När stygga humöret tar över

Det är ett känt faktum att väldigt många bilister beter sig oerhört illa i trafiken. Jag retar upp mig ganska rejält emellanåt för många gånger lever de här ”bil-drullarna” på att andra visar hänsyn och kör försiktigt. 

Ett och annat har jag överseende med, helt klart. Struntar någon i att blinka eller kör för fort med släpvagn så får det gå obemärkt förbi, liksom en hel del annat. Däremot har jag en dotter som är fyllda 18 år och som ännu inte påbörjat vare sig körövningar eller teori. Hon blir så heligt förbannad när bilister struntar i att visa var de ämnar ta vägen så det är lika bra att hon befinner sig instängd i annat fordon när blixten slår ned.

Nu hotar hon med att vi, alltså hon och jag, skall börja övningsköra nästa sommar när hon gått klart gymnasiet men jag vet inte riktigt…

I värsta fall torde hon agera likadant som en tidigare bekant till mig från Uppsala gjorde för ett antal år sedan. För honom ”brann det totalt” en gång när framförvarande undlät att blinka i en korsning. Han tog saken i egna händer – minst sagt!

Han retade upp sig så kolossalt på bilisten så han tog upp jakten på vederbörande och han gav heller inte upp den förrän bilisten i fråga stannade på en parkering!

Där, på parkeringen, rusade han ut ur sin bil, sprang fram till ”bil-drullen” och öppnade, nej, förresten, slet upp dörren och tog tag i blinkersspaken samt frågade föraren om han visste vad det var han höll i.

Därpå bröt han helt sonika av blinkersspaken för den ansåg han ändå vara av ringa betydelse för bilisten…men det borde han inte ha gjort!

Det var i och för sig en väldigt tydlig markering, att bilisten gjort fel och att det påverkat andra bilister men, det slutade med en polisanmälan för skadegörelse och böter som följd.

Jag skall ta mig en funderare fram till sommaren 2017. Någon form av kontrakt är nog kanske lämpligt att upprätta mellan mig och dottern – för hennes egen skull i alla fall.

 

Knapert med provision

Det har varit fantastiskt sommarväder några dagar och sena kvällar har tillbringats i solnedgången ute på verandan. Fördjupad i en tidskrift hajade jag till i förrgår kväll när en för mig okänd person knallade in på infarten till gården. Bredvid mig låg hunden och hon såg till så vederbörande stannade några meter från bron. En liten ”nasarvarning” ringde genast i bakhuvudet på mig men det visade sig att den unge mannen var i behov av en domkraft. Lånad bil med dåliga däck och punka som följd.

En stund senare var däcket bytt och jag kunde återgå till bekvämligheten men det var något i huvudet som pockade på uppmärksamhet, något som kopplade till det där med resande dörrknackare som vi lyckligtvis är tämligen förskonade från numera.

För ganska många år sedan bodde jag i byn Gevåg och i huset intill bodde goda vänner och grannar. Då var det lite oftare som man fick besök av allt från dammsugarförsäljare till resande i ”turkiska mattor” i syntet och de var inte så där väldigt uppskattade.

Han, grannen och jag, vi hade en överenskommelse. Såvida personal i resandebranschen avsåg att bedyra sina varors förträfflighet hos någon av oss skulle vi liksom täcka upp för varandra, beroende på vem av oss som fick besök först. Vi skulle bara kort meddela att inte heller grannen var i behov av något.

Så hände det sig en sommardag, när både grannen och jag var sommarlediga, att vi gemensamt dryftade stora världsfrågor när en för den tiden väldigt flott bil, en ganska låg Toyota Celica, rullade in på gården. Ur steg en ung man i snygg kavaj, vit skjorta och sådana där seglarskor som var så populära vid den tiden. Det visade sig vara just en dammsugarförsäljare – med en liten låg sportbil att frakta sina produkter i.

Mannen presenterade sig men redan där där satte grannen stopp för vidare möjligheter till affärer:

-Vi skall inte ha något!

Ja, ni vet hur det kunde vara. Det var inte alltid så lätt att övertyga de här nasarna om att man faktiskt menade allvar med avböjandet av deras erbjudanden och produkter men, grannen stod på sig:

-Du hörde väl vad jag sade, vi skall inte ha någon dammsugare!

Vi tittade båda på varandra i samförstånd och nickade till ”Toyotamannen”.

Med lätt irritation stängde den unge mannen bakluckan och var på väg att sätta sig i bilen igen när vi kom på att vi skulle ge honom tron tillbaka på lite mera provision den dagen.

-Om du fortsätter vägen rakt fram här kommer du till en gård där de säkert köper en dammsugare av dig för de brukar vara pigg på affärer! (på skoj liksom)

Och faktiskt kunde man skymta en smula hopp i säljarens anlete igen för snabbt intog han förarplatsen i sin sportbil, tackade för tipset och GASADE iväg så gruset sprutade om däcken! Man kanske ville göra så för att liksom visa att det fanns lite ”pulver under huven” i de där bilarna – då!

Nu förhåller det sig så att det är inte särskilt långt till nästa gård, sisådär 75 till 100 meter…och där slutar vägen! Fast inte riktigt! Där övergick vägen då till något som kunde liknas vid en ganska dålig traktorväg och den börjar med en brant utförsbacke ner i en mindre ravin.

Jag har för mig att vi tittade på varandra, grannen och jag, och tänkte nog samma tankar när vi såg nasarens bil försvinna bort bland buskar och blad och sannerligen blev det inte väldigt tyst kort därefter.

-Bäst vi går och kollar, sade grannen.

Innan vi var riktigt framme vid krönet mot ravinen såg vi den unge mannen komma gående uppför backen och lite längre ner, bland mjölkört och brännässlor, stod hans snygga Toyota prydligt planterad i mullen.

Då, liksom lite nu också, finns det tillfällen som man ångrar att man sagt och gjort ett och annat. Det blev ju vi, grannen och jag, som fick inledningsvis förklara att han kört lite för långt och därefter gå tillbaka till en annan granne, som var ägare till en traktor, och be honom om hjälp.

En halvtimma senare var Toyotan tillbaka på fast mark igen och lättad av det glömde mannen säkert bort vårat förslag till besök i gården intill för han försvann väldigt fort därifrån.

Att det blev en ganska risig dag, på många sätt, för Toyotamannen är helt klart för när jag en timme senare var på väg in till centralorten hade han krockat med en annan bilist i korsningen mot Hammarstrand. Innan jag åkte vidare förvissade jag mig om att han var välbehållen men bilen, den var färdig att byta ut. Den saken var klar.

Det blev dåligt netto den dagen för en resande i dammsugare.

Försök nummer 2

Nä, inte den här gången heller!

Jag försökte 1982 men det gick inte så bra då heller. Vis av den erfarenheten har jag avhållit mig från att ens försöka och det har gått bra…ända tills idag! Då, förra gången, lärde jag mig att det inte går att grädda Bondkakor som bara består av smör och socker. De håller inte ihop så bra i ugnen! Idag har jag lärt mig att ”j a g b o r d e  i n t e  h a  f ö r s ö k t  i g e n”

Skillnaden idag var att jag hade i alla fall min yngsta dotter till hjälp och då borde det ha funkat. Det är ju så bra med internet och alla recept som finns där så vi tänkte att vi skulle baka en kaka till min dotters mormor som fyller ojämnt idag. Man kan bjuda på ett bakverk även om åldern är ojämn. Är man +85 och pigg som en nötkärna så är det värt en liten uppoffring.

Uppoffringen bestod i ett recept med namnet ”Mamsens äppelkaka”. Plättlätt recept med få ingredienser men – lite konfunderade var vi redan från början: den skulle inte innehålla någon mjölk! Ändå står det att man skall ”kunna hälla den i formen”  när allt är ihopvispat och klart. INTE EN CHANS!

Försök hälla något som liknar en gräddad Hastbulle ner i en sockerkaksform så får ni se hur lätt det är. Till saken hör att vi avsåg att byta ut äpplena mot Krusbär för det kan inte ha någon betydelse eller?

Dottern: -Skall det inte vara mjölk i smeten?

Jag (sittande vid datorn en trappa upp): -Nej!

Dottern: -Det måste det vara!

Jag: -Javisst, häll i du!

Dottern: -Skall det inte vara något bakpulver?

Jag: Nej, men häll i du!

Och så vidare…och lite senare:

Jag: -Det ser ut att bli lite smet i formen!

Dottern: -Nej, det räcker!

Jag: -Jaha!

Ytterligare lite senare…

Jag: Fan va platt den ser ut inne i ugnen, skall den inte vara högre?

Dottern: -Nej, det blir bra!

KakaYtterligare lite senare…

25 cm diameter

höjd: max 1,5 centimeter!

Skulle vilja träffa den där ”mamsen” så vi kan justera receptet en aning!

 

 

En lite märklig företeelse

-Vad är det som gör att jag sitter där och proppar i mig kakor i orimlig mängd, trots att jag inte tycker om kakor?

Det kan man fråga sig och jag är långt ifrån ensam. Runt omkring mig har jag sisådär 300 personer till som gör precis som jag. För 100 riksdaler trycker vi i oss så mycket vi förmår och gudarna skall veta att det är ändå väldigt långt till att klara av alla 87 sorterna!

Det sägs att det innehavna rekordet i kakätandets konst ligger på smått otroliga 105 sorter – i alla fall hos Böle Bygdegårdsförening här i Ragunda. Nu lär aldrig det rekordet varken tangeras eller slås för numera bakas det inte så många sorter. 5

Det hela började för 32 år sedan då det bakades och serverades Kams på bygdegården men med tiden blev det allt fler byar som gjorde likaledes så man bytte helt enkelt till ”krusa” i stället. Nu har vi suttit där, en gång per år – i 18 år -och tryckt i oss kakor för allt vad tygen håller, oavsett vi tycker om dem eller inte.

Visst, det är hur trevligt som helst med samvaron det innebär och att få träffa gamla bekanta över några koppar kaffe och x antal kakor och bullar. Jag är den första att gratulera och tacka föreningen och alla bagare för ett enastående arrangemang, utan tvekan.

Det är precis samma när det vankas Kams. Folk formligen vallfärdar för den där utkavlade klimpen och sötosten och messmöret. Visst är Kams gott men precis som min yngsta dotter uttryckte det när vi åt just Kams i söndags att ”det räcker om man äter det någon gång”  Nej, jag tror nog att det handlar mera om samvaron än att få någon slags valuta för 100 riksdaler.

Själv satt jag där och funderade över hur många koppar kaffe jag skulle behöva för att om möjligt skölja ner ett tangerat rekord av ätna kakor men det ville sig inte riktigt. Först kom en god vän och gjorde oss sällskap vid bordet, som jag erbjöd min 12:e och sista kaka men han ville inte ha. Inte min dotter heller för övrigt. Det blev till att trycka ner den själv…och då var kaffet slut!

Mitt personliga rekord på 14 kakor får stå kvar tills vidare. Kanske tycker jag mera om dylika bakverk ett annat år…eller inte.

Hur som helst, nu är klockan 22.00 och det känns fortfarande lite osäkert i magen.

 

Aktivist – Javisst!

-Det är jag som har gjort det, jag erkänner. Det är ju inte varje dag som man har tillgång till motorsågen när tillfället infinner sig.

Jag har sett rubrikerna i dagstidningarna flera gånger:

”Sabotage mot jakttorn”

Ibland har de varit nersågade och ibland omkullvälta. Idag gjorde jag det ordentligt. Jag vill ju inte att någon skall klättra upp i ett torn som utgör en verklig fara p.g.a. ruttet virke så jag gjorde kaffeved av det.

IMG_8332

IMG_8333
Ni ser ju själva hur illa medfaret det var och hur det blev när jag var klar.

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte hur gammalt det var eller vem som hade byggt det en gång i tiden men den enda jägaren jag själv såg i tornet var en mycket ödmjuk liten jägare som vänligt frågade det utsedda villebrådet om huruvida vederbörande samtyckte till ett avlossat skott.

Det var när min mor passerade på sin dagliga promenad som den då 6-åriga ”lilla E” hade fattat post i tornet, med bössan stående, redo att användas.

Halvt skymd bakom häcken, som växer ut mot vägen, frågade hon kort:

-Skall jag skjuta dig?

Tillrättavisad

Det har gått ganska många år nu sedan jag använde en mobiltelefon för första gången. Det var en sådan där tung sak som satt fast monterad i bilens bagageutrymme och luren ansluten inne i bilen. Dyr var den också. 

Det var min dåvarande svärfar som inhandlade en mobiltelefon för nära 25000 kronor. Mobiltelefoner var inte var mans egendom på den tiden och framför allt så var det inga ungdomar som släntrade omkring med luren i örat.

Nog var det lite märkvärdigt att sitta i bilen och ringa upp någon i bekantskapskretsen för det gick inte att ta miste på att samtalet kom från just en mobiltelefon. Lite brus och lite ljud från bilen framgick med all tydlighet. Det var liksom lite status. Det fanns till och med attrapper att köpa från ömse kataloger. ”Höj din status med en mobilattrapp” stod det att läsa om produkten.

Jag kommer också ihåg när jag första gången insåg att mobiltelefonen inte behöver synas för att det skall gå att prata i den. Jag mötte en bekant utanför en av ortens butiker och karl´n gick omkring och pratade för sig själv!

-Har han blivit fullkomligt tokig, tänkte jag?

Han hejade på mig och gick lugnt vidare. När jag vände mig om för att kolla hans mentala hälsa en gång till såg jag sladden från snäckan han hade i örat. Det var tur det.

Det dröjde sedan några år innan jag skaffade min första telefon och det gjorde jag när jag låg ute på jobb och ledsnade på att gå till telefonkiosken varje kväll för att ringa hem. Jag hade visserligen en arbetskamrat som redan hade en mobiltelefon i sin husvagn och som gärna lånade ut den till oss andra. Men det kändes lite jobbigt att sitta i hans husvagn på kvällarna och tära på hans abonnemang för han var nämligen den enda av oss, som jobbade tillsammans, som hade en sådan. Vi kunde inte gärna sitta där allihopa bara för att ringa hem.

Det var både praktiskt och tryggt att äga en mobiltelefon som både gick att ringa och sms:a på – och så är det fortfarande men, så kom den dagen när alla skulle ha mobiltelefon, oavsett hur ung eller gammal man var! De var början till dagens tekniska underverk som mera är rena nöjesmaskiner än telefoner och det var då som irritationen tilltog, speciellt vissa tider på dygnet!

Ungarna skulle nödvändigt ha en mobiltelefon ”därför att det har alla andra”! Och så fick de en! Jag vet i f-n hur det gick till men plötsligt skulle det pratas och skickas sms dygnet runt! Nattetid, dagtid, vid middagsbordet, på skolan, i bilen, på bussen, på festen hos vänner och bekanta, i kyrkan vid avslutningen och konfirmationen – alltså jämt! Och irritationen tilltog!

Nattsömnen stördes och matron vägrade infinna sig. Det ”pep och chep” i mobilen för jämnan och ingen kommentar var mera använd än ”lägg ifrån dig den där nu” Det hände att ett direkt hot om omhändertagande omsattes i verklighet och det var inte långt borta att man testat sin förmåga i hur långt det gick att kasta en mobiltelefon. Endast investeringen förhindrade det! (Jag vet för övrigt hur lång man kan kasta en Stocke, barnstol)

Åren gick och irritationen över mobilanvändandet övergick mera till irritation över att någon form av mössa skulle sitta på skallen när det skulle ätas.

Numera har jag min yngsta dotter i Göteborg. Hon använder mer än gärna sin mobil nu också, med allt vad man kan använda dagens mobiltelefoner till. Hon har varit hemma några veckor nu i samband med praktik i sin gymnasieutbildning. Vistelsen här hemma sammanföll med det pågående slutspelet i ishockey och för några dagar sedan pågick en match vid middagstid. När maten stod klar på bordet insåg jag att radion var ett störande moment, inte minst med den volym som var nödvändig för att matchreferatet skulle gå att höra.

Så jag stängde av den och tog helt enkelt fram mobilen och knappade in på hockeyligans portal för att kolla läget – och det gjorde jag lite för mycket – tydligen!

Tredje gången min dotter sade: ”Nu äter vi!” hörde jag det…

I gott sällskap

Det blir långsamt bättre – definitivt! Men än fattas en del. Tveklöst är det ärftligt betingat och inte mycket att göra åt. I dagsläget kan jag emellanåt se dragen i fjärde generationen och jag känner igen mig. Farfar var nog bättre än min far, bättre än mig och bättre än en av mina döttrar på att kontrollera ursinnet när saker och ting inte gick som han ville.

-Vad jag avser?

Jo, det handlar om ”Tuppjuck”.

Jag hörde ett program i radions P4 igår. Kvällspasset, med Christer och Morgan, belyste problematik och direkta följder av att inte kunna kontrollera humöret när döda ting uppsåtligen ställer till förtret. Det var många radiolyssnare som ringde till programmet och berättade om just det, när kortslutningen blir total och sunda förnuftet är helt åsidosatt. Jag kände igen mig i många av berättelserna och jag skrattade gott åt dem. Dessutom känns det på något sätt tryggt att veta att man är långt ifrån ensam om egenskapen.

Vi brukar dryfta det där ibland på jobbet, inte minst för att man ofta ställs inför situationer när saker och ting kan gå fel när teknisk apparatur skall åtgärdas, prylar skruvas loss- och fast, material flyttas, modern teknik – t. ex. datorer och mobiltelefoner – användas o.s.v. och dessutom finns faktiskt en och annan arbetskamrat av samma skrot och korn som jag själv. Det känns också bra.

Vad det rent medicinskt handlar om har jag ingen aning om men nog vore det intressant att veta. Jag har googlat en del på det där och fått mängder av träffar men några tydliga svar har jag inte hittat. De flesta länkarna handlar om ständiga humörsvängningar, depressioner, familjeproblem, stress, rädsla och mycket annat. En länk hette ”Hitta ilskans grund är vägen till styrka”. En annan en direkt hänvisning till Vårdguiden och telefonnumret 1177!

-Skall man ringa sjukvårdsrådgivningen innan man reagerar på att man klämt fingrarna i en sliten rörtång eller vad menas?

-Lider jag av depression för att jag blir förbannad på mina nya träskor när jag trampat snett och slänger dem så långt jag förmår?

-Är jag stressad när jag exploderar över att jag slår huvudet i en osedvanligt låg dörrkarm och krossar ett antal paket tunnbröd i samma sekund som synen och ljuset återvänder?

”Om du inte tränar – börja med det! Ta ut dig ordentligt”

-Skulle det kännas bättre när gräsklipparen jävlas om någon skulle uppmana mig till ovanstående? Icke!

-Hormonella förändringar?

-Nej, har inte märkt av några. Aldrig, för övrigt!

De där reaktionerna på ett och annat debacle kan komma när som helst, när man minst anar det, oavsett hur lugn man är, oavsett hur glad man är, utan hormonella förändringar o.s.v. Det behövs bara att chipet på betalkortet inte funkar på affären och människan bakom kassan anser att man inte är så pass betrodd att man kan hämta kontanter för att kunna betala.

Eller att skiftnyckeln släpper från bulten och knogarna får ta smällen.

Hur som helst, lyssna på gårdagens program. Är ni inte glada innan så blir ni det.

-Och du Jenny! Bryt inte av skärmen på din bärbara dator. Man gör inte så mycket med ett tangentbord utan skärm.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4885

 

 

 

Den pedagogiske gitarrläraren

Det här är min äldsta dotter, Jenny. På bilden är hon knappt två år men musikintresset är redan här ganska påtagligt. Spelades det inte musik på stereon så plockade hon fram sin lilla gitarr och spelade och sjöng själv för glatta livet.

My beautiful picture

Sedan gick det några år och det var dags att börja skolan. Då började hennes far att fundera över sin egen musikalitet och därtill en del tankar kring varför han inte förverkligade sin dröm om att lära sig spela gitarr redan i skolåldern. Vad han kunde komma ihåg handlade det mest om dilemmat med att dels bära med sig det oerhört skrymmande instrumentet till skolan men också det totala oförståendet för den förgrymmade blockflöjten.

-Vad hade den med gitarrspelande att göra?

Nåväl, med åren lärde också han sig att knäppa fram några toner på en inledningsvis hyrd gitarr, som senare byttes mot några inköpta. När sedan dottern gått några år i skolan ställde han därför frågan till henne om huruvida hon var intresserad av att börja kommunala musikskolan, med inriktning mot just gitarr. Han menade nog att han skulle kunna vara behjälplig med ett och annat i spelandets konst om nu dottern ställde sig positiv till förslaget.

Och tänk vad glad han blev när dottern sade sig vara intresserad av förslaget. Nu skulle de kunna spela tillsammans, för med pappas hjälp skulle det gå galant och inte skulle det ta så lång tid heller att lära sig.

Genast begav sig pappan iväg för att låna en lite mindre gitarr till dottern och snart låg spelböckerna på bordet och på var sin stol i dotterns rum satt de båda och började öva. Inledningsvis en och annan ton och lite senare…fortfarande en och annan ton!

Det gick för all del lite trögt i början men snart lossnade det en aning och det var nu fullt möjligt att åstadkomma en liten visa tillsammans men, pappans tålamod har aldrig varit särskilt stort eller omfångsrikt så det gällde att lista ut ett bättre sätt, ett sätt som avvek en aning från kommunala musikskolans principer för inlärning.

Nu förflyttar vi oss ganska många år framåt i tiden!

Förra helgen hade pappan besök av sin äldsta dotter och under lördagskvällen satt de båda i pappans kontorsrum, där både datorer och några gitarrer finns. Dottern spelade några favoritlåtar på Spotify och pappan tycker oftast att dottern har god musiksmak så för en stund plockades en av gitarrerna fram och pappan spelade förnöjsamt till låtarna.

-Du kan ju spela, sade dottern!

-Nja, svarade pappan, nog skulle jag önska att jag kunde mera.

Det var då några frågor ställdes av dottern, följda av ett minst sagt märkligt påstående:

-Minns du när du skulle lära mig spela gitarr?

-Ja, javisst, svarade pappan. Det var väl kul?

Nu började dottern att skratta och ställde ytterligare en fråga till pappan:

-Minns du hur du gjorde för att få mig att spela?

Pappans svar blev lite avvaktande för nog kunde han ana att det låg något lurt i luften, inte minst mot bakgrund av att dottern skrattade så vansinnigt.

-Nja, nu vet jag inte om jag kommer ihåg…

-Kommer du inte ihåg att du fyllde en stor skål med godis och ställde den på bordet och sedan satt du och åt ur den och sade till mig att jag också skulle få bara jag spelade?

Tänk vad ungar kan få för sig och jag kommer ihåg att jag tyckte att hon tittade alldeles för mycket på TV när hon var liten…

Jag föll långt från trädet!

Jag får Vinbärtvångstankar av sådant här! Bärtid är nämligen ”måstetid” för mig och jag tycker inte om att plocka bär. Inte ens när man kan sitta på en stol och göra det – i sällskap av miljoners miljoner knott! Fy fan för knott!

Jag vet inte hur det kommer sig att det blev så här. Både morsan och farsan har i alla tider plockat bär för glatta livet och visst tycker jag också att det är gott att ha sylt och saft från bär man plockat själv men det är ju så erbarmligt t r å k i g t att plocka dem.

När jag var liten grabb åkte vi ofta ut i skogen när det var bärtider. Det plockades både möjliga och omöjliga sorter och redan då var det tråkigt. Farsan ”älgade” iväg så fort vi lämnat bilen och sedan såg man inte honom förrän det var dags att åka hem…många timmar senare! Tänk nu på det också, ni ungdomar som eventuellt läser det här. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, inget internet, inga spel eller applikationer så vad att göra alla de där timmarna som gick åt vid varje bärplockartillfälle? Jo, man plockade bär, fikade och längtade hem.

Nu ikväll, när jag stod på huvudet bland vinbärbuskarna, kom jag på ett tillfälle som i alla fall var roligt när vi plockade bär, tidigt 1970-tal. Då var det Hallon som skulle plockas. Min ”ingifte morbror Rutger” var med den gången och det var tack vare honom det blev roligt. Vi plockade nämligen Hallon i en brant slänt ner mot Indalsälven. Ett hallonsnår kan vara rätt så risigt att ta sig igenom, inte minst i en brant slänt!

Det bar sig alltså inte bättre än att han lyckades trassla in sig bland buskarna, ramlade och föll utför slänten, precis när hinken var fullplockad. Näven som höll hinken gjorde en framåtriktad rörelse, likt en katapult, och det hela slutade med att de plockade bären, i samlad tropp, påbörjade en resa söderut på Indalsälvens vågor. Det var då det var roligt!

Det var ännu roligare en stund senare, när han kravlade sig uppför slänten, och likt en dåtida Maradona sparkade den tomma hinken framför sig ända dit vi lämnat bilen. Och inte sade han något heller.

Han är numera saligen bortgången. Frid över hans minne.

Hur som helst, nu skall jag koka saft i sena sommarkvällen för jag har plockat bär.

 

Sista länken är bruten

För ett antal år sedan skrev jag en profilering i hembygdsföreningens årsbok. Det handlade då om en bortgången person som stod mig ganska nära en tid, tillika en oerhört offentlig person som med tiden tveklöst förtjänade att benämnas som just profil här i bygden. Jag skrev också att han var en av de sista.

I början av veckan nåddes många av oss av budet att Gustaf Hillerström i Hammarstrand avlidit i sviterna av sjukdom. Jag drar mig inte för att slå fast att vår bygds sista profil nu har lämnat oss.

Gustaf, den sista länken till brödratrion Hillerström, en epok av verkstadsminnen, en länk till en förgången tid då omtanke, serviceanda och omsorg stod i första rummet när det kom till kundbemötande, en länk till en tid då initiativ och uppfinningsrikedom gjorde det möjligt att lösa alla de problem och svårigheter han ställdes inför i vardagen.

Bild 15Med måttot att ingenting var omöjligt, och med en yrkesskicklighet som oftast stod utan motstycke, när det kom till smides- och verkstadsarbeten, tog sig Gustaf an de flesta förekommande uppdrag. Jag är övertygad om att det var ett fåtal, kanske inte ett enda, som han inte löste eller som inte var tekniskt genomförbara. På ett eller annat sätt gick allt att lösa.

Vid sidan av sitt arbete var Gustaf en underhållningsman. Med ett lättsamt sätt, och med ett stort intresse för musik och sång, medverkade han i mängder av olika sammanhang och många är de scener han anträtt, som allsångsledare eller med gitarren eller dragspelet, tillsammans med andra musiker.

Jag tillhör inte den generation som hade som mest att göra med Gustaf och hans bröder men jag är ändå glad och tacksam att jag fick ”vara med på ett hörn” av deras historia här i bygden. Det är bara att konstatera att världen nu blir lite tråkigare utan människor av Gustafs kaliber. Kanske måste vi som går kvar här ännu en tid tänka att vi måste förvalta de här människornas arv på bästa sätt nämligen genom att bemöta varandra på samma sätt som de gjorde. Att värna om och ta hand om. Att hjälpa och bistå, allt vad vi förmår.

Jag är övertygad om att det var så de tänkte – profilerna som fanns här bland oss förut.

Någonstans, jag vet inte var, sjungs och spelas det. Det konstrueras och vrids och vänds på tekniska prylar som inte fungerar riktigt som de skall och på ett eller annat sätt går de att fixa till – om Gustaf – och Axel – och Gerhard och Georg får bestämma.

Vi glömmer er inte…

(Vill ni läsa lite om epoken Bröderna Hillerström så finns den i 2012 års Ravund)