1+1=3 Fördel samarbete

Här är några exempel på fruktbart samarbete inom bistånd till Nepal och på vilket sätt flera organisationer och bidragsgivare kan samarbeta för att nå långsiktig framgång i byarna.

 

NUWAKOT

Byn Maghi Gaun i Nuwakot. Det är torrt på höjden där byn ligger. Grönsakerna torkade ut. Barnen släpade vatten hela dagarna nere ifrån floden upp til byn 145 meter högre upp.
Små barn som bar vatten i öppna krukor som stod i korgarna de bar med hjälp av det i Nepal så vanliga pannbandet. Ibland ramlade knattarna och vattnet rann ut. Ner till floden och fylla krukorna igen.
Ytterst få av de vuxna i byn kan läsa och skriva. Ingen tyckte det var så viktigt att gå i skolan.
Byn ligger bedövande vackert ovanför Nepals mäktigaste flod, Trisuli. På bilden kan du se hängbron som leder över floden i närheten av Maghi Gaun. Byn har el på en fas.

 

Vi köpte en pump från Indien och drog 650 meter vattenledningar och installerade tankar och sju tappställen murades upp. Nu kan barnen gå i skolan istället för att bära vatten. Det här projektet betalades av Nepal Compassion in Action – Gayatri Fund, Organisationen är registrerad i Tyskland och merparten av pengarna samlas in vid musikerna Deva Premal, Miten och Manoses konserter.

För att göra byn helt självförsörjande behövs lite mer och då kom den fina möjligheten att skänka getter. Det är tack vare Pantbanken Sverige, som i samband med sitt 150-årsjubileum skänkte 150 getter till Föreningen för gatubarn i Nepal. En del av de här getterna kommer att få bo i Maghi Gaun och tas om hand av kvinnoföreningen. Vår svenska förening organiserar det hela. Och så kom vi på att det vore fint om de kan komplettera med några bikupor. I sommar kommer den israeliska organisationen IsraAid där vännerna Reizy och Tete Dagani är verksamma, att ge byns kvinnor utbildning i biskötsel och att framställa honung. Utrustningen med honungsslungor och sådant i Edelstahl kommer från Tyskland och betalas av Gayatri Fund. 

HUMLA

Den fattigaste och mest eftersatta regionen i Nepal heter Humla, den ligger uppe i nordväst, på gränsen mot Tibet. Hur hamnade jag här?
Det finns en skolförening som driver skola och hem för barnen i Yangar. Den heter Kailash Manasarovar Children of Humla – KMCH och de har en svensk sponsorförening. De hörde talas om att vi i den svenska Föreningen för gatubarn i Nepal har ett program för studenter från fattiga områden till Medical College. Så KMCHs svenska sponsorförening hörde av sig och undrade om Sonam Dolma, som just skulle gå ut klass 10 kunde ha en chans att komma med i vårt program. Ja, absolut, vi prioriterar ungdomar från mycket fattiga områden, förutsatt att de efter utbildning förbinder sig att åka hem igen och arbeta i sitt distrikt.

Jag träffade Chembal, till höger på bilden. Han brinner för skolan för ungdomar från sitt hemdistrikt. Han besökte mig på vår svenska förenings flickhem i Kathmandu. Vi pratade om Sonam Dolma, kom överens om att bara hennes betyg från klass 10 var bra så kunde vi bekosta Medical College utbildning.

Precis när Chembal skulle gå, berättade jag om att vi just fått en speciell donation avsedd för en läkarstudent och Chembal berättade om Pema Dechhen. Så duktig i klass 10 att hon fått stipendium för att studera klass 11 i Kathmandu. Drömde om att bli läkare men familjen har inga pengar så det var inte ens att tänka på att gå klass 12. – Kan jag träffa henne? Ja, självklart och redan dagen efter fick jag klart för mig att här hade vi vår läkarkandidat. Toppbetyg, vill bli läkare och brinner för att göra något i sitt Humla. Jag lovade på stående fot finansiering av klass 12. Redan innan jag pratat med Föreningen för gatubarn i Nepals styrelse. Men Pema Dechhen var så självklar kandidat att jag visste att jag kunde utan tvekan välja henne och få styrelsens godkännande i efterhand. Ingen skulle slå hennes betyg och motivation.

Några månader senare dags att fara upp till Humla och träffa båda flickornas föräldrar så att de kunde godkänna och ”skriva på” avtalen att de riskerar att bli återbetalningsskyldiga av utbildningskostnaderna om flickorna avbryter utbildningen och att det aldrig kan bli tal om att kalla hem flickorna för att gifta bort dem. Sådant får anstå till efter examen.  Enmotorig Cessna upp till Simikot. Vägen var hemsk, smala stigar längs med branta stup i tre dagar innan vi nådde skolbyn, Yangar. Den ena flickan bodde ytterligare en dagsmarch bort. Jag hade med min personliga bärare, Hari, som såg till att jag inte ramlade ner någonstans. Hari är grabben till vänster på bilden ovan. Han har vandrat med mig över hela Nepal och är mycket pålitlig. Bär mina bördor, sätter upp mitt tält på kvällen och packar ihop det på morgonen.

Möte med flickornas föräldrar. Skriva kunde de inte men med tummen i spis-sotet och sedan tumavtryck på avtalet om att flickorna får gå utbildnig ända borta i Kathmandu. Huvudstaden de hört talas om men aldrig besökt. Här uppe talar folket tibetanska, Chembal tolkade och jag blev gråtfärdig över berättelserna. Pema Dechhens föräldrar berättade om att de hade fyra barn. Sonen hjälpte dem med jakarna och att skörda löv för den långa, stränga vintern. Två av döttrarna hade kidnappats av maoisterna under inbördeskriget och aldrig kommit tillbaka, lillflickan, hon som var så studiebegåvad ville ju bli läkare. Exakt vad det innebar förstod de inte men det var lite extra och mer än medicinmannen. Den andra flickan, Sonam Dolmas familj skämkte mig ett helt tjog ägg som tack för att flickan skulle få studera till sjuksköterska. Ägg är dyrt och fint. Vilken gåva!

Nu går båda flickorna förberedande utbildningar i Kathmandu för att bli behöriga att läsa på Medical College. Vad gör vi den dag de är färdiga? På något sätt måste vi liera oss med andra organisationer och klara av att bygga en Health Post, som en vårdcentral ungefär. Jag vet inte hur men du som känner för att bli delägare i en vårdcentral kan berätta det för mig. Vinsten kommer att sättas in på ditt Karma-konto.

På bilden kan du se 10 av våra 12 Medical College-studenter. Flickorna längst till höger i övre raden är Pema Dechhen och Sonam Dolma. Tanterna på bilden är jag i mitten och min vän Jyoti Botsford, Queens Nurse från London till höger.

 

Som du förstår är Humla lusfattigt och folk svälter en del av året innan vintern är slut och det börjat växa något ätbart igen. Folket är helt beroende av sina jakar för ull, mjölk, transporter och värme under den stränga vintern.

Hur kan vi förbättra villkoren för befolkningen?
När Pantbanken Sverige fyllde 150 år och Föreningen för gatubarn i Nepal fick 150 getter så gjorde de en affisch med getter på. Uppdraget att göra detta gick till RBK Communications i Stockholm. De har hjälpt oss  tidigare och tryckt våra fina foldrar alldeles gratis. De tyckte det var en jättebra idé att köpa getter så de ringde mig i Kathmandu. Fast jag föreslog jakar istället för getter. Tänkte på Humla och jakar är bättre på hög höjd. Så tack vare RBK blir det nu 10 jakar till fattiga familjer som håller sina barn i skolan.

 

SINDHUPALCHOWK

Byn Rathankot i Sindhupalchowk ligger nära epicentrum för den stora jordbävningen 25 april 2015. Nästan alla hus i byn rasade samman, Folk bor fortfarande i nödbostäder och tält. Skolan med över 100 barn är inhyst i tält som trasas sönder mer och mer i vinden. I november var flera från Nepal Compassion in Action – Gayatri Fund på besök i byn och vi beslutade att bygga upp en ny skola. Kostar mycket pengar med tanke på att vi måste bygga säkerhetsvallar mot vattenfallet och säkra berget ovanför så det inte rasar ner på skolan. Vi räknade med ungefär en miljon svenska kronor, det blev 1,2 miljoner. Nu är det snart dags för invigning.

Tältskolan blir trasigare och trasigare. Hög tid att barnen får flytta in i det nya skolhuset.

 

Ungefär såhär såg byn ut efter jordbävningen 25 april 2015.
Bara något enstaka hus i byn klarade sig.

För att utbilda byborna i jordbävningssäkert byggande kom Björn Söderbergs företag Build Up Nepal och hjälpte till . Earth bricks och både män och kvinnor från byn som lärlingar. Nu kan de bygga, en kunskap som man kan försörja sig på och hjälpa till i andra byar.

Vägen till den nya skolan är dålig. Det har den varit hela tiden men delar av året ändå farbar med fyrhjulsdriven jeep. Vi behövde ju få upp en del byggmaterial til byn. Men så kom monsunen sommaren 2016 och vägen förstördes fullständigt. Det hade vi inte budgeterat för. Tack vare samarbete med den belgiska organisationen Support 4 Nepal och vännen Brecht de Mey som tog 1/3 av kostnaden och Lööf  Foundation som driver barnhemmet Home of Hope i byn och tog 1/3 av kostnaden och vi tog 1/3 så blev det ändå möjligt.

Undevisningen i skolan lämnar en del övrigt att önska och vi tog dit lärare som volontärer för att undersöka närmare hur vi kan göra för att förbättra. Sandra från USA och Roswitha från Tyskland / Spanien ställde upp. Men hur bor man i en by som knappt har några hus efter jordbävningarna. Tack vare ett mail till Sophie Lööf på Lööf Foundation kunde våra volontärer få bo i gästrummet på Home of Hope i Rathankot. Gissa om barnen på barnhemmet fick extra myckt läxläsningshjälp och pyssel.

Tillsammans kan vi försätta berg och utan våra vänner inom andra organisationer som verkar i Nepal skulle vi inte kunna göra så mycket som vi faktiskt lyckas med.

1+1=3

På bilden finns från vänster till höger Nepal Compassion in Action – Gayatri Funds vice ordförande Ilanit de Wilde från Nederländerna, ordförande Eva Holmberg Tedert, Sverige, med en av initiativtagarna till organisationen, flöjtisten Manose Singh Newa, Nepal & USA bakom och rådgivande medlemmen Alexis Burger, Schweiz.

Blomstergirlangerna har vi fått av skolbarnen som är lyckliga över att snart ha en riktig skola i byn.

 

Arbete utomlands

Att arbeta utomlands låter spännande och utvecklande.
Men sanningen för många nepaleser ligger långt därifrån.

Fruktansvärt många arbetar under slavliknande förhållanden till låga löner i länderna runt Persiska viken eller i Malaysia och Singapore bland annat. Ofta i fabriker eller som byggnadsarbetare under total avsaknad av skydd som vi anser är självklara. Oftast också helt utan försäkringar.

En del bygger fotbollsstadion i Qatar, andra gör rent oljetankar i sydostasien. Att arbeta i länder runt viken innebär att man är under det så kallade kafala-systemet. Det innebär att man måste lämna sitt pass till arbetsgivaren och att man måste ha tillstånd från sin arbetsgivare för att lämna landet. Det finns tusentals nepaleser, särskilt kvinnor, som vägras få tillbaka passet och inte kan lämna landet där de arbetar.

En del är hembiträden i mycket utsatt situation i till exempel Kazakstan, ett arbete som skrämmande ofta egentligen innebär prostitution.

Plötsligt har också Sydkorea seglat upp på listan över länder som nepaleser beger sig till för att arbeta och 2016 var det så många som 33 000 nepaleser som hade 5-årstillstånd att arbeta i Sydkorea.  Ett land som -trots allt- sägs ha riktigt rimliga villkor jämfört med många andra länder.

Som turist är du viktig för Nepals överlevnad

Nepal är oerhört beroende av turismen. Det är den absolut viktigaste inkomstkällan, om man bortser från bistånd. Därefter kommer remitteringar från nepaleser som arbetar utomlands. Sedan kommer ingenting och ingenting och ingenting tills det nere på några ynka procent kommer textil och konfektion och så lite lite vattenkraft som säljs till Indien.

EN UTLÄNDSK TURIST SKAPAR ARBETE DIREKT ELLER INDIREKT TILL 12 PERSONER I NEPAL.

Som turist behandals du väl och får alltid det bästa man har att erbjuda. Vilket med västerländska standardmått är synnerligen enkelt. Men en vandring i Himalaya är i särklass bland det mest spektakulära du kan göra så det är värt att de guest houses du bor på är rätt enkla och iskalla och att maten kan bli lite enahanda. Det underlättar att tycka bra om ris och linser. Som turist löper du rätt liten risk att råka illa ut också. Du kan bli rånad eller bestulen, du kan till och med bli misshandlad men risken är otroligt liten. När man jämför med andra länder så du kan känna dig trygg så länge du uppträder rimligt själv.

2014 kom över 8 miljoner turister till Nepal.
2015 började bra och säsongen på våren innebar många turister men sedan kom de stora jordbävningarna 25 april respektive 12 maj. Däremellan och efter så fortsatte marken att skaka. Turisterna uteblev under höstsäsongen och året i sin helhet gav strax över 5 miljoner turister.
2016 kom nästan 6 miljoner men det behövs fler för att klara ekonomin.

Många hotell och guest houses kämpar för att överleva.

Den tidigare totalt bedrövliga flygplatsen i Kathmandu har faktiskt snyggats upp rätt bra. De har ordentliga toaletter som hålls renare och snyggare nu. Bagagehanteringen är ännu skrämmande dålig och ibland tar det tre timmar att få bagaget i den fullpackade ankomsthallen som saknar sittplatser.  Men det blir långsamt bättre och har man specialbagage så kommer det snabbt och utan att vara skadat. Bara en sådan sak 🙂

Nepal….. Vad tänker du på när du hör Nepal nämnas?

Nepal, Himalaya, höga berg med gnistrande snö, ren och klar luft.
Ja, det är också en del av sanningen i Nepal.


Men det är också ett land där huvudstaden Kathmandu är en av världens mest förorenade städer. I de flesta mätningar brukar Kathmandu hamna på näst sista plats. Bara Dhaka i Bangladesh har ännu högre partikelhalt i luften, är ännu mer förorenad.  Man mäter inte alltid så noga heller men när man gör det hamnar man som värst över 800 mikrogram partiklar per kubikmeter luft.

”Storebror” Indien, som är betydligt mer tekniskt utvecklat än Nepal mäter ständigt och har varningsskyltar på olika platser i Delhi. I höstas kom man upp i 750 mikrogram partiklar per kubikmeter luft.  Det är 30 gånger högre än gränsvärdet på 25 mikrogram per kubik. I Delhi planerar man nu att ta itu med problemen. Restriktioner i biltafiken kan komma att införas men ett stort problem är alla öppna eldar sprider rökgaser.

Sikten är usel i smogen. Sjukhusen tar emot mängder med människor med lungproblem. Periodvis är Delhi värre än Kathmandu. Dammet gör inte saken bättre i någon av städerna.

Ibland undrar medlemmar i Föreningen för gatubarn i Nepal varför vi måste ha en särskild städerska på varje barnhem. Fönster och dörrar är ganska otäta och dammet letar sig in överallt. Grusvägar, vinterns torka på åkrar och dammet är överallt. Eldarna där fattigt folk försöker hålla värmen och eldar sopor och flagor av plast och annat som bräns flyger omkring. Det saknas sophantering så vi eldar själva soporna i en tunna och en del flyger iväg även om vi ser till att återvinna plast och kompostera matrester.

När du kommer och hälsar på i Kathmandu kan det vara bra att ta med en riktigt bra andningsmask. Köp en sådan som man brukar ha för att slippa andas in slipdamm. Målarbutikerna brukar ha. Och så kan det vara bra att tänka på att inte släpa med dig massvis av mer eller mindre uttjänta saker som du använder bara en gång till och sedan slänger i Kathmandu. Det finns ingen fungerande sophantering så tänk som i fjällvärlden: Allt du tar med in ska du ta med ut.

Bonde i Nepal är inget lätt liv

Monsunen (regnperioden) 2016 varade fyra veckor längre än normalt.
På många håll var översvämningarna besvärande och man kunde inte så nya grödor.

När regnen väl upphörde i slutet av september blev växtsäsongen kort. Redan efter två månader var det i stora delar av landet så torrt att grödorna vissnade. Och högre upp i bergen för kallt så skörden kom av sig helt. Innebär mindre mat och mer import för ett redan fattigt land.

Nere i södra Nepal där det brukar växa otroligt bra och man normalt sett kan ta två skördar och av vissa grödor till och med tre skördar var 2016 inte heller lyckosamt. I byn Lareni, till exempel, kom en stor flock apor och rev upp grönsakerna och fördärvade redskap så det blev ingen skörd alls där.

Kommer ni ihåg att Nepal var satt i blockad av Indien förra vintern?

Nä, inte många skrev om det.
Efter att Nepal antagit sin nya konstitution blev det en del problem bland annat i södra Nepal där Tauri- respektive Madhesi-folken verkligen inte ville tillhöra samma federala område som andra folk längre norrut bland kullarna uppåt Himalaya.

Det blev bråk och efter ett antal ihjälslagna poliser och brända fordon stängde Indien gränsen för export till Nepal. Folk kunde fortfarande passera men hade man bensin i tanken tömdes den och bensinen eldades upp. Annat som medfördes kunde också konfiskeras av patrullerande – ofta självutnämnda – kontrollanter i Nepal.

En över fyra månader lång blockad följde och Nepal led svår brist på bensin, diesel, matlagningsgas, mediciner och en del livsmedel.

80% av importen kommer från eller via Indien så det är klart att det blev problem. Madhesifolket, eller en del av dem som hördes, ville hellre tillhöra Indien men indierna var inte så väldigt intresserade.

Nu har man fått ett nytt bilateralt avtal med Indien och länderna är vänner igen. Nepal löser problematiken genom tillägg i den nya konstitutionen för att separera folken bland kullarna från Madhes i söder vad gäller politiskt inflytande.

Låt oss hoppas att detta får fungera. Nepal och dess hårt prövade folk har inte råd att slåss mer eller ha fler blockader. Det räcker med en geografi och ett klimat som försvårar odling, jordskalv, jordskred, låg utbildningsnivå bland befolkningen och en hel del annat som försvårar tillvaron.

Minska antalet barn på gatan i Kathmandu

Sonam Dolma, blivande sjuksköterska och Pema Dechhen, blivande läkare. Med på bilden en annan liten tjej som ville synas 🙂

Det är inte alltid självklart att se sambanden och svårt att se kortsiktiga effekter av det arbete vi driver i Nepal. Här är en del av den verklighet jag möter och lite statistik bakom människoöden.

”Hungry Ma’am!”

”School pen Sir!”

Det vimlar av ungar på gatorna i Kathmandu. Det finns tusentals barn som tigger. Särskilt i turistområden som Thamel i centrala Kathmandu. Och rätt många av de här pojkarna, för det är mest pojkar, lyckas få ihop lite pengar. Till mat åt dem själva och kanske familjen. Men mycket av de hoptiggda pengarna går till lim eller andra droger.

Många av de barn som tigger på gatorna har familjer. En del bor på gatan med hela familjen, andra har ett hem som de flytt ifrån, kanske på grund av föräldrars missbruk eller våld. För de flesta har en ganska våldsam bakgrund. En hel del av ungarna hamnade på gatan när mamma dog och pappa saknar förmåga eller intresse att ta hand om barnen.

Flickorna är få. De blir snabbt upplockade av människohandlare och sålda till bordeller i Indiens storstäder istället. Ofta lockade med löfte om ett arbete som ska ge bra lön.

En mycket stor andel av barnen som lever på gatorna sniffar lim. Självklart för att döva hunger och smärta, för att slippa känna vinternattens kyla. Lim är billigare än mat. Du som kommer som turist till Kathmandu underhåller allt detta genom att ge pengar till barnen på gatorna.

Om du vill hjälpa till kan du istället göra det på ett mer strukturerat sätt och stötta någon av de organisationer som finns på plats och arbetar med att ge hem, mat, skolgång, hjälp till självhjälp så att människor kan försörja sig och ta hand om sina barn själva. Välj en organisation du kan lita på och som arbetar i den anda du vill stödja.

De samband jag ser och arbetar med är:

Minska antalet barn på gatorna genom att hjälpa familjer att själva ta hand om sina barn. Det kan ske genom att ge människor arbete. Köp kläder producerade i Nepal istället för att ta med en massa saker från Sverige att dela ut. Hyr en bärare och en guide när du ska ut på trekking. Skänk pengar till en organisation som ordnar höns, getter, bikupor och annat man kan leva av på landsbygden. Då kan familjerna själva betala mat och skolböcker till sina barn. Om fler familjer har råd att försörja sina barn är det också färre flickor som säljs till bordellerna i Indien.

Stötta unga nepaleser som går yrkesutbildningar. Utbildning kostar pengar i Nepal. Många arbetar bara med barn upp till och med 10:de klass. Det innebär att man stöttar barn att gå ut grundskolan. Men det får man inget arbete på utan vi behöver gå vidare.  Därför bekostar vi utbildning och uppehälle till 12 unga kvinnor för utbildning på Medical College. Där studerar de till sjuksköterskor, Health Assistants och får sedan påbyggnad till Skilled Birth Assistant, som är en lightversion av barnmorska. En av våra studenter ska gå läkarutbildning. Efter avslutad utbildning kommer ungdomarna att arbeta i sina hemdistrikt på landsbygden där en av de viktigaste uppgifterna är att se till att fler mammor överlever. Om fler mammor överlever hamnar färre barn på gatorna i Kathmandu.

Lite statistik:
Barnadödligheten i Nepal var 1990 så hög som 141 per 1 000 födda. Samtidigt hade Sverige då 6,9 döda barn per 1 000 födda.

Nepal har jobbat hårt med de så kallade milleniemålen och år 2015 har man kommit ner till en barnadödlighet på 36 per 1 000 födda. Det är fortfarande mycket. Som jämförelse så har Sverige kommit ner strax under 3 döda per 1 000 födda år 2015.

Mödradödligheten var år 1996 enligt Nepal Family Health Survey on Maternal Mortality 539 per 100 000 levande födda. Även denna siffra har förbättrats radikalt och Nepal är nu nere på 281 i mödradödlighet. I länder med mer tillgängliga hälsovårdsfaciliteter och med mödravård, som till exempel Sverige, är det numera rätt ovanligt att mammor dör under graviditet och förlossning.

Om du läst såhär långt är du uppenbarligen intresserad av ämnet och kanske vill du också vara med och stötta en ung kvinna från en fattig by i Nepal att få läsa på Medical College? Du är välkommen för det är många distrikt som ännu helt saknar hälsovård och de 12 vi ger utbildning räcker ju inte till hela landet. Maila mig på [email protected] så kan du också få del av en egen barnmorska.

 

 

Fakta om Humla

För dig som är mer intresserad av denna Nepals mest eftersatta region, högt uppe i nordväst, på gränsen till Tibet, så kan jag bertta:

Merparten av Humla ligger mellan 3 000 och 4 000 meter över havet. Det vill säga inte jättehögt för att vara Nepal. >Det finns inga toppar över 8 000 meter här men ett antal toppar är över 7 000 meter, och det räcker ju rätt långt det också.

Antalet innevånare i detta stora distrikt är inte mer än drygt 50 000, alltså väldigt glest befolket jämfört med Kathmandu-dalen.

De flesta lever av jordbruk men svälten är aldrig långt borta. Bara bågra få procent av ytan är odlingsbar. Naturen är avig och det är mest potatis man lever på.

Livet är hårt och alla är helt beroende av sina djur, i allmänhet ett par jakar och ett par getter.

Kölden är svår vintertid. Nedåt -35 i helt undermåliga hus som saknar uppvärmning är inte att leka med. Man bor tillsammans med sina djur för att överleva. få värme och mat.

El, vatten och liknande bekvämligheter är sällsyta. Vägar och telekommunikationer saknas också. Exempel: När vi skulle få tag på en av våra blivande sjuksköterskors föräldrar fick vi skicka en löpare som gav sig av och efter en hels dags rask marsch kunde berätta för dem att vi nu var på väg. Andra personer, ledamöter i bykommittén, fick vi buda med en ryttare som gav sig av högt upp på jakarnas sommarbete för att hitta dem.

Närmaste väg ligger circa 10 dagsmarscher bort från Simikot som är distriktscentrum.

Det finns ett litet flygfält i Simikot. Start- och landsningsbanan är skrämmande kort och planen som kan landa är till exempel enmotoria Cessna eller Dornier med 8 – 12 passagerare. Man kan flyga vår och höst.När snön kommer blir det inga mer flygningar. Under monsunen är det ofta flera dagars förseningar. trots allt tycker alla det är en enorm förbättring sedan landningsbanan asfalterades förra året. Före dess kunde det hända att folk fick vänta en månad i Nepalgung innan flyget upp mot Simikot kom iväg.

Folk kämpar verkligen för att överleva. Barnen behövs som arbetskraft och upp emot 60% av alla män sägs vara analfabeter och omkring 90 % av kvinnorna kan inte läsa och skriva. Ytterst få har gått hela vägen till klass 10 men nu har vi Sonam Dolma som gick ut i våras. Hon motsvarar inte kraven för att komma in på Medical College sjuksköterskeutbildning och vi kommer därför att börja med att ge henne ett års förberedande utbildning bland annat i engelska, så hon får förutsättningar att komma in på Medical College.

Härifrån kommer också Pema Dechhen som gick ut klass 10 förra året och fick ett stipendium för att gå klass 11 i Kathmandu. Efter ett år med toppbetyg tog stipendiet slut och för att komma in på läkarutbildningen behöver hon också klass 12. Där går hon nu tack vare en donation från en av våra medlemmar.

Det finns nöstan ingen sjukvård att få i området, en manlig sjuksköterska på ett kloster, som också tar emot andra än munkar, är en av de få vårdutbildade i regionen. Ibland har man tur och det finns en läkare från Nepalgunj på besök i SImikot. Stort behov av att människor som vill leva och verka i Humla får utbildning alltså.

Sväl, unernäring, lunginflammationer tar livet av folk. Artros och artrit vanliga åkommor. Barnadödligheten är enligt officiella uppgifter circa 30%

95% av hushållen har inte rinnande vatten och 40% har mer än en halvtimmes vandring till någon vattenkälla.

Man räknar med att bara 10 % av hushållen har tillräckligt med mat för att inte lida av undernäring.

År 2011 hade bara 9 % av pojkarna / männenoch bara 3 % av flickorna / kvinnorna gått ut skolans klass 10.

Polyandri förekommer fortfarande, till exempel att två bröder är gifta med samma kvinna och den ena är ute med jakarna och idkar handel med Tibet medan den andra är hemma och arbetar med skörden av potatis och djurfoder.

 

Vägen från Simikot till Humla

Min internetuppkoppling är inte så snabb så om du vill se bilder från Humla rekommenderar jag att du tittar på min Facebook-sida Eva Holmberg Tedert där jag lyckats ladda upp foton medan jag åt.

Här kommer lite mer från mina upplevelser på plats.
I förra inlägget skrev jag om vedermödorna att ta sig till Simikot, ”huvudstaden” i Humla. Tidigt på morgonen efter ankomsten startar vi vandringen uppåt och denna väg är klippigare och stenigare än jag någonsin upplevt. Jag är ändå hyfsat rutinerad Himalaya-vandrare men här finns inte ens en riktig stig på långa sträckor bara ett moras av sten. OK, just nu är det värre än någonsin på grund av ,ilitärens sårängningar som så småningom ska leda till att det blir en bättre väg men nu är det bara hemskt. På mpnga ställen har det också gått jordskred i denna sommars ovanligt intensiva monsun. Det gör vägen både osäkrare och farligare.

Mitt på denna vandring materialiserar sig plötsligt en kvinna med termos och matkorg. Det är min vägvisare Chembals syster som visste på ett ungefär när brodern skulle komma och gick längs med stigen för att skära foder till djuren.

Salt thé och potatissoppa smakade riktigt bra.
Vi bodde hos sytern i hennes by Yalbang en natt. Jag i tältet, pojkarna inne i systerns kök där det var ganska rökigt. Tur att jag hr mitt tält så jag slipper hosta ihjäl mig. Stegen upp till systern rum var en historia för sig. Urholkad stock där flera av stegen var ruttna. Tog mig upp men sa misstänksamt att ….hur ska jag ta mig ner och gå på toaletten mitt i natten?  Nåja, det finns ingen toalett, man går bakom en buske, men ändå. Min bärare skuttade raskt ner och på den sida av huset där det var närmast till marken byggde han raskt upp en trappa av flata stenar och så lyfte han undan en vedtrave och voilá där hade jag en trappa ner.
Jisses! Vilken kille, han är oerhört lösningsfokuserad.  ”Storasyster, pröva nu om du kan gå ner här i natt.” Vi är sedan länge didi och bhai med varandra, storasyster och lillebror.  Jodå, det gick utan mankemang. Tack för att du såg till att jag inte ramlade ner i floden 700 meter längre ner vid de farligaste passagerna idag, tack för att du bygger en trappa till mig när jag gnäller om att jag inte kan ta mig ner för den urholkade stocken i mökret. Allt med glatt humör.

Fortsatte den sista lilla biten till Yangar nästa morgon. Träffar våra blivande studenters föräldrar. Helt ofattbart att de som själva är analfabeter, är så medvetna om betydelsen av utbildning och att deras döttrar ska få studera. Pema Dechhen som ska bli läkare är redan nere i Kathmandu och läser klass 12 med vårt bidrag. När hon var 10 år, mitt under maoisternas värsta framfart, tog föräldrarna alla pengar de hade och dessutom lånade för att kunna skicka dottern i säkerhet. Maoisterna kidnappade ungdomar och gärna flickor för hjärntvätt och en hel del mer obehag ochföräldrarna hade redan förlorat två flickor så de ville att denna dotter skulle överleva. Hon har haft det förfärligt under åren i Kathmandu man är fast besluten att skaffa sig en ordentlig utbildning för att kunna komma hem och göra nytta.

Den andra flickans föräldrar från byn Challa, bortom all ära och redlighet, hade dottern kvar under hela inbördeskriget men var alltid rädda för de nattliga räderna. Nu äntligen ska flickan få utbildning som de drömt om och funderat hur det ska bli möjligt. De kom med ägg till mig, det finaste de hade. Och ett paket jaksmör till Chembal som ordnat kontakten.

Avtalsskrivande att de inte får kalla hem döttrarna och avbryta utbildningen i förtid. Chembal översätter till tibetanska och förklarar noga vad det innebär. Inte gifta bort flickorna, utbildningen får inte avbrytas. De är alla införstådda och när det är dags att skriva under sätter de tummarna i spissotet och sätter tumavtryck i min bok där vi skrivit överenskommelsen.

Besök i skolan där eleverna sätter upp ett sång- och dansprogram. Jag hälsar på i skolhemmet som sponsras av folk från Värmland. Ett par av 10-klassarna förhör sig om det finns chans att söka scholarsjips för dem också. Joda, om ni når över 75% i betyg ska jag göra allt för att försöka hjälpa er till högre utbildning, säger jag. Så vänta bara 🙂 rätt som det är kommer jag och ber er ställa upp och betala utbildning för någon av ungdomarna från Humla. Och då skulle du verkligen göra en välgärning för mindre bemedlade än dessa finns inte.

Humla Nepal

dsc_0095 dsc_0107 dsc_0109 dsc_0112 dsc_0116 dsc_0126 dsc_0130 dsc_0132 dsc_0137

 

Humla i nordvästra Nepal, precis uppe vid gränsen till Tibet, är den mest eftersatta regionen i landet. Ingen telefoni, inga vägar, ingenting utom människor som kämpar för att överleva tack vare sina jakar och getter.

Nu ska jag hit för att få föräldrarnas godkännande att två flickor härifrån börjar läsapp Medical College i Kathmandu. Träffa deras gamla lärare i ”grundskolan”
Analfabetismen utbredd, de flesta kvinnorna kan inte läsa eller skriva, fler män som kan det men inte ens hälften av dem är heller läskunniga.

Min flygbiljett kostar 754 US-dollar bara för att jag är utlänning. Därutöver får jag betala 60 US-dollar för att få tillstånd att röra mig i området. Jag kommer billigare undan med biljetterna för min vägvisare Chembal och för min bärare Hari. De kostar ”bara” drygt 100 dollar per styck att frakta upp till detta otillgängliga område.

Spöregn i Kathmandu vill aldrig ta slut. Vi är på flygplatsen när vi ska vid 13 men flyg eter flyg ställs in. Vi ska till en början flyga till Nepalgunj  nere i sydväst och övernatta där ör att sedan komma med flyget till imikot i ottan nästa dag. Det mörknar och då brukar ingen flyga mer i Nepal inrikes. Men sedär, även här går utvecklingen framåt och vi får besked att Nepalgunj numera har modernt landningssystem och man kan landa i mörker och vi kommer iväg vid 18.30 efter fem timmars väntan. Landar en timme senare i det heta låglandet. Hotellet har luftkonditionering som drivs med dieselaggregat som brummar i natten.  Känns inte särskilt miljövänligt men hettan är olidlig.

Skulle bli väckt 05.30, få ägg till frukost och åka till flygplatsen kl 6. Min bärare knackade försynt på kl 05.30, jag plockar ihop mina saker och då försöker någon slå in dörren och skriker därute. Trodde det brann. Höll på att snöra kängorna, öppnade dörren och blir utskälld av ytterst argsint hotellpersonal som skrek att ALLA väntade på mig och blev nu försenade och skulle missa sina flyg.

Förstod inte riktigt men var klar 05.41 och gick ut till en buss full med upprörda fransmän som var otroligt spydiga och ansåg att det var mitt fel att de skulle missa flyget. Gitte inte träta. Insåg att hotellet fått för sig att boka in oss på samma transfer och att de glömt att berätta det för oss att vi skulle iväg en halvtimme tidigare än planerat.

Infann oss på flygplatsen 05.52 men den hade inte öppnat ännu. De arga fransmännen klättrade på staketet och skrek. Det är ju inte så troligt att flygen börjar gå när grindarna är låste till infarten till flygplatsen så jag vet inte varför de hetsade upp sig så förfärligt. Framåt 7 kom en sömnig karl och låste upp. Vi fick besked att flyget skulle gå senare. Kanske. Vid kl 16 gick det första flyget till SImikot och de som väntat i 4 dagar på inställda flyg hade prioritet så de fick flyga först.

Vi kom iväg kl 17.30, landade i Simikot 18.10. Vi var 12 passagerare i en Twin Otter och piloten nästan slängde ut oss och gasade på och for iväg igen. Bråtom att komma iväg innan mörkret sänkte sig över Humla.

Huvudstaden i Humla, Simikot, lera och sten, getter och kor som vanligt i Nepal. Går till vårt guest house och min bärare ordnar med den slags ”shower” som finns till hands, en hink med 3 – 4 liter varmt vatten. Skönt att tvätta bort svetten och sedan få en stor tallrik ångade grönsaker.

dsc_0139dsc_0138