Som att göra värnplikt eller nå’t

Nu är jag hemma i Gävle igen.
Sju veckor i Nepal var denna gång som att göra någon slags värnplikt. Jag var sjuk ganska mycket. feber, igenslammade luftvägar, en djävulsk hosta och så alla dessa strejker eller snarare blockader inför valet. Tröttsamt, slitsamt, ibland tröstlöst. Funderar mycket över hur det ska gå i Nepal efter valet om de får till en ny konstitution till exempel. Om maoisterna ska sätta sina hot om nya blockader och strejker i verket eftersom det gick sämre för dem i valet än förra gången 2008. Funderar över hur det ska gå med våra nya barn, några av dem var rätt ynkliga, svårt undernärda, lusiga och skorviga.

MEN DET FINNS LJUSPUNKTER

*Nästan alla barn på våra två barnhem mår bra, riktigt bra och de är så himla duktiga i skolan.

*De som inte mår bra får hjälp av vår jätteduktiga barnpsykolog Anita Tamang som nu arbetar för båda hemmen. Det är dyrt att ha psykologen men värt varenda rupee både för barnen och för personalen som får handledning.

*Våra extrabarn som har föräldrar att bo hos och där vi går in och betalar skolavgifter och annat nödvändigt har det från rimligt till jättebra.

*Tack vare en särskild donation från ABF Gästrikebygden har skolan där våra flickor går nu utrustning i salen för naturvetenskap. Modeller på lever och hjärta, mätare av olika slag, kemikalier för att göra experiment.

*Ca 50 barn som inte haft skolböcker tidigare och därmed haft svårt att hänga med i skolan kommer nu att få skolböcker.

*Våra medlemmar och volontärer har varit ute i slumområdet Shantinagar flera tillfällen med ett par hundra kilo ris, linser, äpplen med mera.

*Vi har hittat ett nytt hus för flickhemmet. Om allt går som planerat kommer de att kunna flytta in före monsunregnen i juni 2014. Han som bygger huset säger att det är klart 1 mars men det verkar inte så sannolikt, så 1 juni riktar vi in oss på.

När jag summerar allt detta känner jag mig så otroligt nöjd, trots att det var så tungt att vara i Nepal denna gång. Nu gäller det att jobba jättehårt för att hinna med allt som behöver göras på jobbet och hålla tummarna att det inte dyker upp så mycket oväntade saker. Om allt går enligt min plan så blir obehövlig framåt mars igen och i bästa fall  att min chef tycker att jag lika gärna kan få vara tjänstledig ett tag igen för att vara i Nepal.

 

 

Varför ska vi utbilda barnmorskor? Kvinnor har väl fött barn och dött i alla tider!

 

Möte med Kerstin, barnmorska och doktor i FN-tjänst

I Föreningen för gatubarn i Nepal har vi några flickor från fattiga byar som får gå klass 11 och 12, det motsvarar gymnasiet hos oss. De här flickorna är utvalda för att de har bra betyg i klass 10, de kommer från ytterst fattiga förhållanden och skulle inte ha en chans att få fortsätta utbildning såhär långt utan vårt stöd, än mindre skulle de ha en chans att få studera vidare till barnmorskor som vi tänkt oss.

Mödradödligheten är hög i Nepal och det finns inte ens en barnmorskeutbildning i landet. De få barnmorskor som är yrkesverksamma här är vanligen utbildade i Indien.

UNFPA som är FN:s kontor för befolkningsfrågor arbetar för att få till stånd en interneationellt erkänd utbildning till barnmorska i Nepal. En av dem som arbetar med detta är Kerstin Erlandsson, disputerad barnmorska, med lång erfarenhet av arbete i bland annat Somalia och Nepal.

Jag träffar Kerstin på hennes kontor i Kathmandu för att höra mer om hur det går med planeringen av utbildningen. Kerstin är både hoppfull och frustrerad och efter vårt möte förstår jag vilka krafter Kerstin har att tampas med.  Jag, nere på min gräsrotsnivå, tycker att gubbarna är träliga att få att fatta varför det är viktigt att kvinnor får utbildning, bra hälsovård etc och då är jag ändå i överläge eftersom jag kan bestämma att sponsra tjejers utbildning utan att gubbarna kan stoppa mig. Kerstin har högre tjänstemän på ministerierna  politiker att försöka samarbeta med och det är ett stort motstånd.

Varför ska vi utbilda barnmorskor? Kvinnor har väl fött barn i alla tider och javisst de har dött av det också men då har de väl gjort något dumt i ett tidigare liv. Det är bara bra att de snabbt får gå vidare till en ny existens.

Hur hanterar man en sådan attityd?

Kommer det att bli någon utbildning som våra studenter kan gå när de är klara med klass 12? Ja kanske, Kerstin hoppas det men är inte säker, motståndet är stort och våra alternativ då är att skicka flickorna till Indien för att gå barnmorskeutbildning där eller också som Kerstin råder till: ”Ge dem läkarutbildning, det ger dem pondus och möjlighet att agera självständigt” Ja, kanske det är en bra idé och så kan de ju arbeta inom obsterik och gynekologi. Kerstin ger mig ett annat bra råd också och det är att om vi skickar studenterna till Indien för utbildning så ska vi förankra detta hos sjuksköterske- och eller barnmorskeförbundet som finns i Nepal. Om de inte blir insläppta där efter utbildning kommer de inte att kunna arbeta. För vad händer ute i byn där det kanske ändå är ett barn som dör eller en mamma som dör och barnmorskan inte blivit godkänd trots sin indiska utbildning? Försäkringar saknas och det kommer att vara barnmorskans fel i bybornas ögon och hennes arbete omöjliggörs och hon blir skadeståndsskyldig. I så fall är det bättre med läkarutbildning.

Mycket intressant att se hur genusfrågorna negligeras totalt och till och med FN har svårt att få till en utbildning inom ett område som känns så självklart för oss. För att det handlar om genus ser Kerstin tydligt i sitt arbete och hon ser skillnaderna mellan olika avdelningar ute på sjukhusen och att åkommor som drabbar kvinnor är tämligen ointressanta för politiker och högre tjänstemän.

Kerstin finns kvar här i Kathmandu när jag kommer tillbaka i slutet av februari så vi håller kontakten så jag vet hur det går med uppbyggnaden av utbildningen.

 

Valdag i Kathmandu, lugna gator, barnhemsbarn och födelsedagskalas

 

Idag har det varit val i Nepal men det var verkligen ett val med förhinder. Många lyckades inte ta sig till sina ”hembyar” där de föddes och är registrerade, det kan ju vara flera dagsresor bort och kosta mycket att ta sig dit. Dessutom har transportblockanden iscensatt av en 33-partiallians med maoisterna i spetsen gjort att många har inte kunnat resa någonstans hur gärna de än velat.

Bilden ur The Himalayan Times, en engelskspråkig tidning som ges ut i Kathmandu, säger det mesta om hur besvärligt det varit att få rösta. Nu ska alla valurnor under militär eskort föras till distriktens ”huvudstäder” och räknas och om två-tre dagar borde vi veta resultatet. Hur det går med strejker, demonstrationer och blockader de närmaste dagarna har vi ingen aning om. I bästa fall kan man åka buss och taxi i morgon redan. I sämsta fall fortsätter blockaden mot transporter och man får hålla sig inom gångavstånd.

På valdagen var all trafik förbjuden och på huvudgatan i Boudhanath flanerade människor omkring, cyklade spelade fotboll och badminton och det var alldeles tyst i stan. Ovanligt!

Det är tur att våra barnhem ligger i närheten av Boudhanath så det går att ta sig dit. Här kommer lite bilder från småbarnens hem och från flickhemmet:

Fruktstund strax, så alla barnen går för att tvätta händerna. Anjana, nysnaggad och avlusad är gladast av alla och jag har inte sett henne ledsen eller sur. Hon skrattar jämt. Nyligen inflyttad på Manjushree-hemmet. Nu bor det 12 barn där och det får räcka för en tid framåt. Det tar tid att verksamheten ”sätter sig” med tre nyinflyttade barn i oktober och lite osäkerhet kring ett barn som flyttade in i april i år. Får vi behålla henne eller kräver föräldrarna tillbaka henne för att sälja henne igen? Det pågår rena slavhandeln med barn och vi får vara tacksamma för att en del barn bara överges och lämnas till oss istället för att säljas till rikare familjer eller till bordeller i Indien.

Sumina säger att hon är 7 år men vi vet inte exakt. Sumina är också ny på Manjushree Child Care Canter och oftast är hon glad och leker med de andra barnen. Hon älskar att hänga över muren och kolla på hundvalparna som finns hos grannen.

Här är Pema som nyligen kommit till småbarnshemmet. Vi vet inte så mycket om henne och hon pratar nästan inte alls. Men hon förstår tibetanska eller kanske sherpa för hon förstår när lama Jhampa, buddhistmunk och förskollärare talar med henne. Dolma som ansvarar för Manjushree-hemmet har lyckats får dit Pemas mamma som arbetar på ett bygge i Kathmandu men har övergivit sitt barn. Mamman stannade bara tio minuter och efter det besöket grät Pema länge. Hon tycker om att sitta i knäet hos någon och bara borra in huvudet vid halsen på någon vuxen. Vi vet inte vad som hänt henne och mamman vill inte berätta heller och hon vill absolut inte ha barnet som hon inte kan ta hand om. En av alla de tragedier som ligger bakom att barnen hamnat på våra hem.

Här kommer Wangchuk farande på trehjuling i Manushree Child Care Centers trädgård. Fast han säger att det är en motorcykel, så okej då, bäst att flytta på sig när han ser så allvarlig ut. Wangchuk är tibetan och han har ett kloster som sponsrar hand förskoleavgift. Manjushree CCC är det officiella namnet på det som jag ofta bara kallar för småbarnshemmet.

 

Födelsedagar tar man på stort allvar på våra barnhem. Vi vet inte riktigt när alla barn fyller år, några har fått fejkade födelsedagar i sina papper men vi firar och sjunger och extra god mat och tårta blir det på födelsedagarna. Här är det Pema Dolma som fyller 9 år och totalt fokuserad skär upp tårtan till alla. Pema Dolma bor på Child Help and Care Center d.v.s. det som vi oftast kallar för flickhemmet.

Bensinbomber, stängda gränser och folk som sitter fast på vägen och så är saltet slut.

Flera av de som skadats av bensinbomber har nu avlidit, bland annat en man som fick 90-procentiga brännskador och läget är kritiskt också för någon som fått 70-procentiga brännskador och det inser man ju att läget är inget vidare då. Särskilt inte i ett land med relativt begränsade sjukvårdsresurser.

Många människor försöker trots alla svårigheter att ta sig till sin ahembyar, d.v.s. byn där de föddes, för att kunna rösta men med transportblockaden är det rätt besvärligt och många sitter fast på olika orter och har problem att ta sig dit de ska.

Landgränserna mellan Nepal och Indien, Tibet respektive Sikkim är stängda. Orsaken är att en del våldsverkare slagit till i Nepal och sedan dragit sig över gränsen till Indien. Nu är enda sättet att ta sig hit att flyga till Kathmandu. Man räknar med att gränserna ska vara stängda i tre dagar.

Valarbetare är på väg ut i byarna med valurnor och de eskorteras av poliser, militärer och säkerhetsfolk allt för att underlätta att valet verkligen kan genomföras.

Det märks verkligen att regeringen gör vad den kan för att valen ska genomfras och de försöker slå till mot de odemokratiska krafterna som arbetar mot valet.

Frukt- och grönsakspriserna har gått upp rejält eftersom transporterna blockerats i en vecka nu. Vissa frukter har nästan fördubblats i pris och äpplen kostar ungefär som när man köper dem styckevis i Pressbyrån i Sverige, fem kronor styck. med tanke på att medellönen ligger en bit under en svensk tusenlapp i månaden får man nog tycka att det är rätt dyra äpplen.

Till avdelningen konstigt hör att salt inte finns att köpa i affärerna längre. Slutsålt överallt. Folk har hamstrat salt av någon anledning som jag inte begriper.

 

Maoister sätter eld på kongresspartisters hus men jag kunde hämta tårtan och fira födelsedag idag.

 

Livet här i Kathmandu förefaller helt absurt.

Idag var det ganska lugnt på stan, det var polisen ”ledde matchen” och upprätthöll ordningen så att min lärare i nepali kunde promenera hit till Boudhanath där jag bor på en timme. Vanligen tar det 20-25 minuter men det var flera kontroller på vägen för att stoppa personer med bomber eller annat skumt

Rapporter från andra delar av Nepal berättar att maoister har satt eld på hus som ägs av kandidater för kongresspartiet, flera skadade här och nu rent fysiskt men jag funderar över vad som händer med demokratin och vad som händer med människor som måste överväga om de kan uttrycka sina åsikter eller om de ska hålla tyst för att slippa få huset nedbränt.

Mitt i denna absurda värd bekymrade jag mig om att hämta en tårta till vår Pema Dolma som fyllde 9 år idag. Måste ju firas och jag hade sådan tur så att transportblockaden var satt ur spel på eftermiddagen och taxiföraren vågade köra mig till flickhemmet med tårta och allt.

Jag orkar liksom inte gå och oroa mig för allt hela tiden och bristen på planering, osäkerheten kring om man kan göra det man tänkt sig utan man måste få fira något också.

I övermorgon, på valdagen, kommer min man  Henning till Kathmandu. Och med osäkerheten om transporter kommer att  vet jag inte om han måste gå från flygplatsen eller hur det blir. Jag har bokat en särskild grönskyltad turistbil och de brukar få köra oavsett vad som händer eftersom myndigheterna är angelägna om att inte störa turisterna eftersom vi är den enda inkomstkälla landet har egentligen. Och de partier, med maoisterna i spetsen,  som motsätter sig fria val har inte utlänningar som målgrupp utan låter oss vara i fred. Men för att boka en turistbil nu i samband med valet måste man verkligen kunna garantera att det r en utländsk turist som ska hämtas på flygplatsen och då utspinner sig en helt surrealistisk konversation där jag avkrävs Hennings pass för att få boka bilen. Men, ursäkta, hur skulle jag kunna ha hans pass? Han kommer ju med ett flyg från Sverige på tisdag. han har ju sitt pass själv, annars blir han inte insläppt i Nepal. Hmmm….

Till slut ordnar vår vän Karma att det räcker med passnummer som jag får via SMS från Henning. Låt oss hoppas att an slipper gå från flygplatsen, särskilt med tanke på att han har en väska på 30 kilo full med saker till barnen.

Välj mellan 122 politiska partier och 10 707 kandidater

Inför valet på tisdag finns det 122 olika partier att välja på.
Just idag verkar det som om alla partierna varit ute med lastbilar och någon som stått på flaket och skrikit i megafon. Jag fattar inte vad de skriker men det beror väl på mina högst begränsade kunskaper i nepali, tänkte jag och frågade en nepales vad ett just förbipasserande parti kunde tänkas stå för.

– Ingen aning, sa han. Jag känner inte igen symbolen och vad det skriker i megafonerna är omöjligt att höra, något om rättvisa skrek de men det säger ju alla partier. har du någonsin hört ett parti säga att de vill ha orättvisor?
Nä, det hör man ju inte, vare sig i Nepal eller Sverige.

Andelen kvinnliga kandidater är låg och många partier, däribland maoistpartiet har inga kvinnor alls bland sina kandidater.

Det var inte så stökigt på sta’n idag. Mycket demonstrationer och massor av poliskontroller överallt. Fotgängare, kontrollerades, motorcyklar stoppades, de bilar som trots allt var ute och körde stoppades för kontroller på flera platser. Grönsaker och frukt har blivit jättedyrt och en del andra färskvaror har ocks blivit dyrare de senaste dagarna.

Våra flickors skola är stängd nu och över valet, barnen har fått lov. En del skolor har stängt för ett par veckor, vår bara för fyra dagar. Den förskola där våra små barn går fortsätter verksamheten som vanligt.

Planering för närmaste dagarna? Nej, det går inte. Jag hoppas att jag kan hämta Pema Dolmas födelsedagstårta i morgon och att jag slipper gå ut till flickhemmet med den utan kan åka bil. Men det beror på om det är maoisterna eller polisen som leder ”matchen” i morgon.

 

89 arresterade för upplopp och 28 åtalas för vandalism

Läget inför valet i Nepal 19 november är oklart och oförutsägbart. det ändras timme för timme och i princip är alla transporter i blockad men så plötsligt så vågar man åka bil och taxiförarna vågar köra i vissa områden och så blir det tvärstopp igen.
Den militära och polisiära närvaron är hög i Kathmandu och det sägs att läget är mycket värre utanför sta’n. Igår arresterades 89 personer för upplopp och för utplacering av bomber eller för att de kastat bensinbomber. Och 28 personer åtalades för att ha vandaliserat butiker, bränt bilar eller liknande. Polisen har hittat bomber på olika platser  och det här som kallas strejk i engelskspråkiga tidningar har egentligen inget med strejk att göra.

Det som händer är att en 33-partiallians med maoistpartiet CPN i Spetsen obstruerar och vill störa valen till den konstituerande församlingen som äger rum 29 november. Det finns ungefär lika många partier till att välja på men maoisterna som fick ca 35 % i parlamentsvalet 2008 vill inte släppa taget även om de inte lyckats hålla ihop sin koalitionsregering och fått lämna makten till en interimistisk tjänstemannaregering med en domare i spetsen.

När maoisterna blockerar alla transporter kommer väljarna inte att kunna ta sig till sina hemdistrikt för att kunna rösta och de som röstar blir de som bor kvar på landet där de alltid har bott och där har maoisterna starkare fästen än bland folk som flyttat in till staden, kanske till och med utbildat sig och fått mer liberala värderingar. Så ju lägre valdeltagande desto större chans att maoisterna får högre andel av rösterna.

Just nu gör den gaska illa rustade interimsregeringen vad den kan för att det ska bli riktiga val men frågan är om de är tillräckligt starka? Många av partierna i 33-partigrupperingen är betydligt starkare och kan alltså med hot och vandalism förhindra att trafiken fungerar och skrämma livet ur folk. De bilar som ändå trotsat förbudet har man kastat sten på eller till och med hemmagjorda bomber med många skadade som följd.

Födkrok för charmiga 23-åriga unga män

Jag träffar ganska många barn och unga kvinnor som blivit misshandlade, utnyttjade, sålda  eller bara neglegerade långt över gränserna för vad man tror är möjligt och har nu mera systematiskt börjat skriva ner deras berättelser. Ibland har jag tolk, när det är en mer planerad och strukturerad intervju. Ibland pratar den kvinna jag träffar en blandning av nepali och engelska och när jag sedan frågar min lärare i nepali om en del ord och uttryck stirrar han häpet och förfärat på mig och undrar var jag hört något sådant. Du får inte använda sådana ord,  säger han till mig men nu har han förstått vad jag håller på med och är lite fascinerat undrande över att utländska kvinnor är så himla konstiga och kan ägna sig åt att rota i mänsklighetens mentala och moraliska avskrädeshögar.

Anledningen till att jag gör detta är att jag behöver förstå bättre vad som har hänt en del av de barn och ungdomar vi hjälper inom Föreningen för gatubarn i Nepal och jag behöver förstå hur man kan hamna i sådana situationer för att i bästa fall kunna hindra någon förälder från att sälja sitt barn eller kunna hindra en ung flicka att göra något korkat och sticka iväg i en hastigt uppflammande förälskelse för det är sådant som kan hända och händer hela tiden.

Nu har jag pratat med så många att jag börjar se att det jag trodde var undantag, otur och ovanlig råhet faktiskt händer hela tiden och att det finns systematik i det hela.

En födkrok för unga charmerande män är att se till att få en 13-åring från en fattig familj att bli förälskad i sig. Inte särskilt svårt i detta land där flickorna är överromantiserande och faller för någon som ser lite polerad ut och bjuder på café, köper små presenter med prinsessmotiv, en T-shirt, ett par jeans WOW. Flickan som ingen någonsin brytt sig om, den nyblivna tonåringen som är dödstrött på att bli slagen och hunsad i skolan, dödstrött på att ständigt passa småsyskon och att hjälpa till med alla sysslor hemma, den nyblivna tonåringen som inget hellre vill än att vara vuxen. Föräldrarna som inte orkar bry sig och som tycker det är bra med en mun mindre att mätta när 13-åringen plötsligt ska ”gifta sig”  Föräldrarna säger OK för att det är så skandalöst ändå med en förförd 13-åring eller också rymmer ungen helt sonika med charmören.

Nej de kan inte gifta sig på riktigt enligt nepalesisk lag när flickan bara är 13 men på något de facto sätt betraktas de ändå som gifta och ”maken” får sin frus födelseattest och så föreslår han att de ska åka till Indien, det blir väl trevligt med en liten resa för dig, baby?

Jo tjenare, veckan efter har charmören sålt sin unga fru till en bordell i någon av Indiens storstäder och fått en fin summa pengar för det sägs ju att om du utnyttjar unga flickor från Himalaya så löper du ingen risk att bli HIV-smittad och det är ju värt en extra hacka. Och vår charmör kan åka hem igen och festa upp pengarna för det finns alltid nya dumma tonårsflickor att charma och förföra och så ”gifter” man sig igen och tar en liten trip till Indien.

Nu har jag hört tre sådana fall och också fått bekräftat av personal som arbetar för oss att såhär kan det gå till och att därför måste man vakta noga på flickorna så de inte får för sig att bli förälskade och rymma med någon.

Ja och ännu viktigare att få flickorna att förstå själva att de inte ska utsätta sig för risker. Jättesvårt i ett land som Nepal där mentaliteten är så annorlunda och ungdomar inte får lära sig tillstymmelsen till kritiskt tänkande utan att bara göra som de blir tillsagda utan att ifrågasätta.

 

Mutor eller bara incitament att lösa problem?

Höll på att hosta ihjäl mig i natt. Fick inte tillräckligt med luft och hade verkligen en besvärlig natt. Att det aldrig ger sig! VAD är det för obehaglig åkomma jag fått?  Är det bara Everest-virus i största allmänhet eller en förbannelse från Sagarmatha, gudinnan som bor där uppe på bergets topp?

Kul morgon ändå med min trevlige lärare i nepali, Asmeet. Han är ung och verkligen überseriös. Han tar det som ett personligt misslyckande när jag inte läser läxorna ordentligt. Ta det lugnt, Asmeet, säger jag. Det har varit så mycket att göra med alla barnen de senaste dagarna och jag sover inte så bra på grund av hostan. Det är INTE ditt fel att jag inte kommer ihåg alla verben vi gick igenom förra gången. Jag hinner lära mig, detta är ett tjugoårsprojekt. Det blir väl kul att ha mig som elev i 15 år till eller så? Han ser rätt tveksam ut. Undrar varför?

Till de små barnen på Manjushree Child Care Center till lunch. Där är det livat i trädgården och vi måste klättra upp på muren som löper runt trädgården för att titta på hundvalparna som ligger och sover hos grannen. Vi staplar bildäck i lämpliga högar och klättrar på dem, vi sparkar fotboll och tar massor bilder. Om det är något som aldrig upphör att fascinera så är det foton. Klick, see maam, see maam! ropar ungarna förväntansfullt och så tittar vi hur det blev innan vi tar ett till. Kameran lever grymt farligt med alla ivriga små barnhänder som också vill vara där och göra bilder, det är ju magiskt ju! Sccchhh, säg inget till Henning, det är ju hans kamera som jag har lånat.

När barnen går in för att ha undervisning med förskollärarna går Dolma och jag vidare med budgeten. Den gamla budgeten är passé för länge sedan och jag blev förvånad förra veckan att hon lyckats hålla den gamla budgeten trots fler barn. När jag gått igenom allt ser jag varför. Vare sig hon eller Aakash har tagit ut någon lön och så kan vi ju inte ha det. Människor som arbetar med de barn vi tagit ansvar för att försörja måste få ut sina löner. Självklart! Så vi gör en helt ny budget som baserar sig på det verkliga läget med 12 barn. Och med de nya avgifterna till förskolan. lama Jhampa som driver förskolan har låtit oss ha de gamla avgifterna flera månader för länge eftersom de väntat på att jag ska komma hit så vi kan diskutera igenom kostnaderna. Och vi går igenom alla förutsättningarna för psykologens arbete med barnen även på småbarnshemmet och här litar jag fullständigt på psykologens bedömning om vilka barn som behöver enskilda samtal och särskilt stöd. Jag ser ju själv hur vansinnigt illa några av barnen mår, särskilt när de varit i kontakt med föräldrar eller som de flickor som kommit nu senast. De har verkligen haft det djävligt, det kan jag se och förstå utan psykologisk skolning.

Samtal ochså med Sabi, 13-åringen som bor hos Dolma tillsammans med lillebror Sameer som går i förskolan. Sabi går i 7:an i skolan bredvid. Hon har en kastlös mamma som inte kan ta hand om barnen. Hon har en högkastig pappa som har en annan, finare, familj och barn som går i en fin skola. Rätt som det är kan han få för sig att det är dags att gifta bort Sabi nu eller att hon måste arbeta eller vad sjutton som helst. Han kan bli full och våldsam och dyka upp hos mamman och han kan när som helst kräva att få sina barn. Vad han ska med dem till vet vi inte, han kommer väl inte att ta in dem i fina familjen? Men man kan ju använda barn som handelsvara. Sabi är rädd för honom och det tror jag hon har anledning att vara. Vi ska försöka hålla henne kvar så länge det är möjligt hos oss så hon får gå i skolan som hon älskar.

Sen eftermiddag ut till flickhemmet i Gokarna. Vår äldsta flicka Alisha och hennes lillasyster Aliza har en mamma och pappa och ibland är det oerhört besvärligt med dessa föräldrar som  vill att barnen ska börja arbeta, finnas på gatan och tigga eller de vill sälja dem till arbete under slavliknande förhållanden eller till bordellen i Indien som betalar bra för nepalesiska flickor. Vi har det extra problematiskt med dessa föräldrar. Förr bodde de på gatan, nu har de ett litet rum på 2,5 x 2,5 meter, mörkt, inga fönster, ingen belysning, en tunn madrass på golvet, ett par kokkärl och en enlågig gasbrännare i ena hörnet. Mamma, pappa och en gudabenådad vacker liten pojke på fyra. Full av löss som kribblar och krabblar i huvudet på honom och lite överallt. Men charmig, rolig och full av hyss. Lika charmig och skojig som sin storasyster Aliza som är 7 och bor hos oss och lika vacker som Alisha, 15-åringen.

Vårt största problem är att vi saknar födelseattester på Alisha och Aliza, egentligen bor de illegalt hos oss, det är föräldrarna som har den formella vårdnaden. Vi har försökt få loss födelseattesterna men oftast har de varit för fulla eller omöjliga att hitta på gatorna. Nu när de hyr ett rum är det lättare och flickorna hälsar på dem på storhelger som Dashain. Alisha går nu i sjätte klass och snart får hon inte fortsätta skolan eftersom hon saknar födelsebevis. Hon ska delta i nationella prov för att få gå till högre klasser och det går inte utan formella dokument.  Problemet? Jo födelsebevis måste man ordna på sin ”hemort” och hemorten är inte där man bor utan där man är född. Föräldrarna är födda långt långt bort från Kathmandu och det kostar ungefär 5 000 rupees, ca 400 svenska kronor att resa dit och tillbaka och det är en astronomisk summa pengar för människor utan pengar. Och nu har det fått 6 000 rupees av mig för att kunna resa dit, den extra tusenlappen (1 000 rupees är 72 svenska kronor) är för att de ska kunna köpa mat också. Man om man nu får så mycket pengar av en tokig utlänning så är det ju bättre att köpa sprit för pengarna och ha skoj där och då.  Nu har jag ansträngt mig med vädjanden och mutor. Mamma har varit sjuk en tid och haft hög feber efter ett dödfött barn. Låter ytterst farligt och bör behandlas så i eftermiddag åkte vi till sjukhuset och hon hade både den ena och den andra åkomman visade det sig. 1 830 rupees gick sjukhusbesöket på och så tillkommer en del medicin. Varma kläder inför vintern och varmt täcke och lite annat. Fina saker, inget krafs klick där rök 5 250 rupees, bussbiljetter och mat på resan till ”hembyn” för att ordna alla handlingar för flickorna 6 000 rupees och det störts av allt för att vi äntligen ska kunna ordna med dessa födelsebevis som vår lokala styrelse i Nepal försökt ordna utan framgång i 2½ år:

10 000 rupees i ett särskilt kuvert. Ni måste hjälpa era döttrar så de får fortsätta skolan genom att ordna med födelsebevisen. Jag kommer att hjälpa er, sjukhusbesök, varma kläder får ni nu och när ni levererar födelseattesterna till Julius (vår föreståndare på flickhemmet) då kommer ni att få det här kuvertet.  Noga räkna upp 10 000 rupees och lägga i ett kuvert. Detta är era pengar när ni har levererat födelsebevisen. Hoppas det fungerar, annars blir det besvärligt att hålla den stora kvar i skolan. Om det går att bokföra detta? Nä, knappast! Som vad? Extraordinär avgift för att skaffa papper på ungar? Nej det får nog bli en personlig utgift för mig som så mycket annat som inte går att bokföra.

 

Brandskydd, att få vara ifred och andra västerländska påfund

I mars i år brann alla små bostäder och företag ner på granntomten och trots att det bara var små skjul i ett plan så var hettan stark uppe på fjärde våningen i grannhuset där jag bor i Boudhanath, Kathmandu. Jag minns ännu med fasa de fruktansvärda detonationerna när gastuber i köken exploderade och vi evakuerade vårt hus. Sedan blev det ännu värre explosioner och det var när bensintankarna på de motorcyklar och vespor som var parkerade inne på gårdarna flög i luften. Vårt hus klarade sig tack och lov men allt på granntomten var helt utbränt.

När jag kom hit till Nepal denna gång i mitten av oktober så började jag med trekking i Himalaya, riktning Mount Everest, eller Sagarmatha som berget heter här. Jag fick ett elakt virus som gav hosta och feber så när jag kom ner till Kathmandu igen bodde jag hos vännerna Karma och Nirmala som tagit hand om mig och bestämt motsatt sig att jag flyttar över till den lägenhet jag brukar låna när jag är här. Tänk om du ligger där och har feber och så börjar det brinna igen, hur ska du göra då? Logiken var inte glasklar men OK jag stannade hos dem. Fast det där med brandskyddet kan man ju fundera över. Karma och Nirmala bor i ett trevligt hus som nattetid är låst från insidan med ett rejält hänglås. Kommer man hem sent enligt nepalesiska mått är det efter ca 20.00 så måste man ringa så att någon kommer ner och öppnar.

Inne i den stora porten står mängder med packlårar av trä och i dem ligger träull för en av grannarna exporterar Buddhastatyer och liknande, de har ett stort lager med grejer i trä och plast som fyller en stor del av entrén. Och så är det ju så att nattetid vet man inte riktigt vad som kan hända så det ärbäst att ta in motorcyklarna inne i entrén. Så vanligen så måste man tränga sig förbi 3 eller 4 mc och alla lådor för att komma till trappan. Utöver detta står flera MC parkerade direkt vid dörren på gatan så att det tidiga mornar till och med är svårt att ta sig ut och man får klättra över motorcyklarna. Om det skulle börja brinna? Ja jag tror att jag skulle springa upp på taket och försöka mig på att klättra över till nästa hus och ta mig ut den vägen. Undrar vad jag gör i längdhopp?

Och så var det det där med att vara ifred.

Det är fint att bli omhändertagen av goda vänner när man är krank och eländig men när jag kände mig bättre var det ändå skönare att flytta över till lägenheten där jag kan vara ensam. För det här med lite privatliv och lite enskildhet är nog inget som ligger för nepaleserna. Jag hade visserligen eget sovrum, Karmas och Nirmalas eget rum för de sov i barnrummet istället. Men det var en ständig ström av besökare i sovrummet. Plötsligt satt någon på sängkanten och undrade hur jag mådde. Hjälp! Vem är detta? Är det en av systrarna eller en moster? Bärare som skulle ut på nästa trekking kom och hämtade utrustning, varav en del fanns i stora lådor under min säng. Och så alla termosar och varmvattenflaskor och all medicin som skulle proppas i mig och när jag smög upp för att duscha fick jag duschförbud för det är farligt att duscha när man har feber. Jaha….

Allt i absolut bästa välvilja och omsorg men som svensk med ett behov av att vara ifred då och då blir det bara för mycket.

Där jag bor nu är det soprent i den breda trappan, grannen är amerikan och han blir tokig om det ligger skräp i trapphuset så här är det rätt tryggt och det märkte vi ju i mars då vi kunde evakuera på en halv minut.