Ett försök att besvara många frågor om Nepal

Förklara det där med kaster, det är svårt att förstå. Blir det någon konstitution i Nepal?
HUR dålig är kvinnornas representation i politiken och i samhällslivet i övrigt?
Hur gör folk när det inte finns elektricitet?
Hur kan det vara brist på vatten i ett land som har världens största glaciärer i Himalaya?
Du lägger ut ruskiga bilder från slummen – bor folk verkligen sådär?

Det är några av de frågor jag fått i mail och via Facebook.

BOSTÄDER, EL OCH VATTEN
Bostadsstandarden är låg, särskilt på landsbygden och i slumområden i städerna. Vatten i pump på gården och utedass förekommer även i Kathmandus vanliga stadsdelar. Avloppsnätet är dåligt och vattenledningsnätet är undermåligt. Stora delar av huvudstaden saknar rinnande vatten flera dagar i veckan och tankbilar kör runt med vatten för att ge människor dricksvatten. Elen är planerat avstängd 10-12 timmar per dygn i de vanliga stadsdelarna och ibland blir det mer eftersom strömavbrott kommer utöver de planerade avstängningarna varje dag. Det finns också stadsdelar som har el fler timmar och det finns stadsdelar som nästan helt saknar el.
Jag har ju fått vänner och bekanta från alla nivåer i samhället och vi tar en arbetarklassfamilj jag känner med mamma, pappa och två tonåringar som exempel:

Bara en sådan sak att BÅDA föräldrarna har arbete i ett land som har en arbetslöshet på 47 %, det är bra och gör att man kan unna sig saker. Till exempel har familjen valt att hålla båda sina barn i en privat skola så de ska få ordentlig undervisning vilket man inte får i den statliga skolan. Familjen bor i hela TVÅ rum på ca 10 kvadratmeter vardera. De har alltså 20 kvadratmeter för en familj på fyra personer. I ett av de två fönsterlösa rummen har de en dubbel gasbrännare på golvet med alla kokkärl och köksgrejer runt omkring. Rummen ligger i ett stort bostadskomplex med de så vanliga långa korridorerna med rum efter rum efter varandra. Det finns dusch och toalett på varje våningsplan och i deras korridor är det ”bara” 18 familjer som delar på detta badrum. Vatten finns en timme varje morgon, vanligen mellan klockan 05.00 och 06.00.

Förr fanns det elektricitet i korridorerna och i trapphuset men de flesta tjuvkopplade ledningar in till rummen också för att ha belysning så elnätet brakade ihop för ett par år sedan och fastighetsägaren har inte för avsikt att göra något åt den saken. Mina vänner är nöjda med att ha tak över huvudet och för en rimlig penning. De betalar 4 000:- rupees i månaden, det är lite mindre än 300 svenska kronor och det är hela mammas lön så det är tur att hon har ett jobb annars skulle pengarna pappa i familjen tjänar inte räcka till barnens skola.

När jag är i Kathmandu bor jag i ett jättefint hus med solpaneler på taket så vi har alltid el till belysning. Under det här huset finns dessutom en vattenkälla så vatten pumpas upp till tankarna på taket varje dag. Och det måste ske mellan kl 01.00 och kl 09.00 för då är vi kopplade mot elnätet och kan dessutom stryka, dammsuga, köra tvättmaskinen och annat energikrävande som solpanelerna inte räcker till. Där jag bor finns också fungerande Internet och alltid varmvatten. Men där är hyran för tre rum 35 000:- rupees i månaden ungefär 2 500:- svenska kronor. Det motsvarar lönen för en professor på universitetet.

Världsbanken är nu i färd med att bygga ett större vattenkraftverk och en kraftledning Khimti – Dhalebar. Det ska bli den största ledningen i landet men det verkar aldrig bli klart för en högspänningsledning påverkar människor längs hela linjen och protesterna är många. Under tiden fortsätter Kathmandu att vara mörklagt stora delar av dygnet.
Allt det där rena fina glaciärvattnet uppifrån Himalaya försvinner på vägen eller skitas ner så otroligt på väg nedåt i floderna så när vattnet når Kathmandu är det så förorenat att det inte är drickbart. Vattenledningsnätet är så undermåligt att det mesta vattnet rinner ut till ingen nytta eller blandas med avloppsvatten. Asian Development Bank finansierar nu en vattenledning på drygt 26 kilometer som ska ge huvudstaden s. Men frågan är hur många år Melamchi Water Supply Project ska ta innan det är klart. Det är ett fasligt liv och mutorna står som spön i backen så det kan ta många år innan det händer något.

Ytterligare ett skäl att vi ville ha vårt nya hus i Gokarna, då är vi inom räckvidd för vattenledningen från Sundarijal och har efter omständigheterna riktigt bra vatten och nästan alla dagar i veckan.

TRANSPORTER
…..ett annat spännande område….. Microbussarna har vanligen 12 säten men tar regelmässigt 30 passagerare eller till och med närmare 40. Klart att konduktören som hänger utanpå bussen och ropar ut vart bussen kör mönstrade mig och sa ”too big” när jag ville följa med.

KASTVÄSENDET
En del säger att Nepal har bara runt 40 kaster, ja och så är det underkasterna då inom varje huvudkast. Till exempel inom Tamang finns Yonzone, Lama, Moktan med flera så räknar man underkasterna också så blir det ungefär 100 kaster att hålla reda på.
Och så finns de kastlösa, daliterna, som utgör nära 20 % av befolningen. Därtill får man ta genusperspektivet med i beräkningen och en kastlös kvinna står ungefär på samma nivå som hundarna på gatan. Högre kaster kan absolut inte äta något som rörts av en kastlös och kastlösa hindras att använda den gemensamma bybrunnen på många håll. Nyligen blev en äldre kastlös kvinna svårt misshandlad när hon hämtade vatten. Diskriminering på grund av kast eller brist på kast är olagligt i Nepal ända sedan 1963 men det är sällan förövarna ställs till svars för en kastlös och till på köpet kvinna ses ju inte som en människa och därför är hela diskussionen om mänskliga rättigheter inte relevant i mångas ögon.

42 % av daliterna ligger under fattigdomsgränsen 1 US Dollar per dag att överleva på jämfört med 23 % av befolkningen som tillhör någon kast.

Det är inte helt ovanligt att personer anklagas för häxeri och lynchas av grannarna i byn. Nästan alla anklagade är dalitkvinnor. Majoriteten av de kvinnor som säljs till bordeller är daliter. Lagar mor allt detta finns men tillämpas inte.

BLIR DET NÅGON KONSTITUTION?
Alla hoppas på att den konstituerande församlingen som valdes 19 november 2013 ska kunna få ihop en ny konstitution. Det ställer till en del besvär att inte ha några grundlagar och när detta fortsätter år efter år blir det mer och mer problematiskt så både befolkningen i Nepal och det internationella samfundet efterlyser en ny konstitution.
Egentligen ska den konstituerande församlingen ”bara” författa en ny konstitution – svårt nog i ett land med 122 partier och många stridande politiska viljor och total brist på strukturerade förhållanden i samhället. Nu blir det så att de partier som valdes i november 2013 till konstituerande församlingen och har bildat regering.
I den konstituerande församlingen finns 575 ledamöter därav 172 kvinnor, vilket är nästan 30 % inte så himla dåligt i ett patriarkaliskt samhälle. Av ledamöterna är bara 38 daliter, det är 7 % för en folkgrupp som utgör 20 % i landet. Största parti är Kongresspartiet som vann stort över det tidigare dominerande Maoistpartiet med en mängd små kommunistpartier och fraktioner som svans.

KVINNOR I SAMHÄLLSLIVET
Inget parti har nått upp till 20 % kvinnlig representation i sina centralkommittéer eller partistyrelsen. Tråkigt nog har kommissionen för mänskliga rättigheter inga kvinnliga ledamöter vilket gör att vissa lagförslag går igenom med formuleringar som gör att lagar kan tolkas så att rättighetsfrågor bara omfattar män och inte kvinnor och barn.
14 % av statstjänstemännen är kvinnor vilket är lågt och av de som finns är många på relativt låg nivå. Till exempel militärer eller poliser som måste vara kvinnor för att kroppsvisitera kvinnor.

DET FINNS HOPP
Kvinnligt entreprenörskap uppmuntras. Möjlighet att ge mikrolån diskuteras.
Andelen kvinnor som kan läsa och skriva har ökat och är nu (2011) uppe i 57,4 % en fördubbling på 20 år.
Och det finns också en lag som ger kvinnor rätt att få ut födelsebevis för sina barn. Men vet man inte vem pappan är, blir det oerhört svårt att få födelsebeviset och jättesvårt att få bevis om medborgarskap och då kommer man aldrig att kunna få ett pass till exempel. Man får inte ens fortsätta till åttonde klass om man saknar födelsebevis.
Vi har barn utan pappor och vi har barn utan födelsebevis på våra barnhem. Komplicerat är bara förnamnet.

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *