Fysiologiska skillnader mellan herrar från Indien och herrar från Japan

Det var rätt beslut att vända före  Everest. Halsen är så igensvullen att det enda jag får ner är soppa och febern är så hög att jag bara orkar gå i långsam takt ett par timmar per dag. Nima tar väl hand om mig. Medan jag försöker få ner min soppa går han och ordnar varmvattenflaskor och lägger i min sovsäck, kollar av att jag har näsdukar i tillräcklig mängd och försöker truga i mig mer mat. Det är skönt att ha en gammal bra och pålitlig bärare med sig när man är sjuk. Det är en av de riktigt bra sakerna med att anlita Karma på Sea to Summit Trekking. Alla bärarna är hans personliga vänner och det finns alltid en extra bärare med om någon behöver vända om i förväg och lämna gruppen.

I natt har jag övenattat på Thamserku lodge i Kyangjung. Det ligger på 3 600 meter. Här passerar många vandrare och klättrare. Just denna natt var här 10 indiska herrar som ingick i en liten expedition på väg mot Ama Dablam och här var en expedition med 8 japanska herrar som tänkte  försöka sig på Everest Base Camp II, det ligger väl på ca 6 500 meter tror jag. Jag hade tur som fick det sista rummet.

De indiska herrarna genomförde någon slags träskodans tror jag. De stampade och klampade. Talade högt, skrattade ljudligt, fes så det brakade och herregud vad de spottade. Man låter ju inte så himla kul när man hostar och snorar. Jag vet, jag är ju också stormförkyld men det finns ju gränser i äckligheter.

De japanska herrarna rörde sig nästan ljudlöst och verkade ha ytterst litet behov av att frigöra kroppen från slem. När det skedde var det långt bort från matbordet och i näsduk under ursäkter. Jag tror inte att de fysiologiska skillnaderna är avgörande. Det handlar mest om kultur och uppfostran. Det var intressant att reflektera över där jag satt i ett hörn, inrullad i en filt och försökte äta.

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *