Mutor eller bara incitament att lösa problem?

Höll på att hosta ihjäl mig i natt. Fick inte tillräckligt med luft och hade verkligen en besvärlig natt. Att det aldrig ger sig! VAD är det för obehaglig åkomma jag fått?  Är det bara Everest-virus i största allmänhet eller en förbannelse från Sagarmatha, gudinnan som bor där uppe på bergets topp?

Kul morgon ändå med min trevlige lärare i nepali, Asmeet. Han är ung och verkligen überseriös. Han tar det som ett personligt misslyckande när jag inte läser läxorna ordentligt. Ta det lugnt, Asmeet, säger jag. Det har varit så mycket att göra med alla barnen de senaste dagarna och jag sover inte så bra på grund av hostan. Det är INTE ditt fel att jag inte kommer ihåg alla verben vi gick igenom förra gången. Jag hinner lära mig, detta är ett tjugoårsprojekt. Det blir väl kul att ha mig som elev i 15 år till eller så? Han ser rätt tveksam ut. Undrar varför?

Till de små barnen på Manjushree Child Care Center till lunch. Där är det livat i trädgården och vi måste klättra upp på muren som löper runt trädgården för att titta på hundvalparna som ligger och sover hos grannen. Vi staplar bildäck i lämpliga högar och klättrar på dem, vi sparkar fotboll och tar massor bilder. Om det är något som aldrig upphör att fascinera så är det foton. Klick, see maam, see maam! ropar ungarna förväntansfullt och så tittar vi hur det blev innan vi tar ett till. Kameran lever grymt farligt med alla ivriga små barnhänder som också vill vara där och göra bilder, det är ju magiskt ju! Sccchhh, säg inget till Henning, det är ju hans kamera som jag har lånat.

När barnen går in för att ha undervisning med förskollärarna går Dolma och jag vidare med budgeten. Den gamla budgeten är passé för länge sedan och jag blev förvånad förra veckan att hon lyckats hålla den gamla budgeten trots fler barn. När jag gått igenom allt ser jag varför. Vare sig hon eller Aakash har tagit ut någon lön och så kan vi ju inte ha det. Människor som arbetar med de barn vi tagit ansvar för att försörja måste få ut sina löner. Självklart! Så vi gör en helt ny budget som baserar sig på det verkliga läget med 12 barn. Och med de nya avgifterna till förskolan. lama Jhampa som driver förskolan har låtit oss ha de gamla avgifterna flera månader för länge eftersom de väntat på att jag ska komma hit så vi kan diskutera igenom kostnaderna. Och vi går igenom alla förutsättningarna för psykologens arbete med barnen även på småbarnshemmet och här litar jag fullständigt på psykologens bedömning om vilka barn som behöver enskilda samtal och särskilt stöd. Jag ser ju själv hur vansinnigt illa några av barnen mår, särskilt när de varit i kontakt med föräldrar eller som de flickor som kommit nu senast. De har verkligen haft det djävligt, det kan jag se och förstå utan psykologisk skolning.

Samtal ochså med Sabi, 13-åringen som bor hos Dolma tillsammans med lillebror Sameer som går i förskolan. Sabi går i 7:an i skolan bredvid. Hon har en kastlös mamma som inte kan ta hand om barnen. Hon har en högkastig pappa som har en annan, finare, familj och barn som går i en fin skola. Rätt som det är kan han få för sig att det är dags att gifta bort Sabi nu eller att hon måste arbeta eller vad sjutton som helst. Han kan bli full och våldsam och dyka upp hos mamman och han kan när som helst kräva att få sina barn. Vad han ska med dem till vet vi inte, han kommer väl inte att ta in dem i fina familjen? Men man kan ju använda barn som handelsvara. Sabi är rädd för honom och det tror jag hon har anledning att vara. Vi ska försöka hålla henne kvar så länge det är möjligt hos oss så hon får gå i skolan som hon älskar.

Sen eftermiddag ut till flickhemmet i Gokarna. Vår äldsta flicka Alisha och hennes lillasyster Aliza har en mamma och pappa och ibland är det oerhört besvärligt med dessa föräldrar som  vill att barnen ska börja arbeta, finnas på gatan och tigga eller de vill sälja dem till arbete under slavliknande förhållanden eller till bordellen i Indien som betalar bra för nepalesiska flickor. Vi har det extra problematiskt med dessa föräldrar. Förr bodde de på gatan, nu har de ett litet rum på 2,5 x 2,5 meter, mörkt, inga fönster, ingen belysning, en tunn madrass på golvet, ett par kokkärl och en enlågig gasbrännare i ena hörnet. Mamma, pappa och en gudabenådad vacker liten pojke på fyra. Full av löss som kribblar och krabblar i huvudet på honom och lite överallt. Men charmig, rolig och full av hyss. Lika charmig och skojig som sin storasyster Aliza som är 7 och bor hos oss och lika vacker som Alisha, 15-åringen.

Vårt största problem är att vi saknar födelseattester på Alisha och Aliza, egentligen bor de illegalt hos oss, det är föräldrarna som har den formella vårdnaden. Vi har försökt få loss födelseattesterna men oftast har de varit för fulla eller omöjliga att hitta på gatorna. Nu när de hyr ett rum är det lättare och flickorna hälsar på dem på storhelger som Dashain. Alisha går nu i sjätte klass och snart får hon inte fortsätta skolan eftersom hon saknar födelsebevis. Hon ska delta i nationella prov för att få gå till högre klasser och det går inte utan formella dokument.  Problemet? Jo födelsebevis måste man ordna på sin ”hemort” och hemorten är inte där man bor utan där man är född. Föräldrarna är födda långt långt bort från Kathmandu och det kostar ungefär 5 000 rupees, ca 400 svenska kronor att resa dit och tillbaka och det är en astronomisk summa pengar för människor utan pengar. Och nu har det fått 6 000 rupees av mig för att kunna resa dit, den extra tusenlappen (1 000 rupees är 72 svenska kronor) är för att de ska kunna köpa mat också. Man om man nu får så mycket pengar av en tokig utlänning så är det ju bättre att köpa sprit för pengarna och ha skoj där och då.  Nu har jag ansträngt mig med vädjanden och mutor. Mamma har varit sjuk en tid och haft hög feber efter ett dödfött barn. Låter ytterst farligt och bör behandlas så i eftermiddag åkte vi till sjukhuset och hon hade både den ena och den andra åkomman visade det sig. 1 830 rupees gick sjukhusbesöket på och så tillkommer en del medicin. Varma kläder inför vintern och varmt täcke och lite annat. Fina saker, inget krafs klick där rök 5 250 rupees, bussbiljetter och mat på resan till ”hembyn” för att ordna alla handlingar för flickorna 6 000 rupees och det störts av allt för att vi äntligen ska kunna ordna med dessa födelsebevis som vår lokala styrelse i Nepal försökt ordna utan framgång i 2½ år:

10 000 rupees i ett särskilt kuvert. Ni måste hjälpa era döttrar så de får fortsätta skolan genom att ordna med födelsebevisen. Jag kommer att hjälpa er, sjukhusbesök, varma kläder får ni nu och när ni levererar födelseattesterna till Julius (vår föreståndare på flickhemmet) då kommer ni att få det här kuvertet.  Noga räkna upp 10 000 rupees och lägga i ett kuvert. Detta är era pengar när ni har levererat födelsebevisen. Hoppas det fungerar, annars blir det besvärligt att hålla den stora kvar i skolan. Om det går att bokföra detta? Nä, knappast! Som vad? Extraordinär avgift för att skaffa papper på ungar? Nej det får nog bli en personlig utgift för mig som så mycket annat som inte går att bokföra.

 

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

2 reaktioner till “Mutor eller bara incitament att lösa problem?”

  1. Fantastisk arbejde du udfører Eva.
    Det er på alle måder stort og uselvisk.
    Du er fantastisk!!!
    Knus Norma

    1. Tack Norma,
      det skulle inte vara möjligt utan den support barnen får genom att du och andra vänner betalar deras skolavgifter. Men jag är glad över att kunna hålla samman arbetet och att livet gav mig denna uppgift att se till att flickor kommer bort från gatan och får utbildningar för att få ett bra liv.
      Kram / Knus
      Eva

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *