Rim och reson

Klämmer in några rader medan kalvsyltan kallnar och tankarna finns hos alla de som drabbats av galningars verk på några platser i världen…

Håll med om att det är ganska kul ändå att pyssla och fixa inför julhelgen. Själv är jag ganska traditionsbunden, även om jag med åren gjort avkall på sådant som var viktigt tidigare. Det blir faktiskt jul, även om inte allt är perfekt. Ligger det kvar lite ”skit i hörnen” så syns det inte så väl den här årstiden. Men det var inte det som det skulle handla om. Jag spinner vidare på ett ”matbordssamtal” som jag, yngsta dottern och farsan hade nyligen.

Då minns vi min dotters svårhanterliga frestelser vid pepparkakshuset när hon var barn. Skumtomtarna som blev allt längre ju närmare julhelgen vi kom och polkagrisarna som antog allt mera underlig form och färg.

-Blev ni arga på mig då, undrade dottern?

Nej, inte kan man bli arg över barns små hyss. Kan man inte skratta åt sådant är man nog inte en särskilt bra förälder.

Farsan lade pannan i djupa veck och frågade:

-Kommer du ihåg om jag blev arg på dig någon gång?

Jo, det fanns allt några gånger då det hettade till en aning. Underredsmassa över halva bilen var nog inte så kul och inte när jag gömde mig i bilen när han skulle på fisketur. Att få en fotboll mitt i ”nian” när han satt vid köksbordet var inte heller något han uppskattade kan jag meddela. O.s.v. – men, jag och morsan hade mera otalt med varandra och orsaken kan säkert vara att en mor är mera beskyddande mot en son än en far…tror jag!

Hur som helst så skrattade vi gott åt flera hyss och minnen. Ett minne som var betydligt äldre var ett utlåtande och en förklaring till ett misslyckande som en någorlunda jämnårig med just min farsa hade en gång i tiden. Han och hans familj hade sitt hem inte långt från där hälsocentralen i Hammarstrand ligger. Alldeles intill låg då ortens mejeri.

Unge sonen i familjen hade skickats till just mejeriet för att köpa en kruka mjölk till familjen. Från mejeriet sluttade det ganska brant uppför mot hemmet och då det var vinter bar det sig inte bättre än att han halkade i backen, drog mjölkkannan med kraft mot den snöbelagda vägen och följaktligen kom hem utan mjölk.

-Men vad har du gjort, frågade modern sin son, som inte blev svaret skyldig:

-Jag mötte en gubbe i backen och han stoppade mig och sade:

-Månen sken på gubbens ben och gubbens ben gav återsken – och så tog han mjölken och gick!

Jag tar för givet att modern skrattade gott åt detta svaret som sonen sannolikt lärt sig utantill vid något tillfälle.

En decemberkväll i nådens år 2016, då man inget högre önskar än att julfrid och trygghet får råda i en värld som på många sätt präglas av hat och våld…

Varför?

 

Apropå ingenting, kort före jul

Vid middagsbordet idag hade jag farsan som gäst och, naturligtvis, min yngsta dotter som är hos mig under nästan fem veckor. Vi åt gott och pratade om ditt och datt och vi halkade in på julbestyr, inte helt oväntat.

Det blev prat om både matlagning och bakning, det senare inte direkt någon favoritsysselsättning för min egen del men jag försöker. Dottern påminde mig om minnen, kopplade till just julförberedelser när hon var liten. Hennes mamma är en mästare när det kommer till att arbeta med händerna. Under ett antal år bakade hon ett pepparkakshus som var en modell av huset vi bodde i. Det var inget vanligt pepparkakshus kan jag lova. Det var jättestort och, tro det eller ej, skalenligt så långt en deg tillåter det.

Huset hade alla de detaljer som originalet hade, allt från balkong till fönsterfoder och skorsten. Det pyntades med den sedvanliga kristyren och godiset och det limmades med choklad – och det är gott! Som stöttor till balkongen användes polkagrisstänger för de stod pall för ganska stor tyngd. Runt hela pepparkaksbyggnaden pyntades det med tomtar och allehanda små ting som passade i jul- och vintermiljö. Runt det hela, och dessutom på insidan, lade vi en belysning som stämningsfullt blev ”pricken över i” på hela anrättningen.

När allt var klart var tanken att huset skulle ”stå pall” över jul och nyår för att sedan rivas och ätas upp av byns små knallhattar. Men det var inte alltid huset var komplett när tiden var inne för rivning!

Lite förundrade var vi över att polkagrisstängerna ibland började blekna en aning och därtill började skifta färg, från randiga i rött och vitt, till att bli mera rosa. Konstigt var det men kanske hade dylikt godis den egenskapen när det förvarades i rumsmiljö där värmen kunde variera en aning. Detta tilltog allt mer ju längre tiden skred och när dotterns pappa till slut tog fram tumstocken och mätte höjden från golv till balkongstöttor, samt mätte samma höjd från golv till dotterns mun och tunga, anades det oråd! Omkretsen på stängerna var inte heller densamma som den varit från början. Hade möjligen frestelsen blivit för stor för huset yngsta?

Förhör inleddes därmed och lite nervositet kunde redan från början anas i de små, blå oskyldiga ögonen. Erkännandet kom ganska kort därefter och en enig jury friade dottern från vidare misstankar om hyss runt pepparkakshuset. Vi skrattade gott åt hennes åtrå till husets utsmyckning då och vi gör det fortfarande när vi minns tillbaka.

En av gångerna det bakades väggar till huset hade skapelsens byggmästare placerat en av plåtarna med deg på en stol i köket. Det fanns helt enkelt inte plats nog för alla delarna att jäsa på bord och bänkar. Det året hade vi dotterns avtryck av hennes rumpa på insidan på en av väggarna! Ett roligt minne ytterligare kring julpyssel.

Ikväll står ”husets yngsta” i köket och bakar julbröd själv. Jag fick nyss smaka lite av hennes saffranskaka och den var god. Kanske står hon själv en dag och bakar pepparkakshus till sina småttingar för hon har definitivt ärvt sin mors skapande händer. Det går inte en dag utan att hon pysslar med något som handlar om handarbete. Det tecknas och det målas och det klipps och klistras. I en kartong i ett förråd förvaras fortfarande fantastiska skapelser sedan hon var barn. En dag lär hon plocka fram dem och visa dem, kanske för sina barn. Vi får se.

Älskade Louise!

 

Köksfadäser – på radio – och i mitt kök

Jag lyssnar mycket på radio, inte minst på jobbet. Det är trivsamt när man har möjlighet och speciellt när man jobbar för sig själv. Kvällstid blir det inte så mycket radiolyssnande men det finns ett program jag gärna låter ljuda ur radion. Kvällspasset med Morgan och Christer är allt som oftast suveränt, lagom till matlagning och middagens intagande. Ja, jag vet, jag har skrivit om det tidigare men jag gör det igen.

Programmet bygger i mångt och mycket på lyssnarnas egna erfarenheter, upplevelser, åsikter om- och från det ena och det andra. Lyssnarna får helt enkelt ringa till programmet och berätta, lämna ut sig själva, delge, roa, beröra och allt däremellan. Ämnena är synnerligen skiftande men icke desto mindre intressanta – och ibland direkt ”tokroliga”.

Igår, med fortsättning idag, handlade programmen om fadäser och tilldragelser i kök, i samband med matlagning och bak. Och människor ringer och bjuder på sig själva, lämnar ut sig själva – och roar andra. Min humor passar det definitivt och jag skrattade gott åt ”köksmästarnas” misslyckanden, vissa ganska allvarliga men ändå berättade med glimten i ögat och med just humor som grund. Gå gärna in via länken nedan och lyssna på programmen. Vill ni läsa mera sedan så bjuder jag på en egen fadäs med konsekvenser.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4885

Den galna elvispen

Jag är ingen bagare. Jag lagar hellre mat än snor ihop bullar och kakor. Men jag har försökt, mer än en gång, med blandade resultat. Ett och annat har gått att både doppa och äta medans annat har gått till återvinning.

Förutsättningen för följande är:

Nyrenoverat kök…med nytapetserade väggar, nymålad väv i taket, nya gardiner och ny panél på väggarna samt ny lampa över köksbordet – och det skulle bakas något så simpelt som en sockerkaka. Lägg därtill nyinköpt elvisp, en sådan där fällbar tingest som sitter på ett stativ, med snurrande bunke under.

Alla ingredienserna i – ägg, socker, mjöl, bakpulver och mjölk. Vispen gick fint. Man kunde till och med lämna den på en stund och eventuellt passa på att göra annat medan den snurrade. Tre hastigheter med bra kapacitet. Efter en stund skulle kakaon i och det var heller inga problem. Nu skulle det bara vispas lite till.

Det var nu det rent praktiska med en fällbar visp skulle visa sig bli ödesdigert. Vad gör man när man vispat färdigt? Jo, man plockar ur själva visparna, ofta till barnens förtjusning om man har små knallhattar som väntar på att vispandet skall ta slut. Elvispen stängdes av och fälldes upp och sedan gjorde jag som jag hade gjort på äldre elvispar – jag tryckte på knappen längst fram på handtaget för att lossa visparna…men de lossnade inte!

När fingrarna lossade sitt grepp om handtaget på vispjäveln var skadan redan skedd. Det var kakaofärgad smet runt H E L A köket! I taket, på fönstren, på gardinerna, på tapeterna, i kökslampan, på golvet…och på mig!

Jo, det stod något på den där gula knappen längst fram: TURBO

 

Tvivelaktig skadeanmälan

Det finns ett och annat som är värt att hålla vid liv! Ja, det är klart, vi skall vara rädda om varandra och försöka hålla oss friska och leva ett sunt leverne och vi skall ta hand om våra husdjur och vi skall hålla naturen vid liv genom minsta möjliga miljöpåverkan o.s.v.

Nu skall jag utan omsvep erkänna att jag börjar tvivla på det där med att vara rädda om varandra, sagt och skrivet utifrån alla sjuka och galna kommentarer man ser på Facebook, när diskussionerna tar fart och handlar om politik. Där kastas det skit och uttrycks både öppna och förtäckta hot, utan tanke på vare sig medmänsklighet eller omtanke.

Men det finns annat som är värt att hålla vid liv också. Personligen värnar jag om historien, både vår egen och andras. Utan sin egen historia är man tämligen rotlös och utan mänsklighetens historia har vi inget att se tillbaka på, ta lärdom av och inte minst,  inget att föra vidare till kommande generationer. I historien finns berättelser – både allvarsamma och mera komiska och humoristiska. Där finns också berättelser om enskilda människor som gjort avtryck, utan vars historia vi vore betydligt fattigare. Alla de där, både människorna och berättelserna, berikar våra liv just nu och förhoppningsvis också i framtiden.

Jag skall ta ett exempel – naturligtvis!

Ofta blir jag påmind om både det ena och det andra när dagliga saker sker, när det uttrycks och berättas saker och det behövs bara det minsta lilla – ibland!

Vi har en varmluftspanna i garaget på jobbet. I den sitter en pelletsbrännare. Det är måndag morgon och jag skall starta upp brännaren för säsongen. Något händer, jag tror jag vet vad, men följden av detta blir en våldsam smäll då oförbrända rökgaser plötsligt antänds i pannan. Hela pannan rister och garaget rökfylls. Jag känner efter hur det står till, baktill, söder om bältet i byxorna. Det var ok, men det var nära! Vi pratar alltså tryckvåg.

För många år sedan berättades det för mig om när kraftverket i Stugun skulle byggas. Innan arbetena med sprängning av berg påbörjades, gjordes en inventering och besiktning av fastigheterna som låg närmast bygget. Rutor kollades och husgrunder, väggar och tak synades noggrant. Skulle någon form av skador uppstå, p.g.a. vibrationer eller tryckvågor, skulle de naturligtvis ersättas.

När så var gjort inleddes arbetet – och det sprängdes. Det tog bara några dagar innan den första anmälan om skada lämnades till arbetsledningen. En ruta hade gått sönder. Därvid samlades en mindre grupp av ansvariga för att analysera anmälan. Det visade sig att anmälaren hade sin bostad i höjd med Mörtån!

Icke desto mindre nödgades de ansvariga besöka anmälaren som visade på sitt spruckna fönster. Naturligtvis påtalades det omöjliga i att vare sig sprängsten, vibrationer eller tryckvågor hade möjlighet att nå det aktuella huset.

-Hit når inga tryckvågor, meddelade byggbasen fastighetsägaren.

Han var dock icke svarslös;

-Tjyckvåg! Inga tjyckvåg? Tika hängde föj fan jätt ut på hunnstjängen och fjaddje!

En liten berättelse värd att hålla vid liv. Kan någon i trakten av Stugun bekräfta berättelsen så vore det kul.

Trivsamt på jobbet

-Måste du alltid skriva om sådant som skett för lång tid sedan?

Frågan ställdes av en av mina arbetskamrater för ett antal dagar sedan och jag hade inte något riktigt bra svar att ge personen i fråga. Det är väl kanske så att jag tycker att det känns bäst och är roligast så. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra lite på det.

Under en av dagens raster på jobbet satt vi och pokulerade om ett och annat, om sådant vi redan klarat av, om sådant vi borde ha gjort och om sådant som ligger framför oss på jobbet. Arbetsbördan är tämligen stor och man känns lite otillräcklig ibland. En annan av mina arbetskamrater uttryckte en aning oro över chefens reaktion över sådant vi INTE har hunnit med under de dagar han varit ledig nu senast. (Han har fyllt 50 år så gratulera honom gärna om ni träffar honom)

Nu är saken den att jag har jobbat i drygt 16 år på den här firman och jag måste medge att jag aldrig en enda gång har sett chefen vare sig arg eller upprörd. En begåvning på något sätt. Således är jag inte särskilt orolig över det skall hända framgent heller. Trygg i den förvissningen var jag inte orolig idag heller.

Därmed har jag skrivit om nutid och kan gå över till dåtid – igen!

För ganska många år sedan fick jag erfara annat med en ”chef” jag hade under en kortare tid. Jag har haft ganska många olika jobb, inom olika branscher under mitt liv, och jag har aldrig kommit på kant med arbetsledningen på något sätt en enda gång – förutom med den jag avser att berätta om.

Ett nyetablerat företag behövde arbetskraft här i Hammarstrand och annonserade via Arbetsförmedlingen. Jag var precis i skarven mellan två jobb och sökte därmed en av de tjänster som fanns ledig. Ett femtontal personer skulle utbildas och senare anställas i företaget. Jämsides med utbildningen skulle det produceras för allt vad tygen höll. Det var i alla fall tänkt så.  Det skulle visa sig bli svårare än vad vi trodde och tänkte oss.

Halva tiden gick åt till utbildning i företagsekonomi, psykosocial arbetsmiljö samt ett och annat som vi för övrigt skulle ha nytta av. Resterande halva tid skulle det produceras och skickas produkter till kunder över hela riket men det mesta som tillverkades skickades till ett specifikt företag i Finland! Ett dotterbolag, skulle det senare visa sig.

Utbildningen gick rätt så bra men produktionen haltade å det grövsta. Chefen var på dåligt humör för jämnan och gnällde hela tiden över försenade bidrag till investeringar i lokaler, maskiner och arbetsmiljö. Bidrag som skulle komma från gud vet alla möjliga håll. Det var kommunen och det var länsstyrelsen och det var länsarbetsnämnd. Förbryllade över hans löften om ekonomiskt bistånd som vi aldrig såg röken av såg vi oss nödgade, en arbetskamrat och jag, att ta reda på hur det egentligen förhöll sig. Några timmars ledighet och ett antal telefonsamtal senare visste vi mera. Det skulle inte bli några bidrag! Inte från kommunen, inte från länsstyrelsen och inte från länsarbetsnämnd! Anledningen var simpel, precis som företag och arbetsledning, det var ett oseriöst företag, som lurat kommuner och länsarbetsnämnder på ett flertal ställen i Sverige. Dessutom hade man lämnat leverantörsskulder efter sig snart sagt överallt där man försökt etablera sig.

Det värsta var att kommunens egen ”konsult” i företagsfrågor och företagsraggande var den som sett till att få hit företaget. Det jag och min arbetskamrat tog reda på under några timmar hade ”konsulten” inte en aning om. Tro det den som vill!

Naturligtvis satte ”chefen” igång med att ta reda på varför inga bidrag anlände till företagets kassalåda och fick därmed reda på att ”någon” varit i kontakt med alla aktuella instanser och ”skvallrat” om förhållandena som rådde, vilka på inget sätt var överraskande.

Jag kan inte gå in på alla förvecklingar som uppstod men vid lunchtid, en av de dagar vi utbildade oss, kom ”chefen” in i matrummet med synnerligen bister uppsyn. Innan sista tuggan nått magsäcken exploderade han formligen i anklagelser mot en ”konspiratör” i företaget. Vem visste han inte. Jag förstod hur det förhöll sig så jag reste mig upp och meddelade honom att det nog var mig han sökte. Det som sedan hände lär man aldrig behöva vara med om igen men med knuten näve gick han mot mig och satte den under hakan på mig under det att han skällde ut mig efter noter och anklagade mig för det mesta som man kan tänka sig.

Jag uppmanade honom att fullfölja sina avsikter men att han nog gjorde bäst i att springa både fort och långt därefter. När luften i rummet inte längre räckte till för fortsatt utskåpning lugnade han ner sig så pass att jag kunde ta av mig mina nya arbetsskor samt ställa in dem på hans kontorsbord. Därefter avlägsnade jag mig från stället och gick inte tillbaka mera. Slutet gott – allting gott, en månad senare, när företaget packade ihop sin verksamhet under dåvarande arbetsledning och organisation. På mitt pluskonto kunde jag inräkna ett reportage av TV4 som varit företaget på spåren under ganska lång tid – i ämnet att lura stat och kommun på pengar i etableringsstöd och därefter dra från orten.

Så till det som får lite ”knorr” på det hela. I matrummet den aktuella dagen satt en konsult. Han var inlejd av företaget att sköta våran utbildning i – just det – psykosocial arbetsmiljö! Jag träffade honom senare under dagen och han tog mig i hand och gratulerade till ett väl utfört arbete.

Tänk så man kan komma på kant med chefen.

Och det regnade!

 

Det är den 19 september. Klockan är 20.30 och det är 16 grader varmt ute – och jag har suttit vid datorn sedan klockan 17.00! Det är så varje år den här tiden på året av en speciell anledning. Kväll efter kväll, helg efter helg. Ikväll reste jag mig upp och tog en rask promenad på några kilometer under stjärnorna.

Jag har skrivit det ganska många gånger tidigare, att när benen sätter fart sätter tankemaskinen fart också. Ikväll var inget undantag. Prova själva får ni se. Det är så mycket man hinner fundera på, så mycket man hinner resonera med sig själv om och så mycket man liksom lägger till rätta. Nyttigt, helt enkelt.

Flashback, brukar man kalla det när man tycker sig ha upplevt något tidigare i livet. Det blev så ikväll och det handlade om att gå – och det har man i och för sig gjort många gånger men det var ett ganska komiskt minne som gjorde sig påmint ikväll. Ända sedan hösten 1976!

Jag hade nyss börjat gymnasiet i Östersund då. Måndag till fredag, vecka efter vecka, men det var just fredagar som var lite kluriga att få till när det var dags att åka hem. Man ville helt enkelt inte vänta på bussen så för att komma hem lite tidigare liftade man. Och det var man inte ensam om, kan jag säga. Tänk er en hel skock finniga 16- och 17-åriga ungdomar, uppradade längs Stuguvägen, väntande på att få lift mot Stugun och Hammarstrand. Var man inte först riskerade man att få vänta på den där erbarmliga bussen som skulle stanna på hur många ställen som helst.

Palmkrantzskolan låg bra till rent geografiskt. Fem minuters gångväg från skolan och man var på plats – till förtret för läraren Avehag, varje fredag! Det saknades några elever sista lektionen helt enkelt. Nu var det ingen garanti att man lyckades få lift hela vägen hem, även om man var först och allra värst var det hösten 1976 för då var tunneln i Stadsberget stängd några månader. Från Stugun fick man ta sig via södra sidan Indalsälven, ner till Krångede.

Det regnade när jag och kompisen T tog oss upp till Stuguvägen och det regnade hela tiden vi stod där med tummarna i vädret. Till slut stannade en barmhärtig bilist och meddelade att han skulle till Stugun. Vad gör man då, när man redan är i princip genomblöt och man tar sig bara halvvägs hem? Jo, man följer med, bara för att få en stunds värme och eventuellt torka en aning. Framme i Stugun var det sedan bara att tacka för skjutsen och kliva ur – och det regnade!

Så…vi knatade på en bit mot Höglunda och vi liftade och jag är ganska säker på att ett flertal liftare passerade oss då. Efter en stund fick vi skjuts igen…till Höglunda! Han skulle inte längre. Där klev vi ur – och det regnade!

Vi var ganska hungriga vid det laget så vi rotade igenom våra fickor efter några lusören och faktiskt fick vi ihop till var sin kexchoklad i butiken som fanns i Höglunda på den tiden. Sedan gick vi igen – mot Borglunda. Blöta från topp till tå, skitiga från skorna och upp till knäna, satte vi oss på en sten vid sidan av vägen och åt vår nödproviant – och det regnade!

Lite gladare i hågen, med lite choklad i magen, knallade vi vidare men vem vill ta upp två dyngblöta och skitiga liftare längs en blöt grusväg? Ja, inte är det många. Lite spännande blev det en stund när vi observerade att det pågick grisslakt på en gård mellan Höglunda och Borglunda så vi satte oss ner igen – på var sin blöt sten – och tittade på grisar som drog sitt sista andetag – och det regnade!

Jag minns inte hur länge vi satt där men tänk, till slut var det en gentleman från Hammarstrand som passerade när vi satt på var sin sten, halvvägs mellan Höglunda och Borglunda, och liftade. Han måste ha tyckt synd om oss för han stannade och frågade om vi ville ha skjuts? Jag kommer inte ihåg om tummarna fortfarande pekade uppåt då eller om de möjligen slokade i blötan så de pekade neråt men vi uppskattade att han stannat i alla fall.

Och vet ni vad – det regnade när vi satte oss i bilen – och det regnade när vi klev ur hemma i Hammarstrand.

-Om du läser det här T så är jag säker på att du kommer ihåg det oerhört väl…

Värd varenda krona…

Det skall handla om pizza igen! Jag vet inte hur det kan komma sig att just pizza har gjort intryck på mig några gånger men jag lovar att det skall inte bli fler inlägg om denna maträtt.

-Har ni varit i Hestra i Gislaveds kommun någon gång? Det har jag. En gång. En sen kväll för många år sedan gick jag och min chef in på Hestra konferens- och äventyrsanläggning och jag skall strax komma fram till varför vi var där – helt oplanerat!

Det skulle inhandlas en lastbil till firman och min chef hade hittat ett lämpligt fordon i en annons och bilen fanns i Halmstad. Det är ganska långt dit – drygt 100 mil om inte jag minns fel. Jag kom på att Halmstad ligger ganska långt söderut i landet när jag såg en skylt där med texten ”Malmö 140”.

Nåväl, avresedagens morgon visade klockan 05.00 när vi påbörjade resan mot målet. Chefen körde och jag skulle vara codriver. Någon GPS hade vi inte tillgång till då men en väl tummad kartbok med innehållsrik information om städer och platser i Sverige. Innan avresan hade vi bestämt att från Gävle och söderut skulle vi åka inlandet då det såg ut att bli närmast – kanske inte snabbast men närmast!

Innan vi nådde just Gävle gjorde vi ett kort stopp för kaffe och macka men sedan blev det inte mera i magen innan vi nådde Fagersta. Därvidlag hade jag högläst ur kartboken om ett flertal platser som vi passerat längs vägen och det var väl så intressant information som radions ”skvalmusik” och pladder.

Efter lunch drog vi vidare mot Lindesberg, Örebro, Hallsberg, Gislaved och sedan Halmstad. När klockan var 17.00 var vi framme och affären skulle klaras av. När så var gjort, en timme senare, åkte vi till ett hamnmagasin där vi lastade chefens bil på flaket på lastbilen och sedan drog vi norrut igen.

På väg hem

Ni vet hur det brukar vara när man är ute längs vägarna – man vill ta sig dit man tänkt sig så fort som möjligt. Man kör gärna ”en bit till” innan man stannar för mat eller fika och den där ”biten” brukar tendera att bli ganska lång. När klockan närmade sig 20.00 var vi rejält hungriga igen. Det var då vi kom till Hestra. Där såg det ut att vara ett trivsamt ställe som verkade vara öppet så vi parkerade lastbilen bland mängder av mindre billiga Porsche, BMW och Mercedes. Inga dussinbilar direkt och nog funderade vi en aning över var vi hamnat.

Personligen var jag beredd att hosta upp ganska mycket för ett mål mat för min magsäck hade precis fastnat i ryggraden. Så kändes det i alla fall. Väl innanför entrén konstaterade vi att vi nog inte passade in så särskilt bra, speciellt inte jag som kom i mina arbetskläder! Där satt mängder av människor som var uppklädda från topp till tå och stämningen var ganska hög. Det framgick tydligt av ljudnivån i lokalen. Nöden har dock ingen lag utan jag knallade fram till receptionen och frågade om vi kunde få ett mål mat. Det visade sig bli ganska svårt. Köket hade nämligen stängt!

Det blev till att dra en tårdrypande historia om vår resa och om hur hungriga vi var och den både vackra och vänliga kvinnliga receptionisten smälte som smör i solsken. Hon skulle minsann prata med kocken som ännu var kvar. Snart var hon tillbaka med menyn…som prismässigt spelade i en division som vi inte var van vid.

-Har ni pizza, försökte jag?

På nytt försvann hon in till kocken men var snart tillbaka med en annan meny, en pizzameny där den billigaste pizzan kostade runt 300 kronor!

Lite så där skämtsamt klämde jag i med ”plocka ihop något som är lite billigare”!

Vi blev anvisade ett bord, lite vid sidan om, kan man säga.

En stund senare kom kvinnan med våra pizzor och man kan knappast anklaga kocken för att ha använt kostcirkeln som grund när han gjorde dem. På en tämligen tunn och fattig botten låg några klyftor gul lök och några baconskivor. Det var allt – men vi åt. Därefter ut i lastbilen igen och fortsatt resa mot Fagersta där vi övernattade, någotsånär mätta.

De hade betydligt billigare och bättre mat på Hacke Gård längs E:4 dagen därpå men vi var ett minne rikare. Mycket skall man vara med om innan grejorna börjar ramla av en.

Någon gång kanske jag berättar om när jag käkade lunch bland paranta damer och herrar på krogen på flotta Stenungsbaden, iförd träningsoverall.

 

 

Brakfesten

När man städar lådor och skåp hittar man ett och annat…

My beautiful picture
Sista natten med gänget

-Det här är väl en fantastisk bild, eller hur?

-Nej, det är det inte. Den är närmast erbarmlig och saknar allt man kan önska sig av ett foto. När jag hittade den ikväll satte den fart på tankemaskinen och det blev stopp en stund. Den väckte minnen nämligen.

Det här är några av mina lumparkompisar från 1980, men bara några. Vi var många fler på kompaniet och nästan alla var närvarande när det vankades muckfest. Den här festen tilldrog sig på en restaurang i Sollefteå och den hade föregåtts av en massa slit med att få ihop tillräckligt med pengar för att den skulle bli av. Det var inte direkt så att vi tjänade storkovan de där 320 dagarna mellan januari och november 1980. Tvärt om. Nu kommer jag inte ihåg vad dagpenningen uppgick till men det var en näst intill försumbar summa.

Vi enades dock tidigt om att vi alla skulle hjälpas åt att skrapa ihop pengar och det handlade om att samla tomglas ”in absurdum”. Av någon outgrundlig anledning fanns det en hel del liggande längs vägarna för snart 40 år sedan.

-Jisses! Det känns som en evighet när jag skriver det!

Hur som helst, vi samlade tomglas på dagarna när det fanns möjlighet och vi letade och samlade på kvällarna när vi var lediga. Vi samlade till och med under helgerna för att vara säkra på att få ihop till brakfesten vi skulle ha. 320 dagar är ganska lång tid så när slutet av rekryten nalkades hade vi säckar med tomglas från golv till tak i ett utrymme som vi fick disponera.

När vi slutligen ansåg att det fanns tillräckligt fick vi dessutom låna en av kronans lastbilar för att frakta säckarna till ortens bryggeri för att räkna in och byta dem mot stålar. Och det gick över förväntan…och lite till!

Det blev nämligen dubbelt så mycket pengar som vi räknat med. Inte så att vi räknat fel på antal flaskor i säckarna, nej då! Någon, jag minns inte vem, noterade var tomflaskorna placerades efter inräkningen och denne någon noterade också att det var ett olåst utrymme i en lagerbyggnad så…

När vi lämnat alla säckarna vi hade med oss gick vi helt enkelt runt byggnaden och fyllde säckarna en gång till – och pantade igen! Och fest blev det. När vi delat upp pengarna mellan oss hade vi ganska mycket att spendera den kommande festkvällen och alla kom…utom en som åkte hem och stoppade sin andel i sparbössan.

Det blev en fest att minnas och den vänlige restaurangägaren såg till att ha sin reserverade lokal öppen tills vi var nöjda. Därefter knallade vi tillbaka till regementet och fick för oss att vi skulle väcka den folkilskne vaktchefen. Om honom skulle jag kunna berätta historier som nog bara ett fåtal skulle tro på så jag låter bli. Jag berättar inte heller vad han tyckte om att bli väckt runt 04.00 på morgonen.

 

Underliga äro tankarnas irrgångar

Mitt i en fikarast, under dagens arbetsinsats i min ena dotters stuga och paradis, gjorde tankemaskinen ett tillfälligt stopp vid pizza! Håll med om att det är underligt hur tankarna hoppar och far omkring utan styrsel ibland.

S

De tog säkert någon minut i anspråk, de där funderingarna på en alldeles speciell pizza, innan de var färdiga att gå vidare med annat.

För ganska många år sedan kom en vänlig och gemytlig man inflyttande till Hammarstrand. I bagaget hade han tämligen många års restaurangliv bakom sig och det var just matlagning och gästgiveri han skulle ägna sig åt även här.

Rötterna hade han i Pudas i Finland och det märktes till en viss del när det kom till matlagningen. Visserligen hade han en egen favorit, vad jag kan förstå, för det serverades den typiskt engelska rätten Fish and Chips minst två gånger per vecka på den lunchrestaurang han drev inledningsvis.

Där blev han inte kvar så länge av någon anledning utan hyrde i stället en lokal som han inredde till pizzarestaurang, där det förvisso även serverades husmanskost, och det var inte så dumt för han var en mästare på just pizza. Det var där det smått komiska, blandat med ingredienserna till en ordinär pizza, blev så uppenbart när de landade på kundernas tallrikar.

I de flesta pizzarestauranger kan man se bagaren åstadkomma i det närmaste cirkelrunda pizzor genom att snurra dem i luften några varv under tillredningen. Det en konst i sig. Så gjorde inte Martti! Han kavlade och knådade till något som var allt annat än cirkelrunt. När de var färdiggräddade och serverades hängde ”hundöron” ut över tallrikens kanter och medelarean på pizzorna var säkert jämförbar med en handduk. De var stora…eller ännu större, men smakade fantastiskt. Hur han bar sig åt vet han nog bara själv men man åt dem med vällust.

Något som förbryllade i alla fall mig var att han serverade pizza med två olika priser, åtminstone de som innehöll skinka. På den tiden köpte man en pizza av Martti för 60 eller 65 kronor! På matsedeln stod också mycket riktigt att om man ville ha pizza med riktig skinka kostade de 65 kronor och ville man ha pizza med ”Pizza Pic Nic” kostade de 60 kronor.

Jag jobbade på ett tryckeri när Martti var verksam här på orten och hade bl.a. till uppgift att trycka hans veckomatsedlar. Till slut kunde jag inte hålla mig utan frågade honom vad det var för skillnad på de där två variationerna av skinka.

Martti var rakt på sak och lät mig veta följande, på sin finska brytning:

-Ja, du vet, Pic Nic, det är grisöron och trynen och sådant där som är lite billigare!

Jag fortsatte att äta pizza hos Martti efter den dagen men betalade 65 kronor för dem.

 

Järnvägar vad dumt

Det var 1974 som moster Ingrid kom från Skåne för att hälsa på och hon kom per tåg. Hon kunde kliva av på Ragunda station och jag och morsan var där och välkomnade henne. Mosters bagage fick vi hämta ut vid bagageutlämningen, inne på stationen, och det fanns till och med en stationsmästare på plats som hjälpte till. Men det var då det.

Sedan slutade tågen att stanna i Ragunda. Kvar blev rälsbussen som gick från Långsele så där var man tvungen att byta för att ta sig till Ragunda. Sedan slutade rälsbussen att gå. Semaforen monterades ned och så gjordes också med skylten ”Ragunda” på stationens baksida. Kvar blev ett torftigt försök med något som kallades tågtaxi. Man skulle kunna beställa taxi för att ta sig från Långsele eller Bräcke till Ragunda, eller tvärt om, men det blev för dyrt för kommunen som subventionerade resorna. Då slutade taxin att gå och då var stationsdörrarna låsta och stationsmästaren pensionerad. Kvar blev Sundsvalls och Östersunds stationer och så är det än idag.

För att ta det lite i rätt ordning så drogs järnvägen till Ragunda 1884. Den 30:e november levererades ett stationsur och den 1:a december stod stationsbyggnaden klar att invigas men då fanns inte Ragunda, som ort betraktad. Året efter flyttades postkontoret, som då hette just Ragunda, från Pålgård till en nyuppförd fastighet alldeles intill stationshuset och plötsligt fanns början till en ny ort i socknen Ragunda. Stationssamhället Ragunda, med namnet lite ”stulet” från postkontoret.

Järnvägen, posthuset och stationen blev början till en mångårig expansiv tid i det nya samhället där butiker, apotek, läkare, åkerier, tingshus, skola, bensinstationer, caféer, biograf och allehanda serviceinrättningar snart var etablerade. Stationen blev också viktig för kommunikationer och transporter, inte minst i början av 1900-talet, när kraftverken i trakten skulle byggas.  Stationssamhället Ragunda blomstrade.

Ragunda station blev med tiden en central samlingspunkt för människor i bygden. När kvällstågen dundrade in på stationen var ofta bygdens ungdomar samlade i stora skaror bara för att träffa och se nya människor och ofta fanns inte plats över för resande, varken i väntsalen eller på parkbänkarna utomhus.

Men tänk den glädje som varar. Om nu Ragunda hade uppstått, lite på bekostnad av Pålgård, så skulle situationen komma att upprepas ett drygt halvsekel efter järnvägens ankomst. Orsak och anledning torde främst stavas c e n t r a l i s e r i n g. Närliggande orten Hammarstrand började utvecklas och under 1950-talet byggdes kommunhus och skola och nu gjordes anspråk på att göra just Hammarstrand till centralort. Bostäder och affärslokaler uppfördes och plötsligt skulle allt som fanns i Ragunda flyttas fem kilometer åt nordost. Det blev en flyttningskarusell utan dess like och inga protester hjälpte.

Vid ungefär samma tidpunkt påbörjade SJ sina neddragningar, inledningsvis godstrafiken för Ragundas del. Den var inte lönsam. Så småningom blev det också persontrafikens tur. Stationspersonal drogs in men tågen fortsatte passera Ragunda, dock utan att stanna. SJ:s strategi var helt klart att alla mindre stationer skulle stängas. Den 30 juni 1981 låste Ragundas siste stationsföreståndare dörren för gott.

Den gamla järnvägsstationen i Ragunda, byggd 1884, blev stående tom under många år. Visserligen fanns två lägenheter till uthyrning under några år men SJ var inte intresserad av att rusta upp sina gamla stationer så i stället bildades ett statligt fastighetsbolag, Järnhusen, som tog över alla stationshus som SJ ägt. Det skulle bli jättebra! Men, Jernhusen tyckte också att det blev för dyrt att rusta upp fastigheterna så när standarden och kvalitén på husen blev för dålig sa man upp hyresgäster, låste husen och meddelade så småningom att husen skulle rivas. Och så blev det på många ställen. Dock inte i Ragunda.

Så gick ytterligare några år och Bottniabanan såg dagens ljus och därmed var det god natt för persontrafiken på norra stambanan. Kvar är godstrafiken. Frågan är hur länge – och frågan är hur länge vi ”bara” behöver åka ett tiotal mil för att ta oss till närmaste järnvägsstation?

När låser SJ dörrarna på järnvägsstationerna i Östersund och Sundsvall?

Nu är nattågstrafiken till- och från Östersund nedlagd under en stor del av året och vad händer sedan? Kommer vi att ha persontrafik till- och från glesbygd över huvudtaget eller blir det bara tomma godståg till norrland och tåg, fullastade med virke och stål, från norrland kvar, oavsett storregion eller inte, oavsett vi är tärande eller storstadens skafferi? Kan det löna sig för storstaden att frakta resurser från en landsände som är nationalekonomiskt värdelös?

Funderingar innan jag går till sängs, en helt vanlig kväll i slutet av augusti 2016.