Ni tar väl inte barnen till Europa?

Det är inte ovanligt att jag får frågan om vi tänker ta barnen till Europa. Frågan och oron är befogade för det händer ju faktiskt att barn försvinner, säljs och utnyttjas. Och hur ska man säkert veta vilka som vill arbeta för att ge barnen en framtid i Nepal och vilka som har andra syften?

Det är lätt att få intrycket att nepalesiska myndigheter inte gör något och att alla är totalt korrumperade men det finns faktiskt viss kontroll.
Bland annat kontrollerar myndigheterna barnhemmen rätt ordentligt och nu i dagarna har ett hem stängt efter att de som drev det hemmet har skickat ut flickor på sta’n som hembiträden och för att övernatta (vad DET nu ska betyda).
De 31 barn som man har omhändertagit är nu på ett statligt barnhem och det är ju inget vidare. Ruskigare än det mesta faktiskt.
Nyligen stängde också ett stort barnhem där det bodde över hundra barn. De flesta hade släktingar de kunde skickas till men uppåt 50 barn sägs helt sakna släktingar och deras vidare öde känner jag inte till. Oklart på vilken grund det stängdes. Det ryktas en massa saker bland annat att de skickat barn utomlands för adoption utan att ha tillstånd. Jag hoppas att myndigheterna utredde detta innan de stängde hemmet.
Sedan finns en del tramsigheter i kontrollerna, som att det ska finnas no smoking-skyltar i rummen och att man inte får ha pojkar och flickor i samma byggnad. Det är tur att vårt småbarnshem är vinkelbyggt för då blir det rent tekniskt olika byggnader så vi kan ha både flickor och pojkar boende där.
En viss oro finns:
Ett par av våra små barn har föräldrar som inte är fullt tillräkneliga. En mamma som har svåra psykiska problem och en pappa till ett annat barn har börjat sprida ut ett rykte att till Dolmas fina Manjushree-hem där våra små barn bor kommer en massa utlänningar som tänker ta barnen till Europa och sälja dem där. Den typen av rykte kan förorsaka ett myndighetsingripande och hemmet kan stängas. Jag törs inte tänka på vad som händer med barnen då. Jag har inte någon uppfattning om hur lång tid en undersökning kring en sådan anklagelse skulle ta heller och vi gör nog klokt i att inte ha för många utländska besökare som kommer och går. Vi européer är i allmänhet både för långa, för tjocka och för ljusa och klär oss för annorlunda för att kunna slinka förbi som lokala. VI SYNS!
Vi har också aspekten att för de små barnen är det alldeles för jobbigt med fler människor och fler separationer än de redan tvingats uppleva. Därför är vi mer restriktiva med besök hos de små barnen än hos de större flickorna.

Kring vårt flickhem har inga sådana illvilliga rykten florerat, tack och lov! Flickorna är också äldre och när de pratat med journalister som ifrågasatt oss utlänningar och vårt uppsåt, så har flickorna berättat hur bra de trivs och att de tycker om sin skola och att de får göra kul utflykter på fritiden.

Underbara vänliga och riktigt onda människor i oförutsägbar blandning

I det här konstiga landet Nepal där jag möter så mycket värme, kärlek och vänskap, där människor är hur fina och hjälpsamma som helst, finns också så mycket ondska och elakhet att det ibland är svårt att hantera.

När jag diskuterade skolfrågor med en tjänsteman som arbetat för utbildningsministeriet tidigare förstod han inte alls varför jag tyckte att det var en besvärlig situation när statliga skolor på landsbygden kan ha uppåt 150 elever i varje klass. Och nu talar vi inte om lektorer på universitetet som ska föreläsa för 150 studenter utan vi talar om 150 SMÅ BARN. Det kan vara elever mellan 5 och 8 år som bokstavligen staplas på varandra i ett rum med en lärare. Klart att de inte lär sig så mycket då. När de ändå inte lär sig något tar föräldrarna barnen ur skolan i förtid, långt innan de 10 årkurserna som är obligatoriska. De föräldrar som har råd sätter sina barn i en privat skola istället och jag träffar ofta vanliga människor med högst mediokra löner som kämpar som illrar för att klara av att betala skolavgifterna för att barnen ska kunna få det lite bättre än de själva.

Den här tjänstemannen då? Jo han ansåg att det var deras eget fel.
-Du förstår, sa han till mig, det här är människor som inte är bildbara. De föds mindre begåvade och det är ingen idé att ge dem någon skolgång. De kanske har mer tur i nästa liv, vad vet jag?
Jag protesterade och lyfte fram fina exempel bland våra flickor som kommer från ytterst beskedliga förhållanden och låga kaster eller är kastlösa och har toppbetyg.
-Men om det är som du säger så kommer de definitivt att reinkarneras i en annan miljö där de får studera, var hans kommentar till det.

Vad de har att kämpa mot, de progressiva lärare som verkligen vill göra ett bra jobb och som vill att ungarna, alla ungar oavsett kast ska lära sig deras ämne. Jag tänker på de enorma lycka och glädje den unge naturvetenskapsläraren Purushottam visade i höstas när vi tack vare en donation från ABF Gästrikebygden kunde köpa ordentlig utrustning till fysik, kemi och biologiundervisningen. Våra flickor vidimerar att han är en bra lärare som inte slår någon och som verkligen försöker få alla att förstå hans ämnen.

Ett mycket otäckt exempel på ren och skär ondska fick jag tidigt i morse när jag pratade med min journalistbekant som hade en hemsk nyhet om en kastlös äldre kvinna på landsbygden som ville hämta vatten från byns allmänna brunn. Som dalit, det vill säga kastlös, förväntas hon gå långt bort till en flod för att hämta vatten och inte hinka upp vatten från byns gemensamma brunn. Kvinnan var gammal och orkade inte gå så långt och verkligen inte ta sig ner till floden och upp igen med vattnet så hon gick till byns brunn och hinkade upp vatten.
Byborna kastade sig över henne och slog henne fördärvad med käppar och stenar. De anser att hon nu förorenat byns vatten bara genom att hon som kastlös hissat ner hinken och dragit upp den. Ett totalt obegripligt beteende för oss men verklighet här. Och frågan är då hur man får bort sådana avarter? Hur många generationer kommer det att ta?

Varför är Nepal så fattigt?

Idag blev det en dag med politiska diskussioner och analyser på agendan. Bland annat var jag på statsvetenskapliga institutionen på universitetet och jag har också pratat med en doktorand och med en journalist på en engelskspråkig tidning i Kathmandu.

I valen 19 november 2013 valdes ledamöter till den konstituerande församlingen. Valet kunde genomföras trots alla problem som maoistpartiets transportblockader och bensinbomber förorsakade. Landet har länge styrts av en interimsregering då de valda partiernas ministärer kollapsat. Egentligen ska den konstituerande församlingen ”bara” skapa en ny konstitution, men det är svårt nog i ett land med över 120 partier och total brist på struktur i civilsamhället. Nu blev det så att de partier som blev störst i valet till den konstituerande församlingen också bildar regering. Det är UML, ett lite mer pragmatiskt socialistparti, som bildat koalition med Kongresspartiet som blev valets största parti. Premiärminister Sushil Koirala från Kongresspartiet är nu i färd med att utse ministrar.

Samtidigt pågår förhandlingar kring hur den konstituerande församlingen ska se ut. Ordförande kommer från Kongresspartiet men nu föreslås att Onsari Gharti från maoistpartiet ska bli vice ordförande. En post de får för att inte blockera andra poster till kongresspartiet och UML som bildat regering.

Den konstituerande församlingen är ohanterligt stor och nu föreslås att skapa en mindre konstituerande kommitté och – HÄPP – där dyker den gamla guerillaledaren och maoisten Prachanda upp på förslag till ordförandeposten. Med inrättandet av denna kommitté är det rätt sannolikt att konstituerande församlingen blir tämligen tandlöst och dessutom slipper man besvärliga minoriteter och kvinnor för Onsari Gharti är då alibi både för att man visst har sett till att minoriteter och kvinnor finns med i den konstituerande församlingen och på en så hög post som vide ordförande dessutom. Så praktiskt att flytta makten.

Men det finns hopp på andra områden.
Kommissionen för undersökning av myndighetstrots = korruptionspolisen, har fångat in en skolchef som tagit emot 40 000 rupees (knappt 3 000 SEK) för att låta en lärare utbildad för lägre nivå undervisa i det som motsvarar gymnasieskolan. Nu får skolchefen skaka galler i fyra månader och betala de 40 000 rupees han tagit emot i böter. Undrar hur mycket han tagit emot tidigare? BRA att korruption på lägre nivå motverkas men hur lång tid kommer det att ta innan de riktigt fula fiskarna högre upp fångas in?

Mera positivt:
Bagmatifloden som flyter genom Kathmandu kommer att slippa ta emot allt avlopp direkt orenat från och med våren 2017 och till min stora häpnad ligger faktiskt stora avloppsrör på marken utanför sta’n. Ett litet hopp att det som nu är ett stinkande avloppsdike kanske får bli en flod igen.

Det finns också långt gångna planer på att dra ner rent vatten från bergen till Kathmandu. Nu är vattenbristen svår i huvudstaden och det finns hela stadsdelar som bara har vatten i kranarna ett par dagar i veckan. Det vatten som kommer i kranarna är inte heller av någon vidare kvalitet och vi får vara glada att vi bor i utkanten av Kathmandu där våra barnhem har vatten som ändå är rätt så bra.

Konsten att resa billigt och förhinder som kan uppstå när man gör det

Om man vill resa riktigt billigt får man vara om sig och kring sig.
När jag letar biljetter till Nepal kan det kosta vad som helst mellan 3 700:- och 15 000:- tur och retur.
Just nu har jag lyckats få en biljett för 3 700:- fram och tillbaka. Det är billigt. Och tidsödande.

Jag startade från Arlanda lördag kl 00.35 och kom fram till Istanbul kl 04.00 svensk tid eller 05.00 turkisk tid.
Frukosten var billig och jag slocknade en stund i stolen på caféet.

Sedan kom dagens bästa händelse!
När man åker med Turkish Airlines via Istanbul och har väntetid på mer än sex timmar till anslutande flyg så får man utan extra kostnad en jättefin sightseeingtur i Istanbul inklusive frukost och lunch. Hur bra som helst särskilt för mig som aldrig varit i Istanbul var det kul att få se blå moskén, Topkapi, Hagia Sofia och andra sevärdheter. Och den här typen av erbjudanden eller en kostnadsfri måltid finns på flera flygplatser så när du byter plan någonstans är det en god idé att kolla vad transitpassagerarna kan få.

I kväll klockan 19.55 fortsätter jag till Delhi dit jag kommer fram 05.25 och sedan dröjer det till 13.10 innan flyget till Kathmandu lyfter. Det obekväma och dumma när jag köper lösa biljetter är att jag måste genom passkontrollen och hämta bagaget och gå vägen runt och checka in igen gå genom passkontroll och säkerhetskontroll. LITE jobbigt men jag har fått min biljett för ungefär halva priset så det kan det vara värt. Som bonus har jag meddelat en av mina vänner i Delhi att jag kommer att passera så han kommer ut till flygplatsen och äter frukost tillsammans med mig. KUL!

Och så över till avdelningen galna hinder att forcera när man köper billiga biljetter:
När jag går ut för att hämta bagaget på flygplatsen i Delhi blir jag instämplad i Indien och det är en inresa i mitt visum. Efter att jag har varit i Nepal ska jag göra en tur till Bhutan bara för nöjes skull, tillsammans med buddhistmunken Pema Dorjee och andra vänner. Jag skulle enklast ta flyget Kathmandu-Delhi och ansluta till mina vänner eftersom det just den dagen de ska åka inte går något flyg från Kathmandu till Paro Bhutan. Det skulle bli en andra inresa i mitt visum.

När jag har varit i Bhutan vill jag åka till Arunachal Pradesh för att hälsa på i en skola som vänner sponsrar och hälsa på barn som vänner är faddrar för och barn som jag samlat pengar till sjukvård för. Arunachal är den där biten av Indien som ligger längst i öster norr om Burma, söder om Kina. Ganska otillgängligt. Det tar flera dagar att ta sig dit via flyg till Assam och sedan bil på skruttiga vägar där det är förbud att köra nattetid på grund av närheten till kinesiska gränsen. Det skulle bli en tredje inresa i Indien.

DET GÅR INTE för jag har bara doubble entry i mitt visum till Indien.
Trots att jag har skrivit brev till Indiens ambassad och motiverat att jag behöver tripple entry i visumet så säger de NÄ, vi beviljar normalt sett bara doubble entry och det är inget skäl att få tripple entry bara för att man ska hålla på och åka mellan Nepal och Bhutan. Så det så. Nu gör jag så att jag flyger till Bhutan direkt från Kathmandu en dag innan mina vänner kommer bara för att inte behöva förbruka en inresa i Indien och därmed omöjliggöra resan till Arunachal och faktiskt omöjliggöra att jag åker hem över Delhi eftersom jag måste gå ut genom kontrollerna och hämta min väska och checka in igen på hemvägen också. Det är dyrt att vara ett extra dygn i Bhutan, närmare bestämt 250 amerikanska dollar nästan 2 000:- svenska kronor.

Hänger ni med?

Man kan ju undra vad det skulle spela för roll att jag passerar flygplatsen i Delhi en gång till. Men indisk byråkrati är inte att leka med. Nepaleserna är mycket enklare, där kan man resa ut och in hur som helst och visum får man på flygplatsen och så har jag räknat dagar och just för att jag lämnar Nepal en dag tidigare än beräknat så behöver jag inte betala för ett nytt visum för 100 amerikanska dollar eller 650 kronor, dagarna i mitt förra visum räcker exakt.

Den som har orkat läsa såhär långt kanske vill räkna ut vad jag sparat på den billigare flygbiljetten.
3 700:- istället för ca 8 000:- för biljetten
Extra kostnad i Bhutan 2 000:-
Besparing visumkostnad Nepal 650:-

När jag söker biljetter letar jag nästan alltid på www.flygresor.se där är det enkelt att jämföra priser.

Mutor, landsflykt och prostitution

MEDELKLASSEN FLYR NEPAL

Yrkesarbetare, akademiker och medelklassen flyr Nepal i allt större utsträckning. Antalet nepaleser som lämnar landet beräknas nu vara ca 2 000 personer varje dag. Det är 730 000 personer på ett år. En del kommer tillbaka igen med krossade drömmar. En del kommer tillbaka i kista. De som dör på jobb utomlands har ofta varit byggnadsarbetare i Qatar eller andra stater i länderna runt Persiska viken. I genomsnitt är det två kistor om dagen som flygs hem till Kathmandu igen.

Varför emigrerar så många?
Svaren finns att söka i den utbredda fattigdomen. Inte ens medelklassen kan leva något särskilt bra eller bekvämt liv. Unga utbildade personer kan inte hitta de jobb de skulle vilja ha, kan inte göra karriär och kan inte hoppas på den löneutveckling eller standard som andra länder, särskilt i väst, erbjuder. En starkt bidragande orsak till fattigdomen och till att många ger upp planerna på att stanna i Nepal är den helt vanvettiga korruptionen. Det går knappt att få någon hjälp från en myndighet utan att muta en tjänsteman. Nepal anses vara ett av de mest korrumperade länderna i världen.

Oavsett regim och oavsett inbördeskrig, val, avskaffad monarki korruptionen består och har snarare förvärrats än mildrats. Det politiska systemet är inte tillräckligt strukturerat eller starkt för att orka arbeta mot korruptionen. Detta är ett stort hot mot demokratiutvecklingen och all ekonomisk utveckling i landet. Det leder också till brist på tillit i hela samhället och de enda du litar på är dina nära släktingar och därigenom uppstår också en nepotism utan dess like. Ingen anställer någon som man inte känner eller helst är släkt med och därmed stängs ännu fler dörrar för de mindre bemedlade.

Lagstiftningen finns men efterlevnaden saknas.

Sjukvård och utbildning kan närmast sägas befinna sig i fritt fall och är inte tillgängligt för stora delar av befolkningen. Vad gör man om mormor får en stroke och vården i respirator kostar 5000 rupees per dygn. Det är en månadslön för ett hembiträde eller en arbetare i en mattfabrik till exempel. Per dygn. Svårt att föreställa sig. Valutan tappar i värde och inflationen äter upp människors små besparingar. Smuggling och droghandel ökar. Arbetslösheten är ca 47 % och prostitutionen ökar och man räknar nu med att mellan 11 000 och 13 000 flickor och kvinnor finns i sexindutrin i Kathmandu. Tusentals försvinner i traffickingkedjor till bordellen i Indiens storstäder.

Men har du möjlighet så res hit en gång. Det är vackert i Himalaya, omtumlande i Kathmandu och garanterat helt annorlunda.