En riktig hjälte

För ett par dagar sedan blev jag utnämnd till hjälte eller världsförbättrare av Anna och Karin i Podradion ”Hjältarna” Det var väldigt roligt och kanske det leder till att vi får några fler medlemmar i Föreningen för gatubarn i Nepal. Det behövs alltid för med fler medlemmar = fler medlemsavgifter = mer pengar till verksamheten. Till exempel att vi kan finansiera fler unga kvinnor till sjuksköterske- och barnmorskeutbilndingar. Behoven är närmast oöndliga.

Men det jag skulle vilja berätta om idag är en RIKTIG hjälte. Någon som gått långt utanför ramarna för vad man kan göra som lågkastig kvinna i Nepal. Jag vill berätta för er om Anita Tamang. Ni kanske kommer ihåg att jag berättat om en skola i byn Malagiri i Nepal och om vännerna i Värmland, mina stora inspiratörer i föreningen Trinty Karlstad Carin, Heléne, Johan, Henrik och Kevin och Denise i kretsen kring Brighton University och många fler som visade att det är möjligt att förändra livet för andra människor som behöver det. När skolan som de byggt var färdig anställde de en ung kvinna som rektor. Hon heter Anta Tamang. En kvinna som rektor? Det hade man nog inte hört talas om i Nepal, kanske någon enstaka men inte vanligt. Svenskarna och engelsmännen som finansierat skolbygget valde helt enkelt den bästa.
Vilken lyckträff!
Redan från första början visade Anita en otrolig hand med de små barnen, jobbade stenhårt i skolan, leder arbetet för numera 3 lärare och en hjälpreda, dessutom kommer två damer och lagar skollunch till barnen varje dag och det finns en vaktmästare. Och så finns det 60 barn som alla älskar Anita.Hon är en skicklig pedagog och leder sin skola med kärlek och empati.

Många av barnen var sjuka och undernärda när de började skolan, i bästa fall hade de fått komma till någon häxdoktor mera sällan till en Health Post med mer professionell behandling. Nu har skolan lite mediciner och fler och fler av föräldrarna förstår att det är bra att behandla sjuka barn och gå till Health Post när de är sjuka. Anita som var ny i byn när skolan öppnade våren 2011 har redan vunnit bybornas aktning och vänskap. Kvinnorna kommer till byn på kvällarna och deltar i Anitas stickkurser och sömnadskurser. Att vara ute på promenad i byn tillsammans med Anita är en tidsödande historia för hon blir stoppad överallt av människor som vill hälsa, prata, kanske be om råd. Det märks att hon är en aktad och omtyckt rektor och vän i byn.

Och det märkvärdigaste av allt är att hon kommer själv från ytterst beskedliga förhållanden. Familjen är mycket fattig och att en flicka från en så fattig familj skulle få studera är långt ifrån självklart. Och att man har ett sådant driv och begåvning och sedan använder detta till att lyfta fram en hel by med alla barnen det är remarkabelt. De flesta som lyckats studera vill stanna i sta’n så det är extra hedersamt att Anita jobbar ute på landsbygden.

Hon är en äkta hjälte och hon är en otroligt bra förebild för många av de barn vi har hos oss på våra barnhem i Kathmandu. De flesta av våra barn kommer också från låga kaster eller är kastlösa, många av dem är Tamang, precis som Anita och när de ser att hon kunde studera och få ett bra jobb trots att hon är lågkastig kvinna från en fattig familj det är DÅ det blir på riktigt. Klart att ungarna gillar oss européer som kommer susande och ordnar skojiga saker, de vet ju att vi försörjer dem och betalar deras skolavgifter men vi kommer alltid att vara lite som om vi kommer insusande från yttre rymden och snart susar iväg igen.

Ekonomiska realiteter i Nepal

Ofta när jag skriver om Nepal så beskriver jag den mörka sidan. Förhållandena i slummen, svält och sjukdomar, barn som inte får gå i skolan och kanske till och med barn som säljs eller utsätts för repressalier i föräldrars ställe. Jag skriver också om sådant som är fantastiskt. Vackra berg, människor som är glada och hjälpsamma. Underbara rhododendronskogar och hisnande höga berg. Inte så ofta något om ekonomin annat än i termer av att landet befinner sig i fritt fall. det är inte så på alla områden och här kommer lite fakta om nepalesisk ekonomi:

I år beräknas tillväxten bli hela 5,2 % vilket är den högsta tillväxten på många år.
Det finns kapital i Nepal men tråkigt nog är det stor brist på investeringsobjekt.
Nepal importerar mycket och handelsunderskottet kommer att sluta på närmare 600 miljarder rupees i år vilket motsvarar 6 miljarder Euro om jag har koll på nollorna.
Inflationen har minskat till 8,9 % på årsbasis. Detta är en nedgång från 10,2 %. Livsmedelspriserna har gått upp 10,8 % lönerna har ökat marginellt.

Nepal tar emot mer bistånd som andel av BNP än de flesta länder och det är inte alltid lätt att spåra vart pengarna tar vägen. Med kassa vägar, undermåliga skolor och svagt nät av hälsocentralen (health posts) undrar man ju vart pengarna blir av men under de senaste två åren har faktiskt:

151 kilometer väg blivit asfalterad
Vägnätet har utvidgats med hela 334 kilometer grusvägar
11 nya primary health centers har öppnat
Jordbrukssektorn har vuxit med 4,7 % vilket verkligen behövdes till Nepal som har lite för dålig självförsörjningsgrad och importerar mycket för engar man faktiskt inte har
350 nya läkare har tillkommit

samtidigt har antalet sjuksköterskor tråkigt nog sjunkit från 12 550 till 9 535

En hel del av sjuksköterskeminskningen beror på den brain drain som landet drabbas av när de få välutbildade i varje årskull söker sin lycka i andra länder.

Servicesektorn har vuxit med 6,1 % och turisterna ökar för varje år efter att ha varit bortskrämda under inbördeskriget
23 % av alla turister som kommer till Nepal är indier
19,2 % av turisterna kommer från Kina
7,5 % kommer från Sri Lanka
så resandeströmmen från dessa tre länder utgör ungefär hälften av turisterna.

Från USA kommer 7,3 % av turisterna och från Storbritannien kommer 4,7 %
Av alla turister var 2 455 personer bergsklättrare.

Elnätet är ett stort problem med ständiga strömavbrott men det har inte alls byggt ut det senaste året.

Hoppfullt? Njaä…kanske inte så värst men inte heller så nattsvart som det ibland kan tyckas.

Synen på behandling av brännskador och en stukad fot

Skulle ju sparka boll med ungarna på vårt barnhem i Kathmandu och passade på att stuka foten. Vackra färger, blått och grönt, troligen ett ledband som blev betydligt längre än det är meningen. Svårt att gå så klart men jag har stukat mig förr då jag lever ett mycket aktivt liv. Alla vänner och andra kontakter i Kathmandu ytterst hjälpsamma i den otroligt obekväma och otillgängliga staden. En stukad fot innebär att man måste ha hjälp överallt, men det var lätt att ordna.
NU TILL DET SOM VAR ANNORLUNDA:
I väst ska stukad fot hållas högt, kylas med is och så kanske, kanske inte lindas lite beroende på hur skadan ser ut och hur svullnaden är.
I Kathmandu ville alla, även läkare, att jag skulle sitta med foten i en balja hett vatten och sedan ville de ge mig fotmassage. Vägrade. Det gjorde ju jätteont bara att peta på den hemskt svullna foten.

Is fick jag inte tag på. Har ingen frys, det är ovanligt i strömavbrottens stad. Låg med foten högt och använde sporttejp för att staga upp. Belastade så lite jag kunde. Skadan i lördags och det börjar bli bättre idag och jag kan röra på tårna igen. Det bådar gott.

Jag fick för mycket sol på mig när jag var tillsammans med barnen i Fun Valley i söndags. Svårt att behålla solskyddsfaktor i vattnet och hatt hade inte funkat med alla vilda barn. Brände mig i den starka solen så jag fick fullt av små blåsor i pannan och på axlarna. Gick till apoteket ”aushadi pasal” på Stupa Hospital i Boudhanath där jag bor på måndag morgon och nu till det konstiga:

Oj oj oj, Mam kommer att få fläckar, inte bra. Här är ett verksamt medel.
Hmmm…. fram med läsglasögonen och insåg att det var något slags blekmedel de ville att jag skulle köpa. Förklarade att det var något kylande och desinficerande jag behövde eftersom de små blåsorna gick sönder och jag dessutom hade ”solfeber” Tänkte att nepaleser är ju inte kloka 🙂
Senare samma dag iväg med flyget till Doha i Qatar, där det finns en stor apoteksliknande butik på den eleganta, nybyggda flygplatsen. Samma fenomen där. Jag bad om något kylande och desinficerande mot svedan och blåsorna och de ville ge mig blekmedel för att jag skulle slippa bli fläckig. I Doha sa de till och med att min man skulle bli missnöjd om jag inte såg till att rackarns fort använda den blekande krämen så att jag skulle fortsätta vara vit och inte bli brun och fläckig.

Jag tror ju inte att blekmedel gör någon större nytta på en brännskada så jag avstod och använde den jojobaolja jag hade istället för att lindra svedan. Om någon fläck av mig råkar bli lite brunare så …tja….jag kommer nog inte att fara illa av det heller….

Jag har ingen aning om vad som är rätt och fel. Det kanske inte ens finns något rätt eller fel. Men det är fascinerande att inse att agendan ser helt annorlunda ut och mina sanningar inte gäller här.

Från extrem fattigdom till snarast obscen lyx på ett par timmar

På väg hem från Kathmandu till Stockholm med sex timmars väntan i Doha:
Efter gårdagens goda sushi på restaurangen på flygplatsen i Doha, Qatar haltade jag håglöst omkring för att hålla mig vaken. Foten fortfarande ond men det är ändå jobbigare att sitta hela tiden. Hade inte någon jättelust att somna och missa flyget till Stockholm.

Lyxbutikerna står som spön i backen. Handväskor för tusentals dollar, nya lyxbilar i mångmiljonklassen utställda i flygplatsens stora centrala avgångshall, juveler som skulle få Aga Khan att glittra. När jag kommer från fattigdomen och misären i Kathmandu har jag problem med att se allt detta galna överflöd och de ohyggligt rika människor som står och väljer bland Rolexklockorna. Får lust att gå och hugga tag i dem, skaka dem och fråga hur de kan kasta ut en hundratusing eller mer för en klocka, tio tusen för en märkesskjorta. Jag har lust att be dem finansiera en sjuksköterska / barnmorskas utbildning i Nepal istället. Att berätta att vi nu har sex stycket toppintelligenta och studiemotiverade men ack så fattiga flickor och med yttersta möda kanske lyckas skrapa ihop studieavgifter och uppehälle till tre av de nya tjejerna. Jag har lust att göra någon slags kupp och skriva nya små prislappar att sätta bredvid varorna och där skriva vad pengarna skulle räcka till istället. T ex En Rolexklocka Oyster model räcker till TVÅ sjuksköterskestudenter i tre år. Priset för den här handväskan räcker till att ge 100 barn i slummen i Kathmandu mat en hel månad. Fast jag gör det inte för jag skulle bli utslängd och säkert bortsläpad av någon vakt och då missar jag absolut flyget till Stockholm. Och jag tror inte någon skulle vilja lyssna heller. Inte av resenärerna på Dohas flygplats.

Tittar på ”Jagten” på flyget. Dansk film med Mads Mikkelsen i huvudrollen. Rysligt bra film som säger en del om hur vi hugger tag i en replik från ett barn, tolkar, misstolkar och sedan håller fast vid det vi bestämt oss för att tro trots att barnet säger att det inte var så. Bäst att fundera över sina egna föreställningar. Kanske är en hel del sådant som behöver omprövas, omformuleras? Jag håller också fast vid en massa idéer och ser inte att verkligheten förändras.

Landade i Stockholm lite före 7 på morgonen, bagaget tar så lång tid att jag nästan börjar tro att det försvunnit vid omlastning från Kathmanduflyget till Stockholmsflyget men där, som näst sista bagage kommer min jättetrunk. Hinner med tåget 08.35 till Gävle och pratar och dricker thé hemma par timmar innan jag somnar vid lunchtid. Tänker mig att jag ska gå till Fjärran Höjder-badet på kvällen och simma. Längtar efter svalkan i vattnet men vaknar inte förrän kvart i nio på kvällen. Behövde sova, är alltid som ett vrak efter resor från öst till väst. Nu väntar en dags sortering och uppackning och så jobbet på torsdag.

Mer rapporter kommer om Nepal de närmaste dagarna när jag samlat mig att skriva mer.
Eva

Håll tummarna för några blivande sjuksköterskor och barnmorskor

Idag har jag träffat Mahima, Sarmila, Meena, Karmu, Rita och Rashila i Kathmandu.
De kommer alla från fattiga byar och fattiga familjer alla utom en kommer från väldigt låga kaster, flera är föräldralösa och alla har de fina skolbetyg. De är alla intresserade av utbildning inom sjukvården som sjuksköterska, Health Assistant som är lite högre utbildning och mer medicinskt inriktad än vanlig sjuksköterska, de förstår och har på nära håll sett problemet med att många kvinnor dör under graviditet eller förlossning. Två av dem har själva mammor som dött när yngre syskon fötts. Det finns ingen barnmorskeutbildning i Nepal och därför måste vi ge dem Health Assistant eller vanlig sjuksköterskeutbilnding och så kan man bygga på med mer kunskap i Indien. De är alla införstådda med att de ska arbeta på landsbygden eller i småstäder efter examen och de får skriva på ett papper att de blir återbetalningsskyldiga för utbildningen om de hoppar av innan de fullgjort fem års arbete på landet.

NU TILL DET SVÅRA:
Vi kommer ju inte att ha råd att utbilda dem alla. Det kostar mellan SEK 75 000:- och 125 000:- per student fram till examen, beroende på inriktningen. Då är både kursavgifter och uppehälle inräknat. Hur gör vi urvalet?

Nu kommer de alla att gå på en kort bridge course med massor av prov och tester. Med viss skräck sa jag till de unga kvinnorna idag att vi kommer att klara finansieringen för dem som klarar proven på denna månadslånga kurs med betyg i ”first division” vilket innebär att de ska klara minst 80 % och att de sedan också måste klara inträdesproven i yrkesutbildningen.

VAD GÖR JAG OM ALLA SEX KLARAR DETTA?
En av dem, Sharmila från Malagiri har vi redan bekostat klass 11 för och har klart med sponsorer till. Bland annat pengar som Emie i Furudal, pensionerad sjuksköterska donerat.


Sharmila Titung från Malagiri

En till klarar vi med de donationer vi fått från den Nordiska yogadagen och alla andra yogalärare som löpande ger donationsklasser och skickar pengar då och då. Förutsätter att vi fortsätter att få in yogapengar!


Karmu Tamang från Nuwakot

Och så i natt pratade jag med min underbara kompis Chie i Göteborg. Chie kommer från Japan och hon har pratat med mamma och pappa hemma i Osaka. De har redan tidigare hjälp oss i Föreningen för gatubarn i Nepal och nu är de beredda att hjälpa till ännu mer och har redan avsatt pengar på ett konto för att klara en H.A / sjuksköterska /barnmorska. Fast pengarna får ligga lite till på kontot i Japan i väntan på att yen-kursen ska bli bättre.


Mahima Neupane från Jhapa

En halv till klarar vi med regelbundna bidrag från Soroptimisterna i Gävle samt en ny sponsor som ger 300:- per månad. Men vi behöver ytterligare FYRA sponsorer som ger vardera 300:- per månad under tre eller eventuellt fyra år för att klara en hel student ytterligare.


Meena Tamang från Mirge, Dolakha

Kom med du också och hjälp en student i Nepal till ett bra yrke i framtiden.
Hör av dig till [email protected]


Rashila Thapa från Rathankot


Rita Pariyar från Rameshlap

Det finns många anledningar till att utbilda ungdomar i ett utvecklingsland. En av anledningarna är att minska mödradödligheten så att fler mammor kan ta hand om sina barn istället för att de hamnar på gatan eller på barnhem. En annan anledning är att många barn och unga, särskilt flickor hamnar hos människohandlare och traffickingskurkar som säljer dem till bordeller i Indiens storstäder. Genom utbildning kan de sippa hamna i denna misär och som damerna på Hope Stitching luras eller säljas och sedan få kämpa i åratal för sin frihet. Nu har jag köpte fler T-shirts med loggan Föreningen för gatubarn i Nepal av dem och hoppas att de ska få många beställningar på sina produkter så de klarar av sin försörjning


Damerna på Hope Stitching med Bimal Osti som utbildar dem i konfektionssömnad.

Nepal går inte ens på halvfart

Det finns ju inte så himla mycket industri i Nepal och en undersökning nu visar att den lilla industri som finns inte ens kommer upp i 50 % kapacitetsutnyttjande. Största hindret är bristen på elektricitet. Alla dessa planerade avstängningar av elen i timtal varje dag och därtill oplanerade strömavbrott anges vara största hindret. personalen sitter overksamma stor del av dagen. Det är verkligen inte bra.

Det finns andra som är påhittiga med att tjäna pengar istället. Eftersom vi också utbildar några blivande sjuksköterskor eller Health Assistans med målet att de ska toppa upp detta med barnmorskeutbildning (som ännu inte finns i Nepal) har jag satt mig in i vad de olika skolorna erbjuder och några begär rätt så höga kursavgifter. Försökte kolla om deras utbildning verkligen är bättre och får då besked att avgiften är reglerad av staten och skall för en sjuksköterskeutbilnding till exempel vara 396 000 nepalesiska rupees det vill säga cirka 28 000 svenska kronor. Utöver detta kommer naturligtvis också bostad, mat, böcker och skoluniform och liknande men det är ju högst intressant att vissa skolor försöker ta ut högre avgifter. Här gäller det att vara observant! Det som är bra är att myndigheterna också uppmärksammat problemet och faktiskt tar itu med dessa lärosäten. BRA!

Lite läskigt nu i monsuntider när mycket ormar tittar fram är att bristen på ormserum är påtaglig. Man räknar med att det finns ungefär en veckas förbrukning i landet och igår i tidningen framgick att många indier kommer till gränsstäderna i Nepal för att få serum för det är framförallt i lglandet nere mot den indiska gränsen som det finns mycket giftormar. Minst 3 000 ormbitna får serum varje år, mörkertalet vet vi inget om. man räknar med att över 100 personer varje år dör av ormbett. GISSA VARFÖR JAG GILLAR ATT VARA I HIMALAYA? RÄTT! INGA ORMAR I BERGEN.
En av orsakerna till att så många dör är bristen på toaletter.
Många saknar toalett i sina hem och det är inte alls ovanligt i Nepal eller i Indien heller att det finns ett ”toalettfält” i byn, det vill säga ett särskilt fält dit alla går för att uträtta sina behov. Detta är ju något man helst vill sköta utan att bli tittad på och i synnerhet kvinnor går efter mörkrets inbrott och då är det svårt att veta var man sätter fötterna och en del blir bitna. Det händer också att någon blir biten i rumpan när de hukar sig ner. En annan förfärlig bieffekt av bristen på toaletter är att våldtäkter förekommer i anslutning till toaplatserna och kvinnor försöker gå i flock eller med någon manlig familjemedlem som eskort. Undrar om inte de vanligen förekommande urinvägsinfektionerna och den höga förekomsten av njurproblem bland kvinnor i Nepal också orsakas av detta? Fram för fler toaletter i hemmen!

Vill ni ha lite roligare nyheter och bilder? Välkomna att titta in på www.facebook.com/gatubarnnepal

Hälsar
Eva Holmberg Tedert

….en flottare med färg……nattsvart

Åter i Kathmandu för att ordna en del som kräver närvaro i landet.
Teoretiskt är det lätt att driva barnhem i ett utvecklingsland, man bara anställer bra personal och så tar de hand om ruljansen. Och så åker man dit planerat ett par gånger om året och styr med vissa frågor som rör finansieringen, följer upp och så. I praktiken händer det grejer som gör att någon från oss i den svenska Föreningen för gatubarn i Nepal bör eller till och med måste närvara. Just nu ett par personalfrågor som ska lösas och möten med myndigheter som ska klaras av. Är vi verkligen pålitliga som finansiärer? Det är en bra fråga som jag tycker det är adekvat att myndigheterna här ställer sedan är det väl frågan om depositioner och vem som kontrollerar konton med reservpengar men det där löser vi under veckan. För denna gång är det bara en vecka jag hinner vara här. Lite dumt och dyrt, särskilt med tanke på att vi inte använder insamlade medel till resor utan står för resandet av egna medel men jag hittade en rätt billig biljett, bara 6 400:- t/r och tack vare flöjtisten Manose Singh bor jag gratis i hans hus inte långt från våra barnhem.

Kom i morse och har redan hunnit med ett par möten och såklart träffat barnen på både flickhemmet och på småbarnshemmet. Jättekul att se dem igen och häpna över att de kan växa så mycket på 3 månader sedan jag såg dem senast. En av småttingarna ramlade ner ur en klätterställning igår och bröt armen och är nu gipsad. Det låter dramatiskt och gjorde säkert ont även om han idag mest var stolt över att förevisa gipset. Det som är glädjande i sammanhanget är att han har fått armen dragen rätt och gips på. Många barn som bryter sig, särskilt på landsbygden, får aldrig träffa en läkare och frakturen växer ihop fel så de blir sneda eller får men för livet av frakturen.

Här är monsuntid nu, varmt och häftiga regnskurar och vad händer då? Jo floderna har ganska hög vattenföring och det är då ”flottarna” kommer in i bilden. Nepal har lyckats hugga ut större delen av sina skogar och är svårt plågat av jordskred då det inte finns några trädrötter som håller kvar jorden i stora områden i branterna. Myndigheterna försöker så gott det går att skydda den lilla skog som är kvar och trävaror är otroligt dyra här. Det gör det ytterst lönsamt att hugga ut skog uppe längs floderna, dölja avverkat timmer under bananblad och så när det är dags lämpa timret i en flod och flotta ner allt till Indien och sälja timmer där. Mycket lukrativ business och nattsvart. Myndigheterna lyckas göra små beslag ibland men upptäcker betydligt större hyggen längs med floderna.

Så otroligt tråkigt och hemskt för miljön.

Vill du läsa mer om barnen och andar jag träffar är det en bra idé att också läsa på www.facebook.com/gatubarnnepal
eller bli kompis med mig på Facebook – Eva Holmberg Tedert – så kommer andra nyheter och inlägg.