Att sälja ett barn

Om man säljer sitt barn som slavarbetare till en rikare familj eller till en fabrik eller kanske säljer sin 8-åriga dotter till en bordell då måste man ju vara sjuk, rubbad eller en djävul.

Ungefär så tycker de som läst min blogg och Facebook-inlägg om hur vi jobbar för att få behålla Tara på vårt barnhem. Om det vore så enkelt. Det här händer i flera fattiga familjer. Det händer i Nepal varje dag och jag tror inte att föräldrarna vare sig är rubbade eller djävlar utan människor som av extrem fattigdom drivs in i något som är en sista utväg.

Vi kan ha Tara och hennes syskon som exempel. De är sju barn i familjen. Mamman och pappan är ca 40 år. Pappan arbetar på ett tegelbruk när det finns jobb. Tillsammans med honom arbetar en 11-årig dotter. Lönen de både får tillsammans räcker till mat. Dagar då det inte är något jobb får de gå hem igen. Hungriga.

Mamman arbetar med att bära sten från floden till stenhuggeriet som bearbetar stenen som säljs som byggnadsmaterial. Hon är mager som en skabbräv. Har ofta yrsel och svimmar ibland, orkar inte arbeta fullt ut och då blir det ingen lön. De dagar som hon orkar betalas lönen ut men räcker bara till maten, inte till bostad. Hon har ont i hela kroppen, är fullständigt utsliten vid 40 års ålder. På jobbet med att bära sten har hon med de yngsta barnen, en treåring och en fyraåring. Hon ammar treåringen fortfarande. Det finns ingen mat att ge barnen ändå så hennes utslitna kropp får försöka producera något litet till den yngsta. Alla barnen i familjen måste arbeta så snart de kan. Ingen har gått i skolan, någonsin.
Tara har jobbat i en familj som utsatt henne för de mest fasansfulla övergrepp. Hennes lön har varit 500 rupees i månaden, en säker lön på 38 kronor varje månad och då orkar man inte tänka på vilka umbäranden flickan utsatts för. Det gav ju mat ibland till familjen som behöver varenda rupee.

Mamman är sjuk. Hostar illa och är orkeslös, undernärd och värkbruten. Pengar till att gå till läkare finns inte. Nu lirkar vi med föräldrarna, betalar sjukhusvård för mamman, långa samtal med föräldrarna och lama Jhampa, den Buddhistmunk som driver förskolan där våra små barn och Tara går. Förskolläraren Dolma försöker tillsammans med Jhampa få föräldrarna att förstå att om Tara får vara kvar och gå i skolan kommer hon att kunna tjäna mer pengar sedan, längre fram i livet och hjälpa föräldrarna mycket bättre. Men nä, gå i skolan, varför då? Hon vill ju inte gå i skolan, säger pappan. Nä, Tara är rädd för skolan och jämnåriga hon vågar bara vara med de små barnen ännu.

Långsamt långsamt kanske vi kan påverka. Kanske vi kan få föräldrarna att förstå att det är bättre för barnen om vi ger dem skolgång. Nu tar vi hand om fyraåringen också, kanske temporärt, kanske permanent, det får tiden utvisa. Och vi tar hand om mammans sjukvårdsräkningar. Just nu. Men vem tar hand om henne på sikt? Hon kommer nog inte att orka försörja sig, Taras pappa är också sliten och totalt illitterat. Jag mår fortfarande illa av att veta att människor säljer sina barn men de är inte särskilt ondsinta varelser, det är människor som är i sådana situationer att valmöjligheterna stängts och det som återstår är att barnen arbetar eller att man säljer dem som ”hembiträden” och inte kan eller orkar ta till sig vad det innebär av övergrepp och utnyttjande av barnen.

Bostadslös, leva i halvsvält med en hel flock barn och kanske inte ens fatta hur jag ska undvika att bli gravid igen och igen, arbeta hårt fysiskt, vara hunsad och både bokstavligen och bildligen leva på samhällets botten. Och då är det långt under det som vi skulle kalla samhällets botten, snarare leva i ett samhälle där botten har gått ur. Sjuk, analfabet, kanske också lätt begåvningshandikappad eller är det svält och yrsel som stör perceptionen? Jag vet inte men ett vet jag och det är att om jag hade varit i den situationen skulle jag också varit desperat och kanske drivits att handla på samma sätt.

Jag kan bara försöka motverka och göra något vettigt för barnen men jag kan aldrig döma föräldrarna för jag vet inte hur jag själv hade handlat om jag varit i deras situation.

Var lägger du dina pengar?

Vi prioriterar ju väldigt olika och det måste vi ju få göra men ibland är det svårt att förstå.

När jag lämnade Kathmandu för knappt fyra veckor sedan var allt klart med det nya flickhuset, så när som på kontraktet. Det har vår jurist utformat sedan men så segade det ut på tiden och ägaren, han som bygger huset, skrev inte på. Så kom det fram att huset som han lovat skulle stå klart första mars (fast vi planerade efter första juni för säkerhets skull) nog inte skulle bli klart ändå.

Pengarna var slut. Och nu undrade ägaren om vi kunde betala 1 miljon rupees i förskottshyra så han kan slutföra bygget. Det är en förfärlig massa pengar i Nepal eller motsvarar ungefär 8 – 10 årslöner för de flesta eller 4 årslöner för en akademiker.

Men vänta nu….jag frågade ju om han hade finansieringen klar när vi sågs i november och han förklarade stolt att han hade en miljon rupees och det var vad som behövdes. Huset kommer att bli jättefint. Och det kommer det verkligen. Det är perfekt och motsvarar exakt vad vi behöver för att flytta flickhemmet dit.

Vad är det som har hänt?
Jo pengarna hade gått åt till dotterns bröllop. Det är då jag börjar undra om prioriteringar och varför man lägger så mycket pengar på ett bröllop. Det verkar i mina öron helt sanslöst. Men vem är jag att tycka det? Själv gifte jag mig på 3 minuer blankt i Stockholms stadshus för 30 år sedan och så åt vi lunch tillsammans med bröllopsvittnena. In alles 4 personer. Det blev billigt. Men det fungerar inte i Nepal, där är bröllopet en av de viktigaste festerna i livet med hundratals gäster och stort pådrag.

Och så kom det: Jo, jag hade ju trott att det skulle bli senare och planerat för det men så blev det bröllop hastigare och helt oplanerat så då fick det bli huspengarna men om jag får en miljon i förskott på hyran, lite drygt 3 årshyror så bygger jag klart.

Jag vägrade! Vi har inga som helst garantier och vad är det som säger att inte nästa dotter också behöver gifta sig akut? Och då kanske våra pengar försvinner på det bröllopet. Det är ju svårt att villkora ett förskott med att döttrarna måste äta p-piller så nu får vi leta efter ett annat hus istället. Om det inte är så att ägaren antar mitt förslag att gå till banken och låna pengar och så visa upp kontraktet med oss som bevis på att han kommer att ha en god och stadig inkomst av sitt hus…..när det är färdigt.

1 miljon nepalesiska rupees är ca 76 000:- svenska kronor

Utpressning

Några av våra barn på våra två barnhem i Kathmandu har föräldrar. Men de har hamnat på gatan ändå. Kanske för att en förälder bara övergivit dem, gift om sig och den nya mannen eller frun vill inte ta hand om barnen eller som i fallet med den här 13-åriga flickan som har båda föräldrarna i livet:
De har sålt henne som slav till en välbärgad familj i sta’n.

Hon har aldrig gått i skolan, hon har sedan hon var i åttaårsåldern arbetat i hushållet, utsatts för övergrepp och misshandel. För att göra en lång och gräslig historia kort så blev hon fri från slaveriet och kom i april 2013 till vårt småbarnshem där barnen är mellan 2 och 5 år gamla. Det har fungerat relativt bra och hon har varit med de små barnen i förskolan. Någon egentlig skolgång har hon inte kunnat påbörja utan rätt nivå för henne just nu har varit med de största förskolebarnen.

När hon var slavarbetare hos familjen i sta’n skickade de varje månad 500:- rupees till föräldrarna, det är knappt 40:- svenska kronor. Sedan hon kom till oss har föräldrarna velat ha henne tillbaka så för att de skulle tagga ner sina anspråk på flickan, har vi givit dem 500 rupees i månaden och hoppats att vi genom läkarvård för flickan och genom att få föräldrarna att förstå att hon är så skadad att det inte är någon idé att sälja henne igen, skulle släppa tanken på sådana transaktioner.

I slutet av oktober vid den stora Dashain-högtiden ville föräldrarna att hon skulle komma hem och sedan har hon blivit kvar där. Vår jurist har jobbat på ärendet och försökt lösa problemet. Föräldrarna tycker nämligen det är lämpligt att sälja flickan igen. De tror inte på att hon är så skadad och om vi vill behålla henne måste vi betala mycket mer i ”lön”.

Till saken hör att mamman är sjuk och har bett om hjälp att komma till Kathmandu och lovat att ta med sig flickan om hon bara får pengar att åka ner till sta’n och pengar att gå till läkare.

Vi skickade inga pengar. Vi skickade en bil för att hämta dem istället eftersom de bor i en by som har bilväg och bara ligger ca två timmars resa från Kathmandu. Mamma, pappa och tre döttrar kom och vi har föreslagit att vi betalar sjukvård för mamman mot att de låter 13-åringen stanna hos oss men vi vill att vårt barnhem ska ha den formella vårdnaden. Annars fortsätter spelet igen. De tre flickorna  är i dåligt skick. Och föräldrarna vill lämna sina två yngre döttrar till oss, en treåring och en fyraåring och istället ta den stora flickan med sig. För att sälja henne igen eller som de kallar det att hon ska börja ”arbeta” för att tjäna mer pengar. Den här flickan är mycket ljushylt, nästan helt vit i skinnet. Det anses mycket attraktivt på trafficking-marknaden.

Vi har försökt undanhålla att vi utlänningar finns i bakgrunden och juristen och barnhemsföreståndaren sköter alla kontakter men de vet redan att när flickan hittades och flyttade in på barnhemmet fanns det europeiska kvinnor med mycket pengar där. Och de har minsann givit vår Dolma så mycket pengar att hon gott kan betala säger föräldrarna nu. Jodå, våra medlemmar som var där då ställde upp i ett akutläge och gav Dolma pengar för att klara att betala nödvändig sjukvård för flickan,  men föräldrarna har en totalt orealistisk uppfattning om vad vi ska fortsätta att betala och betala.

Utpressning helt enkelt!

Hur gör man? Mänskligt? Moraliskt? Ekonomiskt? Vi kan inte gå med på utpressares krav. Börjar vi göra det har vi snart alla möjliga släktingar till våra barn som dyker upp och vill ha pengar. Det finns alltid en farbror eller moster som kan göra anspråk på barn vars föräldrar är döda också och vi får ett helvete att skydda de barn vi har på hemmen. Och samtidigt fasar jag för vad som ska hända med flickan om vi inte kan förhandla till oss vårdnaden om henne.

Det enda jag vet just nu är att vår jurist i Kathmandu får mer jobb.

Och att vi bara kan ta hand om barn vi kan legalisera och få formell vårdnad om.  Barn som har anhöriga som motsätter sig det kommer vi inte att kunna ta emot, hur smärtsamma situationer vi än kommer att hamna i.

 

Brev från barnen i Nepal till sina faddrar.

Flickorna på vårt barnhem i Kathmandu skriver brev till sina faddrar i Sverige, Norge, Danmark och Singapore. Om ni undrar varför faddrarna är i dessa länder beror det på att det är där mina vänner har sprit ut sig. De flesta är i Gävletrakten, precis som jag.

De små barnen, på vårt andra hem, skickar inga brev ännu men en och annan teckning kommer med till faddrarna som de vet finns där långt borta och som betalar deras förskoleavgifter eller skolavgifter. Och det händer att faddrar hälsar på och då blir det ju en personlig relation.

Breven flickorna skrivit är helt underbara och nu när jag efter två veckor hemma äntligen kommit så långt i sorteringen av saker att det är dags att skicka ut breven kan jag inte låta bli att tjuvkika lite. Jag måste ju ändå se vem det är från och vilken av faddrarna det är till. Och så är det bra att se hur mycket de nu lärt sig att skriva på engelska.

Här kommer några klipp:

”When you return again Nepal? I am waiting for you. I am doing well. When I was finist my school then I come to meet my Swedish family. Eva mam said we change our home near to school. And we go with our feet.”

Många av barnen tycker det är spännande att vi ska flytta in i ett nytt och större hus till sommaren. Och det ligger nära skolan så jag har förklarat att de inte behöver åka skolbuss utan kommer att kunna gå dit.

”I am very happy. I like your letter. Stickers and pictures I sored well.”

Från en flicka på 7 till sin 7-årige fadderbror i Sverige vars mamma skickade fina klistermärken i det senaste brevet.

”My favourite subject is science. I want to be a good doctor in my future. I love to play table tennis and badminton. Who is your best friend?”

Från en 11-åring som gjort en snabb resa från underkänd i de flesta ämnen i skolan den första terminen på hemmet till godkänd och till och med bäst i klassen i naturvetenskapliga ämnen.

”Namaste Mam, I liked your letter and puzzle game. I went shopping with karma sir and bought a beautiful frock”

Från en 10-åring som är helt fascinerad över bilderna på sin svenska fadders båt och allt vatten.

”Namaste sponsor family. When are you coming in Nepal. I will be very happy to see you. I like going to school and playing. Love you.”

Från en 9-åring som redan har träffat båda sina fadderfamiljer.

Många av barnen har bilder på sina faddrar på väggen över sängen och alla sparar brev och foton från sina faddrar och tar fram dem ibland och studerar foton på sponsor mummy, hunden, katten, båten och liknande väldigt noga. Ibland ställer de frågor om varför någon har en så jättestor hund. Eller frågar hur det kan komma sig att det är så mycket träd, de trodde att Sverige var kallt. Och då tänker de på att i det område de kom från kanske det är trädlöst för att de kommer från höga Himalaya och inte riktigt hänger med på att Sverige dels är ganska lågt, dels har skog överallt.

Nu ska jag leta fram faddrarnas adresser och börja skicka ut brev.

 

 

 

Kulturella skillnader

Funderar mycket på det där med respekt för andra kulturer. Och att vi måste bevara barnens särart och kultur. Vi ska inte göra barnen till européer, de ska växa upp till goda nepaleser och leva sina liv i Nepal.

Så länge det handlar om att ge dem undervisning i folkdanser, nepalesisk musik och att ge dem möjlighet att lära känna sitt land är det enkelt. Och kul!

MEN VAD SVÅRT DET ÄR I MÅNGA ANDRA FRÅGOR!

HUR SKULLE DU GÖRA MED NEDANSTÅENDE EXEMPEL?

I Nepal talas en stor mängd språk i alla olika folkgrupper, till exempel sherpa, tamang, newari, något språk från Mustang som jag inte ens vet vad det heter. Våra barn har sju olika språk som första språk och vi har barn som när de kom till oss nästan inte kunde nepali som är ”riksspråket” Ska vi satsa på någon slags hemspråksundervisning och till vilket pris? Hur klarar vi det rent praktiskt och ekonomiskt?

I Nepal är det normalt att man slår barn som uppfostringsmetod. Ska vi acceptera det? Personalen kan vi hota med avsked om de slår barn men hur löser vi det i skolan? Vi kan diskutera och argumentera och vi har valt en skola där de säger att de aldrig slår barnen men vi har förstått att det händer ibland ändå, även om just våra barn är betydligt mindre utsatta än sina kamrater.

När vi skaffade varmvattenberedare för att lättare hålla barnen lusfria och rena skrattade folk åt oss och sa att barnen kommer att bli så bortskämda så de inte kan leva ett normalt liv i Nepal när de blir vuxna om de får växa upp sådär fint.

Samma sak när vi skaffade gasdrivna värmeelement och nu när vi anser att huset är för litet och ordnar med ett större hus och när vi skaffade tvättmaskin och när vi sa till att barnen inte ska hålla på och tvätta sina kläder för hand eller tvätta lakan och handdukar utan personalen ska sköta det i tvättmaskinen medan barnen ägnar sig åt skolarbetet.

Ska vi acceptera att flickor behandlas som mindre värda? Ska vi acceptera att de tas ur skolan i förtid för att gifta sig när de är bara barn själva?

Är det en kulturell sedvänja vi ska respektera att menstruerande kvinnor inte får komma in i bostaden för att de orenar manliga familjemedlemmar? Istället får de sova ute hos djuren.

Det är en nästan omöjlig balansgång att ge barnen ett acceptabelt liv, i våra ögon, att respektera kulturella skillnader och inte göra dem till européer utan att rusta dem för en framtid i Nepal och samtidigt hjälpa dem att bli avantgardet i din generation eller i vart fall ge möjlighet att försörja sig och sina framtida barn.