Brandskydd, att få vara ifred och andra västerländska påfund

I mars i år brann alla små bostäder och företag ner på granntomten och trots att det bara var små skjul i ett plan så var hettan stark uppe på fjärde våningen i grannhuset där jag bor i Boudhanath, Kathmandu. Jag minns ännu med fasa de fruktansvärda detonationerna när gastuber i köken exploderade och vi evakuerade vårt hus. Sedan blev det ännu värre explosioner och det var när bensintankarna på de motorcyklar och vespor som var parkerade inne på gårdarna flög i luften. Vårt hus klarade sig tack och lov men allt på granntomten var helt utbränt.

När jag kom hit till Nepal denna gång i mitten av oktober så började jag med trekking i Himalaya, riktning Mount Everest, eller Sagarmatha som berget heter här. Jag fick ett elakt virus som gav hosta och feber så när jag kom ner till Kathmandu igen bodde jag hos vännerna Karma och Nirmala som tagit hand om mig och bestämt motsatt sig att jag flyttar över till den lägenhet jag brukar låna när jag är här. Tänk om du ligger där och har feber och så börjar det brinna igen, hur ska du göra då? Logiken var inte glasklar men OK jag stannade hos dem. Fast det där med brandskyddet kan man ju fundera över. Karma och Nirmala bor i ett trevligt hus som nattetid är låst från insidan med ett rejält hänglås. Kommer man hem sent enligt nepalesiska mått är det efter ca 20.00 så måste man ringa så att någon kommer ner och öppnar.

Inne i den stora porten står mängder med packlårar av trä och i dem ligger träull för en av grannarna exporterar Buddhastatyer och liknande, de har ett stort lager med grejer i trä och plast som fyller en stor del av entrén. Och så är det ju så att nattetid vet man inte riktigt vad som kan hända så det ärbäst att ta in motorcyklarna inne i entrén. Så vanligen så måste man tränga sig förbi 3 eller 4 mc och alla lådor för att komma till trappan. Utöver detta står flera MC parkerade direkt vid dörren på gatan så att det tidiga mornar till och med är svårt att ta sig ut och man får klättra över motorcyklarna. Om det skulle börja brinna? Ja jag tror att jag skulle springa upp på taket och försöka mig på att klättra över till nästa hus och ta mig ut den vägen. Undrar vad jag gör i längdhopp?

Och så var det det där med att vara ifred.

Det är fint att bli omhändertagen av goda vänner när man är krank och eländig men när jag kände mig bättre var det ändå skönare att flytta över till lägenheten där jag kan vara ensam. För det här med lite privatliv och lite enskildhet är nog inget som ligger för nepaleserna. Jag hade visserligen eget sovrum, Karmas och Nirmalas eget rum för de sov i barnrummet istället. Men det var en ständig ström av besökare i sovrummet. Plötsligt satt någon på sängkanten och undrade hur jag mådde. Hjälp! Vem är detta? Är det en av systrarna eller en moster? Bärare som skulle ut på nästa trekking kom och hämtade utrustning, varav en del fanns i stora lådor under min säng. Och så alla termosar och varmvattenflaskor och all medicin som skulle proppas i mig och när jag smög upp för att duscha fick jag duschförbud för det är farligt att duscha när man har feber. Jaha….

Allt i absolut bästa välvilja och omsorg men som svensk med ett behov av att vara ifred då och då blir det bara för mycket.

Där jag bor nu är det soprent i den breda trappan, grannen är amerikan och han blir tokig om det ligger skräp i trapphuset så här är det rätt tryggt och det märkte vi ju i mars då vi kunde evakuera på en halv minut.

 

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *