Nästa gång väljer jag Annapurna IGEN

Vandringsleden från Lukla till Everest Base Camp är stenig. Det är stigarna runt Annapurna också men på vägen mot Everest är det vanvettigt mycket lösgrus och sand som gör särskilt vandringen nedåt äventyrlig. Det är mycket vandrare också. Ibland så man måste köa sig fram, alla vill ju till Everest och jag undrar varför. Är det människans inneboende längtan att komma längre bort, högre upp? En annan svensk turist jag talade med sa med en rysning att hon visste att man börjat bygga vägar i Annapurnaområdet. Ja det stämmer, man har dragit väg en bra bit upp från Pokhara i riktning mot Chomrong. Men det är ju en av fördelarna, indirekt. För det jag särskilt saknade här i Everestregionen finns det gott om i Annapurnas omgivningar; byar, små samhällen där människorbor och verkar året runt. Byar där barnen kommer springande med skolväskorna dansande på ryggen och fnittrande ropar Hello, how are you? Byar där tanter och farbröder sitter och flätar alla dessa bambumattor som i fem lager skyddar trätaken mot vätan. Byar som lever. Här i Everest eller Solu Khumbu som regionen heter tar de vanliga byarna slut på drygt 3 000 meter i Pakding och sedan är det säsongsbyar där varje hus har en skylt med guest house, restaurant eller bar. Det är jättetråkigt men rätt naturligt eftersom leden går så högt och skillnaden mellan Everest Base Camp på 5 500 meter och Annapurna Base Camp 4 200  meter också innebär skillnaden mellan levande bygd och turistbyar.

Och jag lovar, den där nya vägen de byggt i Annapurnaområdet är lätt att undvika, du följer bara en av vandringslederna istället. Det finns många attvälja på.

En annan sak som talar till Annapurnas fördel är att eftersom människorna oftastsjälva driver hotellen och bor på platsen investerar de i sina hus vilket innebär fler guest houses har dusch och till och med varmvatten. Fler ställen har ett handfat i anslutning till toaletten och priserna är lägre än i Everestområdet där den flaska vatten som nere i Kathmandu kostar en svensk krona betingar ett pris av nästan fyrtio svenska kronor. Längs Annapurnaleden ca femton som värst. Klart att transportkostnaderna är betydelsefulla men det är roligare när det syns att vinster investeras lokalt.

Mitt hjärta är fast vid Annapurna så nästa långvandring får gå dit igen.

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *