Ni tar väl inte barnen till Europa?

Det är inte ovanligt att jag får frågan om vi tänker ta barnen till Europa. Frågan och oron är befogade för det händer ju faktiskt att barn försvinner, säljs och utnyttjas. Och hur ska man säkert veta vilka som vill arbeta för att ge barnen en framtid i Nepal och vilka som har andra syften?

Det är lätt att få intrycket att nepalesiska myndigheter inte gör något och att alla är totalt korrumperade men det finns faktiskt viss kontroll.
Bland annat kontrollerar myndigheterna barnhemmen rätt ordentligt och nu i dagarna har ett hem stängt efter att de som drev det hemmet har skickat ut flickor på sta’n som hembiträden och för att övernatta (vad DET nu ska betyda).
De 31 barn som man har omhändertagit är nu på ett statligt barnhem och det är ju inget vidare. Ruskigare än det mesta faktiskt.
Nyligen stängde också ett stort barnhem där det bodde över hundra barn. De flesta hade släktingar de kunde skickas till men uppåt 50 barn sägs helt sakna släktingar och deras vidare öde känner jag inte till. Oklart på vilken grund det stängdes. Det ryktas en massa saker bland annat att de skickat barn utomlands för adoption utan att ha tillstånd. Jag hoppas att myndigheterna utredde detta innan de stängde hemmet.
Sedan finns en del tramsigheter i kontrollerna, som att det ska finnas no smoking-skyltar i rummen och att man inte får ha pojkar och flickor i samma byggnad. Det är tur att vårt småbarnshem är vinkelbyggt för då blir det rent tekniskt olika byggnader så vi kan ha både flickor och pojkar boende där.
En viss oro finns:
Ett par av våra små barn har föräldrar som inte är fullt tillräkneliga. En mamma som har svåra psykiska problem och en pappa till ett annat barn har börjat sprida ut ett rykte att till Dolmas fina Manjushree-hem där våra små barn bor kommer en massa utlänningar som tänker ta barnen till Europa och sälja dem där. Den typen av rykte kan förorsaka ett myndighetsingripande och hemmet kan stängas. Jag törs inte tänka på vad som händer med barnen då. Jag har inte någon uppfattning om hur lång tid en undersökning kring en sådan anklagelse skulle ta heller och vi gör nog klokt i att inte ha för många utländska besökare som kommer och går. Vi européer är i allmänhet både för långa, för tjocka och för ljusa och klär oss för annorlunda för att kunna slinka förbi som lokala. VI SYNS!
Vi har också aspekten att för de små barnen är det alldeles för jobbigt med fler människor och fler separationer än de redan tvingats uppleva. Därför är vi mer restriktiva med besök hos de små barnen än hos de större flickorna.

Kring vårt flickhem har inga sådana illvilliga rykten florerat, tack och lov! Flickorna är också äldre och när de pratat med journalister som ifrågasatt oss utlänningar och vårt uppsåt, så har flickorna berättat hur bra de trivs och att de tycker om sin skola och att de får göra kul utflykter på fritiden.

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *