Maoister sätter eld på kongresspartisters hus men jag kunde hämta tårtan och fira födelsedag idag.

 

Livet här i Kathmandu förefaller helt absurt.

Idag var det ganska lugnt på stan, det var polisen ”ledde matchen” och upprätthöll ordningen så att min lärare i nepali kunde promenera hit till Boudhanath där jag bor på en timme. Vanligen tar det 20-25 minuter men det var flera kontroller på vägen för att stoppa personer med bomber eller annat skumt

Rapporter från andra delar av Nepal berättar att maoister har satt eld på hus som ägs av kandidater för kongresspartiet, flera skadade här och nu rent fysiskt men jag funderar över vad som händer med demokratin och vad som händer med människor som måste överväga om de kan uttrycka sina åsikter eller om de ska hålla tyst för att slippa få huset nedbränt.

Mitt i denna absurda värd bekymrade jag mig om att hämta en tårta till vår Pema Dolma som fyllde 9 år idag. Måste ju firas och jag hade sådan tur så att transportblockaden var satt ur spel på eftermiddagen och taxiföraren vågade köra mig till flickhemmet med tårta och allt.

Jag orkar liksom inte gå och oroa mig för allt hela tiden och bristen på planering, osäkerheten kring om man kan göra det man tänkt sig utan man måste få fira något också.

I övermorgon, på valdagen, kommer min man  Henning till Kathmandu. Och med osäkerheten om transporter kommer att  vet jag inte om han måste gå från flygplatsen eller hur det blir. Jag har bokat en särskild grönskyltad turistbil och de brukar få köra oavsett vad som händer eftersom myndigheterna är angelägna om att inte störa turisterna eftersom vi är den enda inkomstkälla landet har egentligen. Och de partier, med maoisterna i spetsen,  som motsätter sig fria val har inte utlänningar som målgrupp utan låter oss vara i fred. Men för att boka en turistbil nu i samband med valet måste man verkligen kunna garantera att det r en utländsk turist som ska hämtas på flygplatsen och då utspinner sig en helt surrealistisk konversation där jag avkrävs Hennings pass för att få boka bilen. Men, ursäkta, hur skulle jag kunna ha hans pass? Han kommer ju med ett flyg från Sverige på tisdag. han har ju sitt pass själv, annars blir han inte insläppt i Nepal. Hmmm….

Till slut ordnar vår vän Karma att det räcker med passnummer som jag får via SMS från Henning. Låt oss hoppas att an slipper gå från flygplatsen, särskilt med tanke på att han har en väska på 30 kilo full med saker till barnen.

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *