Att välja skola är svårt

Dehradun ligger i den indiska delstaten Uttarkand, 25 mil norr om Delhi. En trevlig och lugn stad med mycket grönska, vackra kullar runt omkring och det viktigaste av allt; riktigt bra skolor och det finns internatmöjligheter eller studentbostäder på campus.
Jag tänker i två parallella tidsskalor och förbereder för två tänkbara scenarier. Det ena är det långsiktiga för de av barnen som visar sig vara riktigt begåvade med inriktning mot utbildningsalternativ som inte ens finns i Nepal där vare sig högre eller lägre utbildning har någon bra nivå, Säg till exempel att något av barnen ska läsa journalistik, inga bra alternativ i Nepal, eller barnmorska som inte ens finns i Nepal då passar Dehradun jättebra. Dessa behov inträffar för barnmorskornas del nästa år och för barnen kan det vara om fyra år eller längre, beroende på vilket barn som blir aktuellt. Ätt att planera i god tid.
Och så har vi katastrofscenariot.
Nepal är ett land som skulle kunna sägas befinner sig i fritt fall. Kanske stoppade valet i höstas upp fallhastigheten men kommer politikerna att förmå vända fallet? Mycket oklart. Infrastrukturen blir faktiskt sämre hela tiden och utflyttningen ur landet är så stor att vissa utbildningar inte klarar av att behålla kvalificerade lärare. Trots att Kongresspartiet blev största parti i senaste valet så har maoisterna fortfarande mycket stort inflytande. Därutöver finns oregerliga små maoistfraktioner som trakasserar folk, egendomligt nog bråkar de också med personer som jobbar anti-trafficking.
Vi kan hamna i en situation som blir så ohållbar att vi måste evakuera barnen till en bättre plats för att de ska få ordentliga utbildningar och Dehradun är det absolut bästa alternativet i närområdet. Onsdagen ägnades åt diskussioner för att få veta hur ett annat barnhem har gjort. De har nepalesiska barn och ungdomar men är etablerade i Dehradun där alla barnen går i skolan. Det är ett barnhem som drivs med amerikanska pengar men av en buddhistmunk och hans syster. De vet det mesta kring formalia och hur man ordnar allt för att flytta ut barn från Nepal till Indien.
Oavsett vi kommer att behöva dessa kontakter för många eller bara några enstaka framöver så var denna omväg ett viktigt led i att säkerställa att våra barn kommer att få bra utbildningsmöjligheter i framtiden.

Arunachal Pradesh

SAKNAR BHUTAN, detta underbara lilla land som var så rent och fint och där alla var så otroligt vänliga och trevliga. Ankomsten till Indien var ungefär som väntat, iskalla guest houses och dåligt med varmvatten efter det ombonade Bhutan med kamin på rummet. I Indien är det som vanligt kopiöst mycket skräp överallt. Sopor på gator, på grönytor och till och med på bergsstigarna. Kossor och andra kritter går och rotar runt efter något ätbart i avskrädeshögarna.

Jag sitter nu i Lumla i Arunachal Pradesh, längst upp i det nordöstra hörnet av Indien och gör ingenting. Ovant och rätt behagligt. Jag följer med och får titta på projektet med det nya nunneklostret i Lumla. Det är ett av projekten som initierats av lama Pema Dorjee som också är initiativtagare till det gatubarnsprojekt i Kathmandu som upptar all min lediga tid.

I projektet här i Lumla är jag inte alls involverad, det är bland annat Siri Weirum från Norge som arbetar med detta projekt och med finns också Anders Nyquist, arkitekt från Sverige som ska rita nunneklostret. De tittar på tomten, mäter, har möten med den lokala styrelsen för projektet. Med på resan är också Johanne Linstad som forskar i Bodongtraditionen, den buddhistiska tradition som Pema företräder och här finns Ingela Fors från Hands on som arbetar med frågor kring företags sociala ansvar och hur fler företag ska kunna stödja bra projekt i områden där behoven är som störst.
Jag dräller bara runt, följer med de andra och betittar fler kloster, har bland annat besökt ett nunnekloster högt upp på ett berg och grunnar över frågan hur det kan komma sig att till och med inom buddhismen som understryker allas lika värde så är kvinnorna som vanligt lite lägre i hierarkin och nunneklostren lusfattiga. De gåvor vi ger inne vid altaret kommer att användas till underhållning av klostrets byggnader och till de religiösa ceremonierna. De rätt så luggslitna nunnorna som går barfota på stenläggningen och troligen inte har så många rupees att lägga på mat är det ju inte så noga med……

Jag känner mig lite maktlös och skulle vilja bidra men det är inte mycket jag kan göra. Några tusen rupees (300 SEK) är inte särskilt mycket för mig men kan förhoppningsvis ge någon förstärkning i matkassan till nunnorna. Jag vet inte. Chefsnunnan får pengarna och noga besked att det är matpengar inte att köpa ljus, flaggor och rökelse för. Jag vet att jag låter lite religionsfientlig men det är jag inte, var och en blir salig på sin tro och det kan vara en stor glädje och tröst i livet att ha ett andligt rättesnöre och en hängivenhet till något större än man själv och det världsliga. Jag skulle bara inte orka med att vara så ”devoted” och så andlig. Medmänsklighet, ”compassion” absolut men min grund är handlingens och den form av ”Practical compassion” eller kalla det ”Compassion in action” som man kan säga att jag utövar genom arbetet i Nepal.
Men visst är det tjusigt med jättestatyer av gudar och gudinnor också. Här kommer en bild på den stora Tara-statyn som är under uppbyggnad. Det tar flera år och byggnadsmästarna kommer från Bhutan.

Känner mig inte alls särskilt berörd av att besöka den sjätte Dalai lamas födelseplats men tycker det är lite kul att veta att det funnits en Dalai lama som både ägnade sig åt kvinnor och diktning och komponerande av sånger för flera hundra år sedan.
Det som berör mig starkast är besöket på ålderdomshemmet. Det är ju vanligast här att gamla tas om hand i familjen. Barnen förväntas ta hand om sina gamla föräldrar och det är ju fantastiskt och fint när det fungerar men vi kan ju gissa att det inte alltid fungerar om barnen flyttat till sta’n, om de är för fattiga för att klara att ge sina gamla föräldrar ett anständigt liv, om man inte har barn i livet, om barnen faktiskt bara ger sjutton i sina plikter eller djävlas. Vi vet ju också hur många döttrar och svärdöttrar det var i Sverige förr i tiden som inte alls med någon större glädje och ork skulle ta hand om de gamla efter slitet i det vanliga jobbet som kanske var fysiskt utmattande i jordbruk eller fiske. Det är viktigt att det finns alternativ till familjens vård.
Här finns ett fint och väl fungerande ålderdomshem som drivs av en ung och entusiastisk munk. Fin matsal, enkla men snygga sovsalar och här finns växthus och andra aktiviteter att delta i beroende på ork. Bäst av allt är att denne munk också driver ett barnhem med skolflickor mellan 5 och 16 år och de har planerade aktiviteter tillsammans med de äldre som bor i sitt hus i närheten.

Ett annat roligt och trevligt besök är på Jhamtse Gathsal-skolan, internat där vänner har fadderbarn. Här jobbar man ekologiskt medvetet och odlar en del av maten själva. Barnen är involverade i byggen av nya hus och trädgårdsskötsel, allt efter storlek och förmåga. En mycket entusiastisk Lobsang guidar oss runt och här finns också områdets enda Internetuppkoppling så tack vare skolan kunde mailen kollas och på den svajiga sattelituppkopplingen gick det att få iväg TRE mail på ”bara” TVÅ timmar.

Knasigast av allt är skylten på vägen vi passerar mitt ute i ingenting. Minns skandalen när det svenska vapentillverkande företaget mutade politiker i Indien och vi fick en riktig skamstämpel på oss som nation. Man undrar ju om det var här i gränstrakterna mellan Indien och Kina som den indiska armén hade svenska kanoner?

En sorg att lämna Bhutan men kul att besöka Arunachal Pradesh

En sorg att lämna Bhutan men också kul att komma till Arunachal Pradesh i Indien.
Sista dagarna i Bhutan åkte vi till Merak längst upp i nordöstra hörnet nära gränsen till Indien och till Tibet. Där finns ett Bodon

gkloster som Pema Dorjee ville besöka. Vi åkte så långt vägen räckte på Buthan Highway som ser ut ungefär som en svensk grusväg väldigt långt ute på landet.

Över bergspass där vår chaufför serverade thé och vi satte upp böneflaggor med böner och mantran som fladdrar upp till universum med vinden.

När det inte gick att köra länge mötte två fyrhjulsdrivna jeepar så att vi skulle kunna fortsätta mot byn. Tvilingarna Nima och Dawa som mötte oss hade jättesnygga tovade och hemsydda jackor på sig. Jag gör ett försök att beställa så vi får se om de kan skicka över en med någon som ska till Kathmandu längre fram. Vår chaufför kombinerade guide lovar att försöka ordna denna transport när jackan kan tänkas bli färdig framåt hösten kanske.

Mörkret föll och vi kom så långt det gick att köra med 4-hjulsdrift och döm om vår förvåning när det stod ett äldre par och väntade på oss med smörthé och något litet tilltugg. Mitt ute i ingenting, i mörkret. Det är noga med théet här och oftast är det svart thé med mjölk och socker. Det gäller att vara tydlig och säga till att man vill ha svart thé utan mjölk och socker och i allmänhet hoppar de då över mjölken. Att någon skulle vilja dricka thé utan socker förefaller så komplett ofattbart att det kräver en extra förklaring. Om man har otur är det smörthé man får och det är inget vidare. Det är smält salt smör i thé och får min mage att vända sig men är populärt här.

Så fortsätter vi till fots i mörkret och jag anar i kanten av ficklampans sken att det stupar brant ner mot floden som hörs längre ner. Det är stenigt och rätt så oländig terräng och vi går någon timme innan ett ljussken lyser upp över bergskammen längre fram. Klostret vi är på väg till har uppenbarligen elektricitet.

Det är en bit kvar och det blir välkomstceremonier i mörkret på väg dit. Det är uppenbart att lama Pema Dorjee är en efterlängtad gäst och vi utlänningar som kommer i hans sällskap får de liksom på köpet att ta hand om. Vi får under kvällens middag som intas på golvet nära den vedeldade kaminen veta mer om byn och om templet här. Bhutan är ett väldigt buddhistiskt land där 95 % av befolkningen är buddhister och tempel och kloster finns överallt. Kungafamiljen understödjer aktivt utövandet av alla ceremonier och ger också stöd till kloster som inte klarar ekonomin.
Med på besöket i Bhutan är förutom lama Pema Dorjee också Siri från Norge, bosatt i Dharamsala och utövande buddhist, Johanne från Sverige som forskar i Bodongtraditionen och Choedak som hjälper Pema och oss andra också med logostiken och Ingela från ”Hands on” i Sverige, som arbetar med frågor om hur företag kan stödja den ideella sektorn och då särskilt projekt som initierats av Pema Dorjee.
Jag skrev lite högre upp om de snygga jackorna som Nima och Dawa hade men det finns fler skojiga eller fina kläder lokalt i Bhutan. Eftersom det tar ungefär 100 år att ladda upp varje bild här i bloggen så kommer det fler bilder i mitt album på Facebook istället.