Favoritsysselsättning i mellandagarna

Efter jobbet idag ägnade jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar:
Att grotta ner mig i statistik och fundera på vad det innebär. Och självkalrt är det statistik kring Nepal som jag jämfört med andra länder i södra Asien. Hur stor andel av en befolkning som arbetar inom lantbruk brukar vara ett av måtten på ekonomisk utveckling i ett land och ju fler som arbetar med jorden desto lägre ekonomisk utveckling brukar det vara. Jag hittar inget annat land där drygt 76 % av befolkningen arbetar inom jordbruket. Få som jordägare, desto fler som daglönare och säsongsarbetslösa när det inte är skördetid. En del som slavar eller livegna som hör till de förhållandesvis få större plantager som finns. Vietnam har till exempel minskat andelen sysselsatta inom jordbruket sedan 2000 från 65% till 50% Indien ligger på drygt 50% Kanske hade det inte varit så farligt om Nepal hade kunnat exportera jordbruksprodukter och dra in pengar till landet men så är det inte. Nepal importerar ris, grönsaker, fruket, kött, fisk ja i stort sett alla livsmedel då man inte är självförsörjande.

Industrin då? Jo i Nepal arbetar 3% i industrin jämfört med 20% inom industrin i Pakistan. Till och med det föga industrialiserade landet Bhutan med stora nationalparker och rätt mycket orört land har 10% av befolkningen anställd inom industriell verksamhet.
Service är väl stort med tanke på att turismen är betydande i Nepal? Nä, bara 16% arbetar inom service jämfört med 36% inom Pakistans servicesektor. Bhutan 27% inom service.

Jag är mer och mer övertygad om att det enda rätta är att satsa på utbildning till så många unga som möjligt i Nepal om de ska komma någon vart och utvecklas för som det är nu så kan 83% av befolkningen hänföras till kategorin lågutbildade medan 12% hamnar i kategorin Medium skills och bara 5% räknas till de högutbildade. Om man jämför det med ett land som Sydkorea som för en generation sedan var rätt fattigt och hade ganska låg generell utbilndingsnivå så ligger de nu på 40% lågutbildade, 38% mellannivå och 22% högutbildade. Jag kan lova att det syns på deras BNP per capita också.

Alla siffror finns att hämta från OECD Key Indicators of the Labour Market.

I övermorgon, på nyårsafton, får jag åka till detta hopplösa och fantastiska Nepal igen.

Följ med mig i rapporterna därifrån.

Eva Holmberg Tedert

Vart tar välgörenhetspengarna vägen?

Ett till mail eller telefonsamtal från någon som ”vill hjälpa till att lindra nöden i världen och vill se till att fler barn får möjlighet att gå i skolan” och så vidare och sedan visar sig vara någon som vill ha betalt för att vi i Föreningen för gatubarn i Nepal ska hyra en monter på en välgörenhetsmässa eller annonsera i deras tidning för att samla in mer pengar till verksamheten i Nepal.

De vill i allmänhet ha rejält betalt. 20 000:- eller kanske ”er investering är bara 48 000:- + moms”

Jag brukar kontra med att om de verkligen vill hjälpa barn i världen att få mat eller skolgång så borde de nu ingör julen hjälpa oss som jobbar med detta att annonsera gratis så har deras tidning / mässföretag också gjort något bra. Men det går ju inte för ”de har ju så stora kostnader” osv.
Jag vet! Det har jag också. Det är inte gratis att vara tjänstledig ett par månader om året. Flygbiljetter till Nepal tre gånger per år är inte heller gratis. Det kostar pengar att köra bil eller åka tåg till olika platser runt omkring i Sverige för att berätta om barnens situation i Nepal och på vilket sätt du som lyssnar kan hjälpa till. MEN DET ÄR VÄRT DET. Det är värt jobbet för jag får direkt uppleva och se glädjen hos de barn som får ett hem, som får gå i skolan och som får en framtid. Det är exakt det jag vet och som driver mig vidare. Det är exakt därför jag valt att engagera mig i barnen i Nepal istället för att lägga pengarna på en sportbil och på paraplydrinkar vid någon pool i ett behagligt klimat.

Alla mina vänner och en del av deras vänner hjälper till att dra in pengarna som behövs till verksamheten vid våra två barnhem, barnen på gatan och i slummen i Kathmandu och våra sjuksköterskestudenter som så småningom ska bli barnmorskor. Utan alla fina vänner och våra styrelseledamöter som hjälper till skulle det inte vara möjligt.

Men fy vad det stör mig när jag får mail eller samtal från sådana som inleder med att de vill hjälpa till. För det vill de inte. De vill tjäna pengar och det är helt OK att tjäna pengar men göm er inte under falsk flagg. För det är ingen som helst uppoffring från reklammakarna, det är bara deras vanliga jobb att sälja så många annonser som möjligt eller så många mässplatser som möjligt.

Sådär vid sidan om min besvikelse över dem som påstår sig vilja hjälpa till funderar jag också över hur mycket pengar de stora organisationerna lägger på annonser för att sälja julgåvor och dra in pengar till sina verksamheter. Måste man verkligen synas genom tidningsannonser och lägga insamlade medel på reklam? Kan man fortsätta som vi gör i Föreningen för gatubarn i Nepal och använda nästan alla pengar vi samlar in till verksamheten? Eller måste vi också börja lägga dyra pengar på annonser för att synas i flödet?

Eva Holmberg Tedert