Det här skriver tidningarna i Nepal om just nu:

Här kommer ett axplock av vad som skrivits om i pressen de senaste tre veckorna. En del saker är förvånande annat är hemskt och en del är väldigt glädjande. Klart att det skrivs om mer än det jag plockat ut, det skrivs en del om sport, cricket och fotboll till exempel. Det skrivs en del om mode och om utländsk ekonomi, särskilt inom SARC-länderna (Nepal, Indien, Pakistan, Afghanistan, Bangladesh och Bhutan) men här kommer bevakningen av samhällsfrågor och sociala frågor som jag tycker är mest intressant:

*
I indexet ”Global Gender Gap” som är ett jämställdhetsmått med många olika parametrar för hur mäns och kvinnors villkor ser ut förbättras Nepals placering år från år och landet är nu på plats 112. De nordiska länderna ligger i topp och Yemen ligger sist på plats 142. Särskilt remarkabelt är den parameter som mäter hälsostatus och tillgång till sjukvård där kvinnorna tidigare hade bottenplacering men nu rusat uppåt och närmat sig männens hälsostatus och därmed sett till att Nepal kommit högre upp på listan. Fast plats 112 av 142 känns kanske som att det är långt kvar ändå?
*
Tre män har anhållits för att försökt sälja fyra flickor mellan 11 och 18 år. Männen hade tagit emot pengar för att flickorna skulle börja arbeta i en mattfabrik i Kathmandu. En av de anhållna sa att han vr för fattig för att försörja sin familj och därför tagit emot 50 000 rupees (circa 3900 svenska kronor) i förskott på dotterns lön som skulle uppgå till 5 000 rupees per månad (ca 390 svenska kronor) Han antas vara en god far som inte förstod att arbetet egentligen var prostitution och inte alls av att väva mattor. Men det är glädjande att myndigheterna faktiskt försöker göra något åt detta gigantiska problem.
*
Kathmandu Durbar marg, det historiska torget med gamla spännande byggnader runt omkring kommer att bli bilfritt från och med 1 november. Glädjande och behövligt för miljön.
*
Bristande infrastruktur och det totalt undermåliga vägnätet har jag skrivit om förut men nu har stor panik brutit ut:
Indiens premiärminister Narendra Modi kommer inom kort på besök och han vill besöka flera platser i Nepal. Därför planerar han att resa landvägen istället för att flyga. Därför har order utgått att vägnätet där han ska fram skall förbättras i en hast. På någon vecka ska asfalt dras rakt över vägarna och se till att Mode kommer fram smidigare.
*
Och så denna perpetum mobile, evighetsmaskinen i Nepalesisk politik: Att skapa en ny konstitution. Arbetet har pågått sedan 2008 och kommittéerna med olika politiker och tjänstemän avlöser varandra utan att komma till något resultat. Nu har arbetet fastnat igen bland annat i frågor kring etniska minoriteters rättigheter och hur de ska garanteras. Dead line för arbetet är 22 januari 2015.
*
Universitetet i Pokhara skakas av en korruptionsskandal där 23 tjänstemän sitter anhållna. Studenterna då? Jo de uppges helst av allt vilja resa utomlands för att studera om de kunde ordna finansieringen.
*
Shantinagar, slumområdet vi i Föreningen för gatubarn i Nepal brukar dela ut mat och skolböcker i uppmärksammas: Ungdomar kommer dit från mer välbeställda stadsdelar för att spela gitarr och sjunga tillsammans med barnen i slummen. Välbehövligt initiativ av MusicArt Society Nepal som planerar att fortsätta med olika musikaktiviteter för ungdomar i området.
*
Arbetslösheten är skyhög i Nepal och många nepaleser reser utomlands för att arbeta. Faktum är att transfereringar från nepaleser i exil är en av de största inkomstkällorna för landet. Många arbetar i länderna runt Persiska viken, Malaysia eller Indien, ofta under slavliknande förhållanden. Nu har några nya länder kommit till bland de länder nepaleser söker tillstånd att arbeta i, bland andra Djibouti, Eritrea, Kajmanöarna, Palau, Liberia, Sudan. Man kan ju fundera över hur villkoren ser ut för utländsk arbetskraft i några av dessa länder.
*
Det får räcka med nyheter för idag. Det kommer fler en annan dag.
Varma hälsningar från Kathmandu och Eva

Civilisation med brummande dieselaggregat

Vad mycket elektricitet!
Efter en fin vandring i bergen i Annapurnamassivet åter i staden Pokhara. En välmående och efter nepalesiska mått mycket rik stad. Gatorna är finare än i Kathmandu, nästan hela trottoarer. Snyggare bilar, bättre restauranger tätare och riktigt snygga butiker. Det finns till och med en sjö. Kanske man borde flytta hela ruljansen med barnhemmen till Pokhara? Njae…det blir ju svårt också, dyrare, färre möjligheter till högre utbildning som behövs om några år och nu ska vi ju precis i dagarna flytta till vårt nya flickhem i Gokarna, Kathmandu.

Men det som är mest remarkabelt är att det finns så mycket elektricitet i Pokhara. När strömmen går, för det gör den då och då här också, så dröjer det kanske bara 10 minuter och så går ett reservaggregat på. Vårt hotell har ett dieselaggregat, grannhotellet kör på diesel och många verksamheter drar snabbt på motorerna och så har vi belysning igen. Men hur miljövänligt är det? Inte alls, närmare bestämt och jag funderar återigen på elförsörjning och hur ett av de länder i världen som har störst potential för vattenkraft kan ha så svårt att få till en fungerande elförsörjning.

Jodå, jag vet ju mycket väl hur näten ser ut, skatbon ungefär.Jag vet ju hur många som tjuvkopplar sig rakt in på ledningsnätet och så brakar allt samman men jag vet också att Nepal har 600 floder och strömmande vattendrag stora nog att det varit värt att ge dem namn varav ungefär hälften troligen skulle lämpa sig för kraftutvinning. Det skulle alltså inte behövas någon strid av den karaktär när vi i Sverige stred för att Vindelälven skulle få vara outbyggd, det finns vattendrag ändå. Här finns dessutom massor av sol och ofta är det solpaneler som får klara de basala behoven av ström för oss som har råd att installera solceller. Den stora massan har det inte utan får klara sig med levande ljus och bränder då och då.

Jag är 56 år nu, undrar om jag kommer att få uppleva ett Kathmandu med rimligt fungerande elförsörjning?

Att driva barnhem i ett utvecklingsland är SVÅRT

De nepalesiska myndigheterna skulle helst vilja att inga barn var tvungna att leva på barnhem utan att alla barn skulle ha kärleksfulla och kapabla familjer och släktingar som kunde ta hand om dem. Men vägen dit är lång. Föräldrar dör, är så fattiga så de av desperation säljer barn, inte är kapabla att ta hand om barnen av andra skäl. Och så finns det ju en del barn som kan bo hos släktingar men där mormor, en farbror en äldre syster eller någon annan som är villig att ta hand om sin unga släkting behöver ekonomisk hjälp för att klara ut det hela.

Och visst är myndigheternas intention rätt och riktig, det tycker vi också, så vi har förutom våra barn på de två barnhemmen vi driver också ett antal barn som får stöd från Föreningen för gatubarn i Nepal men bor hos en släkting. Kanske kommer ni ihåg bilderna på Susma uppe i byn Thulopakhar? En pytteliten flickunge som stod med en stor docka i famnen på bilder från i mars när jag var upp till hennes by för att följa upp hur det gick. Susma är lillasyster till Pema Dolma som bor på vårt flickhem och det var hon som bad mig att lillasyster skulle få en docka. En stor docka. Så jag for dit med den och med en varm jacka, varma strumpor, skolböcker och pennor och suddisar. För om vi inte hjälper till med utgifterna så blir det ingen skolgång och inga vaccinationer eller annan hälsovård. Och så det svåra att vad händer om vi ger pengarna till vårdnadshavaren när det finns så många andra behov? Vi försöker lösa det genom att betala skolgång, böcker, skoluniform, sjukvård och annat som är möjligt direkt till ”leverantören” Lämpliga kläder kan vi köpa och ta med på uppföljningsresor. Men vad gör man när barnet är uppenbart undernärt? Pengar till mat? Går de till barnets mat eller till något annat? Bäst att vara försiktig. Kanske ta en lärare i skolan till hjälp. Dela ut vitaminer.

När vi började arbeta tillsammans med Dolma som är vår föreståndare för Manjushree Child Care Center, det som vi brukar kalla för småbarnshemmet, hade vi intentionen att dessa barns mammor skulle knytas bättre till sina barn genom utbildning och någon slags mammagrupp. Det fungerade inte alls. Anledningarna till att de inte kunde ta hand om sina barn var för svåra. Extrem fattigdom, missbruk, psykisk sjukdom, dysfunktionella miljöer som gjorde det omöjligt för dem att fungera som föräldrar. Så barnen blev kvar hos Dolma på permanent basis.

Men nu har vi ett par barn på Manjushree som vi kanske skulle våga släppa iväg. Vi är inte säkra ännu men ett par ytterst nedgångna föräldrar har förstått att de inte kommer att göra någon lycka i Kathmandu med hemlöshet, sprit och de hårdaste jobben som daglönare de få dagar det finns något att få. De har tagit sig hem till byn igen, ca 3 timmar från Kathmandu, och kommer att arbeta i jordbruket. De kommer troligen att ha tämligen svårt att försörja sig men kanske skulle det kunna gå och barnen kan flytta hem om de får skolavgifter, hälsovård, skolböcker och skoluniformer betalda. Varma kläder och skor till vintern för barnen. Inspektionsresa krävs för att se om det fungerar, kanske kan man prata med några lärare i skolan? Kanske med bykommittén? Och om barnen ska flytta hem till föräldrarna krävs det att vi följer upp ett par gånger om året för att se att det fungerar. Vågar vi? Vad gör vi om de säljer barnen? Ett risktagande samtidigt en möjlighet i ett fall där det faktiskt finns föräldrar som uttrycker en vilja att ta hand om barnen igen och försöker förändra sina liv. För de flesta barn som bor hos oss finns inga släktingar som kan eller vill försöka ta hand om dem men i ett sådant fall där det kan genomföras kanske vi ska försöka följa myndigheternas rekommendationer och önskemål att se till att barnen blir återförda igen. Resettled som myndigheterna säger här.

Möte med 35 före detta prostituerade

Många flickor och unga kvinnor från Nepal säljs till bordeller i Indien. Många unga män från Nepal arbetar under slavliknande förhållanden i fabriker, som byggnadsarbetare i länderna runt Persiska viken. Det finns olika former för trafficking men tillvägagångssätten liknar varandra. Ytterst fattiga människor luras att fara iväg mot det de hoppas ska ge överlevnadsmöjligheter, andra lyckas skicka en av sönerna till skolan mot att en dotter säljs.

Idag har jag träffat 35 av de kvinnor som fått skyddsboende inom organisationen Shakti Samuha. De har alla hamnat på bordeller i Indien utan att ha haft en chans att välja. Några såldes av familjemedlemmar, någon var för ung när hon blev kär i fel man och det fick förödande konsekvenser när mannen visade sig vara människohandlare och hon, på det hon trodde var en bröllopsresa, plötsligt fann sig inlåst på en bordell i en storstad i Indien. Några fick arbeten som hembiträden eller på mattfabrik, trodde de, och när de insåg vartåt det barkade var det för sent och de var fångar.

Den gemensamma nämnaren är fattigdom.

Organisationen Shakti Samuha har sedan starten 1996 hjälpt många överlevande offer för trafficking och hjälpt dem till ett bra liv i egen försörjning. Det är den enda organisationen i Nepal som startats och drivs helt av kvinnor som själva varit utsatta för trafficking. Jag har fört diskussioner en tid med Sunita Danuwar som är en av grundarna. Anledningen till detta är att jag vill publicera intervjuer med nepalesiska kvinnor för att fästa uppmärksamheten på trafficking i allmänhet och situationen för Nepals flickor och kvinnor i synnerhet.

Idag fick jag träffa flera i styrelsen och jag fick vara med på stormöte med kvinnor som bor i organisationens skyddsboende. Några tystlåtna med blicken fäst i golvet, andra nyfikna på den utländska kvinnan som satt mitt ibland dem idag. Några lite äldre som varit med i organisationen länge, några förfärande unga, bara tonåringar som redan hunnit bli sålda, utsättas för övergrepp på bordellen, räddas därifrån och nu försöka sopa ihop spillrorna av sitt liv igen. Få hjälp att lära ett yrke. Ett par unga flickor jag talade med var glada över att få lära sig läsa och skriva. Någon skolgång hade det aldrig funnits möjlighet till i hembyn.

Jag kommer att genomföra intervjuer med flera av kvinnorna men under ganska hårda restriktioner. Inga namn, inga bilder, inga inspelningar, tolk som de väljer ut, restriktioner i vilka frågor som får ställas.

Mest glädjande beskedet av allt är faktiskt att Sunita Danuwar, grundaren, i början av november skall åka till Sverige på Child 10 Summit och motta ett pris från Drottning Silvias fond, Sophie Stenbeck Foundation och Reach for a change. Synd att jag är i Nepal då för det hade varit roligt att få se Sunita motta det fina privet för allt hårt arbete och alla risker hon tagit för att lyckas skapa en organisation som räddat så många flickor och kvinnor tillbaka till ett liv.