar

Idag har det varit just en sådan sommardag som man drömmer om och önskar sig när kylan knäpper i husknutarna och när ett vindpinat landskap hukar sig i snöstormen. När vedhögen tenderar att minska i allt för rask takt och snöhögarna växer sig allt större. Vi är inte särskilt bortskämda med de här dagarna, de är inte så många på ett år. Det är då det gäller att uppskatta dem och försöka ta vara på dem efter bästa förmåga. Jag hoppas vi får några till.

”Erik i svängen”

Det här är farsan, och i bakgrunden Erik Amreus från Hoo, av Nils Haglund kallad ”Erik i svängen”. Bilden är tagen för många år sedan, på någon byggarbetsplats här i trakten. Erik körde lastbil hos Helge Gradin ganska många år. Som barn tillbringade jag många sommarlovsdagar i grusgropen i Rävanäset hos Helge och Erik, åkande både traktor och lastbil. Erik var den första jag såg äta salt på ägg, vilket förvånade mig en aning. Erik var snäll men hade ett ruggigt humör när han blev irriterad. Ett bestående minne är en resa med ett gruslass till en fastighet i Pålgård. Huset var byggt i vinkel och lasset skulle tippas av på baksidan, inne i vinkeln s.a.s. enligt ägarens önskemål. Det var trångt att backa lastbilen dit, oerhört trångt! Efter mycket trixande och backande, utan att lyckas ta sig dit, tryter humöret på Erik och på 2 sekunder har han hoppat ur hytten, rusar fram till fastighetsägaren och ryter;

-Du kan ta mig fan backa dit bilj…n själv!

Då ville jag gå hem!

Jag minns Erik den sista tiden han levde. Jag mötte honom ibland när han var ute och gick med hjälp av sin rullator. Han kom alltid ihåg mig, stannade och pratade, och vi minns tillsammans.

Opel´n

Det här är, från vänster, farsan, jag och morbror Rutger. Ja, han var inte min riktiga morbror utan han var gift med moster Aina, ingift i släkten alltså. Han var lite av en extrapappa för oss syskon för han och Aina hade inga egna barn. Nu var det inte tänkt att det skulle handla om honom eller någon annan på bilden utan Opel´n, en Rekord av 1959 års modell. Den var grå och vit med kromade lister längs sidorna, kromade kofångare och kromade lister runt både lyktor och rutor. Panoramaruta fram, bara det! Rutger och Aina bodde i Gävle och dit är det ganska långt. Det var ännu längre då, runt 1965, innan alla kurvor längs grusvägen till Sundsvall hade rätats ut, kurvor som gav upphov till åksjuka emellanåt.

Det hände ibland, att farsan och morsan dristade sig till att packa in familjen i bilen, och resa till Gävle för att hälsa på, och det var kul…ibland…när bilen fungerade…både dit och hem! Ibland fick vi åka bärgare en bit, ibland på väg dit, ibland på väg hem. Eller så kom någon vänlig människa hemifrån och hämtade oss längs vägen och det tog lång tid. Då hade den medhavda skaffningen sedan länge tagit slut och magsäcken hade näst intill fastnat i ryggraden. Var det inte motorn som hade havererat så var det något annat. Växellådan eller kardanknutarna. Hur det nu än var med Opel´n så tog farsan och bytte bort den grå/vita mot en blå/vit. Den var från 1963.

Nu var det så med den att den hade angripits av lite stenskott och rost på sparklådorna, vilket farsan tänkte sig att fixa till en solig sommardag. Sagt och gjort. Han plockade fram vad huset förmådde av lämpliga verktyg och satte igång med att slipa, skrapa, grundmåla, lackera och slutligen, rostskydda med underredsmassa. Helgdagen var långt gången när morsan ropade att kaffet var klart och farsan gick in och fikade. Jag hade stått bredvid och begrundat hans förehavanden på bilen och tyckte säkert att det verkade spännande med alla prylar och burkar som var framplockade. Burken, med det där kletiga och klibbiga innehållet, var extra spännande. Penslar låg framme så det var bara att testa konsistensen. Det gjorde jag, både länge och väl! När farsan kom ut efter kafferasten hade jag hunnit med en hel del.

I samma sekund som han rundade bakdelen på bilen blev han stående med gapande mun och uppspärrade ögon. Han drog konstigt efter andan också. Ja, jag skrev ju att jag hade målat, men bara halva bilen! Lyktor, kromade kofångare, lister, baklucka och lite till, allt blänkte i solen av kletig underredsmassa.

Hur det gick sedan? Ni som har suttit i husarrest vet precis. Ni andra får fråga om ni vill veta. Farsan köpte en Saab några år senare. Den fick vi byta motor på en gång…i Gävle!