Huvudstupa förälskad i Bhutan

Jag är kär
Jag är kär i Bhutan, det är ett litet kungadöme i Himalaya, inklämt mellan Indien och Kina (eg. Tibet). Bhutan ligger lite öster om Nepal med bara lilla Sikkim (del av Indien) emellan. Det är i Bhutan de har en Gross National Happiness som mäter innevånarnas lycka och det finns en kommission som granskar lagförslag för att bedöma om medborgarnas intressen verkligen tillgodoses och ökar lyckan hos störst möjliga antal personer.
Fascinerande!
För mig som reste direkt från Kathmandu är chocken total, från Nepal där alla tutar och skriker, där larmet är öronbedövande, luften full av partiklar och lorten och dammet tränger in överallt. Kathmandu där tiggarna trängs och det vimlar av övergivna barn på gatorna. Barn som sniffar lim och dricker sprit för att döva hungern och smärtan.
Direkt vid ankomsten till den internationella flygplatsen i Paro (20 000 inv) märks att det här är annorlunda. Luften är ren och sval. Flygplatsen är ren och välstädad, vacker faktiskt. Alla talar lågmält och jag blir mött av Rinchen Dorji, en ytterst ämabel gentleman som lotsar mig ut till en jättefin stor bil. Turistbil, tänker jag, som är van att färdas i Nepal en skrothög som håller på att ramla ihop. Vägen från flygplatsen är smal men slät, inte trasig och gropig utan riktigt fin. Och jag ser att alla bilar vi möter är tämligen nya, fina och välhållna.
Jag kommer till ett jättefint hotell men underbart vänlig personal, blir visad ett rum som är så prydligt och vackert att jag nästan brister i gråt. Det finns varmvatten i det stora och fina badrummet, det finns en jättefin säng och sängen är dessutom eluppvärmd genom någon slags värmemadrass under den andra madrassen. Allt demonstreras vänligt. Värmeelement finns både i rummet och i badrummet. Häpnadsväckande. När man är i Kathmandu är man van att frysa rumpan av sig, särskilt på nätterna
Den vänliga Rinchen tar mig ut på rundtur i den lilla staden och jag får se ett fort från 1600-talet, museum och ett stort kloster från 800-talet. En del av klostret är numera kontor för distriktsadministrationen men en del är fortfarande levande kloster i detta världens mest buddhistiska land. 95 % av befolkningen är buddhister.
Inga tiggare på gatorna, inga ensamma barn, inga sopor på gatorna allt är snyggt och fint. Är det möjligt?
Kungen betraktas som en gud, särskilt den nuvarande kungens pappa som nyligen abdikerat till förmån för den 32-årige sonen för att han ska få ta över under tiden pappa ännu lever och kan hjälpa till.
Den förra kungen Jigme Singye Wangchuck har lotsat sitt lilla land in i ett embryo till parlamentarism. Och sedan 2008 röstar medborgarna fram ett parlament med 47 ledamöter som tillsammans med kungen utser regeringen. Kungen har fortfarande mycket stort inflytande över det mesta som sker i landet och under denna kungs kloka ledarskap har man inte bara börjat mäta Lyckonationalprodukt och inrättat lyckokommissionen utan byggt upp sjukvård som är gratis för medborgarna, byggt upp skolor och högre utbildning också det gratis och man har infört ett pensionssystem för dem som har en anställning. Innebär i och för sig att de 80 % som lever på jordbruk ännu inte har pensioner men är man illa ute finns möjlighet att söka hos kungen om pengar.

Pengarna till detta kommer främst från de ca 40 000 västerländska turister som tas emot varje år. Vi får betala jättemycket. 250 US dollar per dygn vi vistas i landet + visumavgift men det känns helt OK när vi ser hur välordnat det är och att folk verkligen har det bra här.

De 80 % av befolkningen som lever på jordbruk mer eller mindre utanför kontantekonomin men jag har besökt grönsaksmarknaden också så lite pengar får nog även bönderna in.
Företag betalar ca 10 % i skatt, privatpersoner ännu mindre. Minimilönen ligger på 5 000:- Ngultrum knappt 600:- En lärarlön ligger på 20 000 Ngultrum vilket motsvarar 2 300:- svenska kronor. Hyran för en tvårummare med kök och badrum i den lilla staden Paro ligger på ca 4 000:- Ngultrum, 450 SEK, motsvarande bostad i huvudstaden Thimpu, med 100 000 invånare, är ca 10 000:- Ngultrum eller drygt 1 100:- SEK. Då kan ju inga vanliga löntagare unna sig så stora bostäder och fenomenet att bo ensam existerar knappt. Man bor med sin familj. Och en familj behöver och har också flera inkomster eftersom arbetslösheten är ganska beskedlig.

Jag ska snarast försöka sortera upp lite bilder att lägga ut också.

Ett försök att besvara många frågor om Nepal

Förklara det där med kaster, det är svårt att förstå. Blir det någon konstitution i Nepal?
HUR dålig är kvinnornas representation i politiken och i samhällslivet i övrigt?
Hur gör folk när det inte finns elektricitet?
Hur kan det vara brist på vatten i ett land som har världens största glaciärer i Himalaya?
Du lägger ut ruskiga bilder från slummen – bor folk verkligen sådär?

Det är några av de frågor jag fått i mail och via Facebook.

BOSTÄDER, EL OCH VATTEN
Bostadsstandarden är låg, särskilt på landsbygden och i slumområden i städerna. Vatten i pump på gården och utedass förekommer även i Kathmandus vanliga stadsdelar. Avloppsnätet är dåligt och vattenledningsnätet är undermåligt. Stora delar av huvudstaden saknar rinnande vatten flera dagar i veckan och tankbilar kör runt med vatten för att ge människor dricksvatten. Elen är planerat avstängd 10-12 timmar per dygn i de vanliga stadsdelarna och ibland blir det mer eftersom strömavbrott kommer utöver de planerade avstängningarna varje dag. Det finns också stadsdelar som har el fler timmar och det finns stadsdelar som nästan helt saknar el.
Jag har ju fått vänner och bekanta från alla nivåer i samhället och vi tar en arbetarklassfamilj jag känner med mamma, pappa och två tonåringar som exempel:

Bara en sådan sak att BÅDA föräldrarna har arbete i ett land som har en arbetslöshet på 47 %, det är bra och gör att man kan unna sig saker. Till exempel har familjen valt att hålla båda sina barn i en privat skola så de ska få ordentlig undervisning vilket man inte får i den statliga skolan. Familjen bor i hela TVÅ rum på ca 10 kvadratmeter vardera. De har alltså 20 kvadratmeter för en familj på fyra personer. I ett av de två fönsterlösa rummen har de en dubbel gasbrännare på golvet med alla kokkärl och köksgrejer runt omkring. Rummen ligger i ett stort bostadskomplex med de så vanliga långa korridorerna med rum efter rum efter varandra. Det finns dusch och toalett på varje våningsplan och i deras korridor är det ”bara” 18 familjer som delar på detta badrum. Vatten finns en timme varje morgon, vanligen mellan klockan 05.00 och 06.00.

Förr fanns det elektricitet i korridorerna och i trapphuset men de flesta tjuvkopplade ledningar in till rummen också för att ha belysning så elnätet brakade ihop för ett par år sedan och fastighetsägaren har inte för avsikt att göra något åt den saken. Mina vänner är nöjda med att ha tak över huvudet och för en rimlig penning. De betalar 4 000:- rupees i månaden, det är lite mindre än 300 svenska kronor och det är hela mammas lön så det är tur att hon har ett jobb annars skulle pengarna pappa i familjen tjänar inte räcka till barnens skola.

När jag är i Kathmandu bor jag i ett jättefint hus med solpaneler på taket så vi har alltid el till belysning. Under det här huset finns dessutom en vattenkälla så vatten pumpas upp till tankarna på taket varje dag. Och det måste ske mellan kl 01.00 och kl 09.00 för då är vi kopplade mot elnätet och kan dessutom stryka, dammsuga, köra tvättmaskinen och annat energikrävande som solpanelerna inte räcker till. Där jag bor finns också fungerande Internet och alltid varmvatten. Men där är hyran för tre rum 35 000:- rupees i månaden ungefär 2 500:- svenska kronor. Det motsvarar lönen för en professor på universitetet.

Världsbanken är nu i färd med att bygga ett större vattenkraftverk och en kraftledning Khimti – Dhalebar. Det ska bli den största ledningen i landet men det verkar aldrig bli klart för en högspänningsledning påverkar människor längs hela linjen och protesterna är många. Under tiden fortsätter Kathmandu att vara mörklagt stora delar av dygnet.
Allt det där rena fina glaciärvattnet uppifrån Himalaya försvinner på vägen eller skitas ner så otroligt på väg nedåt i floderna så när vattnet når Kathmandu är det så förorenat att det inte är drickbart. Vattenledningsnätet är så undermåligt att det mesta vattnet rinner ut till ingen nytta eller blandas med avloppsvatten. Asian Development Bank finansierar nu en vattenledning på drygt 26 kilometer som ska ge huvudstaden s. Men frågan är hur många år Melamchi Water Supply Project ska ta innan det är klart. Det är ett fasligt liv och mutorna står som spön i backen så det kan ta många år innan det händer något.

Ytterligare ett skäl att vi ville ha vårt nya hus i Gokarna, då är vi inom räckvidd för vattenledningen från Sundarijal och har efter omständigheterna riktigt bra vatten och nästan alla dagar i veckan.

TRANSPORTER
…..ett annat spännande område….. Microbussarna har vanligen 12 säten men tar regelmässigt 30 passagerare eller till och med närmare 40. Klart att konduktören som hänger utanpå bussen och ropar ut vart bussen kör mönstrade mig och sa ”too big” när jag ville följa med.

KASTVÄSENDET
En del säger att Nepal har bara runt 40 kaster, ja och så är det underkasterna då inom varje huvudkast. Till exempel inom Tamang finns Yonzone, Lama, Moktan med flera så räknar man underkasterna också så blir det ungefär 100 kaster att hålla reda på.
Och så finns de kastlösa, daliterna, som utgör nära 20 % av befolningen. Därtill får man ta genusperspektivet med i beräkningen och en kastlös kvinna står ungefär på samma nivå som hundarna på gatan. Högre kaster kan absolut inte äta något som rörts av en kastlös och kastlösa hindras att använda den gemensamma bybrunnen på många håll. Nyligen blev en äldre kastlös kvinna svårt misshandlad när hon hämtade vatten. Diskriminering på grund av kast eller brist på kast är olagligt i Nepal ända sedan 1963 men det är sällan förövarna ställs till svars för en kastlös och till på köpet kvinna ses ju inte som en människa och därför är hela diskussionen om mänskliga rättigheter inte relevant i mångas ögon.

42 % av daliterna ligger under fattigdomsgränsen 1 US Dollar per dag att överleva på jämfört med 23 % av befolkningen som tillhör någon kast.

Det är inte helt ovanligt att personer anklagas för häxeri och lynchas av grannarna i byn. Nästan alla anklagade är dalitkvinnor. Majoriteten av de kvinnor som säljs till bordeller är daliter. Lagar mor allt detta finns men tillämpas inte.

BLIR DET NÅGON KONSTITUTION?
Alla hoppas på att den konstituerande församlingen som valdes 19 november 2013 ska kunna få ihop en ny konstitution. Det ställer till en del besvär att inte ha några grundlagar och när detta fortsätter år efter år blir det mer och mer problematiskt så både befolkningen i Nepal och det internationella samfundet efterlyser en ny konstitution.
Egentligen ska den konstituerande församlingen ”bara” författa en ny konstitution – svårt nog i ett land med 122 partier och många stridande politiska viljor och total brist på strukturerade förhållanden i samhället. Nu blir det så att de partier som valdes i november 2013 till konstituerande församlingen och har bildat regering.
I den konstituerande församlingen finns 575 ledamöter därav 172 kvinnor, vilket är nästan 30 % inte så himla dåligt i ett patriarkaliskt samhälle. Av ledamöterna är bara 38 daliter, det är 7 % för en folkgrupp som utgör 20 % i landet. Största parti är Kongresspartiet som vann stort över det tidigare dominerande Maoistpartiet med en mängd små kommunistpartier och fraktioner som svans.

KVINNOR I SAMHÄLLSLIVET
Inget parti har nått upp till 20 % kvinnlig representation i sina centralkommittéer eller partistyrelsen. Tråkigt nog har kommissionen för mänskliga rättigheter inga kvinnliga ledamöter vilket gör att vissa lagförslag går igenom med formuleringar som gör att lagar kan tolkas så att rättighetsfrågor bara omfattar män och inte kvinnor och barn.
14 % av statstjänstemännen är kvinnor vilket är lågt och av de som finns är många på relativt låg nivå. Till exempel militärer eller poliser som måste vara kvinnor för att kroppsvisitera kvinnor.

DET FINNS HOPP
Kvinnligt entreprenörskap uppmuntras. Möjlighet att ge mikrolån diskuteras.
Andelen kvinnor som kan läsa och skriva har ökat och är nu (2011) uppe i 57,4 % en fördubbling på 20 år.
Och det finns också en lag som ger kvinnor rätt att få ut födelsebevis för sina barn. Men vet man inte vem pappan är, blir det oerhört svårt att få födelsebeviset och jättesvårt att få bevis om medborgarskap och då kommer man aldrig att kunna få ett pass till exempel. Man får inte ens fortsätta till åttonde klass om man saknar födelsebevis.
Vi har barn utan pappor och vi har barn utan födelsebevis på våra barnhem. Komplicerat är bara förnamnet.

Vad betyder det att vara människa? Om något….

En av mina allra närmaste vänner satte fingret på precis vad jag funderat över flera sömnlösa nätter nu. Hon undrade vad det betyder att vara människa, om något…..
När jag följt utvecklingen för de flickor jag skrev om igår och arbetat på en lösning har jag funderat på:
Hur nära under ytan ligger det totala barbariet? Räcker det att krafsa lite på oss alla så tittar en brutal galning fram ur den krackelerade fasaden? Jag blir skrämd när jag möter detta och vill helst av allt krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Fast det hjälper ju inte. Ibland är jag rädd att råka illa ut själv för i grund och botten är jag inte alls särskilt modig utan ganska rädd och försiktig.
Men borde det inte vara så att vara människa betyder att man har ett val. Kanske ofta begränsat av parametrar som fattigdom, kön, kunskaper och kultur men ändå man kan välja att göra gott eller i vart fall välja att INTE göra ont. Man kan välja att inte springa med flocken och man kan välja aktivitet eller passivitet.

Flickorna är i relativ säkerhet nu, här nere i Kathmandu på ett av våra barnhem. Det är inte sannolikt att byborna förföljer dem ner till sta’n. Nu måste vi försöka reda ut var mammorna befinner sig om de är i livet och om papporna gömt sig för att hålla sig borta för evigt eller om det ändå finns fungerande familjer som med hjälp av att vi betalar skolavgifterna ändå skulle kunna ta hand om sina barn. Jag ska försöka ta reda på det med hjälp av vår personal på plats i Kathmandu och av vår jurist som brukar vara duktig på att ta reda på fakta. Det kommer säkert att dröja lite innan vi vet tillräckligt så tills dess får vi skydda barnen undan lynchjustisen som vill straffa dem för pappornas brott som vi inte ens vet om det är uppdiktat eller verkligt. Grandmummy som gömde dem först och sedan hjälpte till så de kunde komma till oss kanske vet mer så vi får nog skicka upp någon till byn och intervjua henne ordentligt.

Du kan inte hjälpa alla men du kan spela en avgörande roll för dem du hjälper

I en by i Nepal är två 10-12-åringar gömda av en släkting. Deras pappor har försvunnit och i byn är folk uppretade över något som männen gjort. Nu kan de inte få tag på dem, ingen vet var de är. Kanske i Indien? Byborna ropar efter hämnd. Jag vet inte riktigt vad det gjort och det spelar egentligen inte någon roll heller. Byborna kan inte ta ut sin hämnd på männen som lämnat byn men där finns ju barnen. Två skräckslagna 10-12-åringar. Nu blir det de som ska straffas för vad deras fäder gjort.

Vad straffet blir vet vi inte men i bybornas ögon är gruppvåldtäkt ett lämpligt sätt att ta ut sin hämnd.
Två småflickor skall straffas genom att bli våldtagna av en större grupp män från byn så att deras pappor ska lära sig veta hut.

Hur kan det bli så här?
När individens rättigheter totalt underordnas kollektivets, det vill säga familjen och hela släkten så kan det bli såhär. Barnen är inte individer, de är sina föräldrars egendom och genom att våldta flickorna förstör man värdet på dem som egendom i familjen. Att papporna stuckit för länge sedan och inte alls kommer att känna av straffet är underordnat. Byborna vill ha hämnd.

Lagligt? Nej, lång ifrån. Detta är olagligt i Nepal vars lagstiftning är klar och tydlig på många punkter och inte alls särskilt dålig. Tvärtom, Nepal har lagar som ser till både barns och kvinnors rättigheter. Nepal har lagar som skyddar daliterna, de kastlösa och som till och med har avskaffat kastväsendet.

Men verkligheten är långt från lagstiftningen och rättsväsendet långt från byarna. Männen i byn, de rättskaffens män som anser att det är rätt att straffa barnen i fädernas ställe, de döms sällan till ansvar för vad de gjort. Offren kommer vanligen från en låg kast eller är kastlösa och har svårt att hävda sina rättigheter. Skammen är också så stor att få av offren vågar kräva sin rätt. Vi har läst om liknande händelser i Indien, Bangladesh, Pakistan, Afghanistan med flera länder; Barn straffas i sina föräldrars ställe, kvinnor straffas i sina mäns frånvaro och vi begriper inte hur det är möjligt och ruskar av oss vetskapen om att det sker.

Du kan inte hjälpa alla…..

I 36 timmar har jag känt till dessa två flickors belägenhet.
I 36 timmar har jag vetat att släktingen som nu har dem inlåsta inte mäktar med att hålla emot längre.
I 36 timmar har mitt mantra ”Du kan inte hjälpa alla” malt i mitt huvud.

I Föreningen för gatubarn i Nepal kan vi inte bara fylla på våra två barnhem och ta in nya barn hela tiden. Om vi gör det kommer vi att få problem med att försörja dem vi redan tagit ansvar för.

Du kan inte hjälpa alla…..

Vi måste hjälpa de mest skyddsbehövande. Men är inte de här flickorna att hänföra till kategorin de mest skyddsbehövande?

Idag är det torsdag och tidigt lördag morgon lämnar jag Nepal för att få en välbehövlig semester i Bhutan innan jag ska hem till Gävle och jobbet igen.

Du kan inte hjälpa alla….
Men jag undrar hur jag ska kunna sova med vetskapen om vad som snart händer i byn långt från Kathmandu och långt bort från rättsväsendet.