Favoritsysselsättning i mellandagarna

Efter jobbet idag ägnade jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar:
Att grotta ner mig i statistik och fundera på vad det innebär. Och självkalrt är det statistik kring Nepal som jag jämfört med andra länder i södra Asien. Hur stor andel av en befolkning som arbetar inom lantbruk brukar vara ett av måtten på ekonomisk utveckling i ett land och ju fler som arbetar med jorden desto lägre ekonomisk utveckling brukar det vara. Jag hittar inget annat land där drygt 76 % av befolkningen arbetar inom jordbruket. Få som jordägare, desto fler som daglönare och säsongsarbetslösa när det inte är skördetid. En del som slavar eller livegna som hör till de förhållandesvis få större plantager som finns. Vietnam har till exempel minskat andelen sysselsatta inom jordbruket sedan 2000 från 65% till 50% Indien ligger på drygt 50% Kanske hade det inte varit så farligt om Nepal hade kunnat exportera jordbruksprodukter och dra in pengar till landet men så är det inte. Nepal importerar ris, grönsaker, fruket, kött, fisk ja i stort sett alla livsmedel då man inte är självförsörjande.

Industrin då? Jo i Nepal arbetar 3% i industrin jämfört med 20% inom industrin i Pakistan. Till och med det föga industrialiserade landet Bhutan med stora nationalparker och rätt mycket orört land har 10% av befolkningen anställd inom industriell verksamhet.
Service är väl stort med tanke på att turismen är betydande i Nepal? Nä, bara 16% arbetar inom service jämfört med 36% inom Pakistans servicesektor. Bhutan 27% inom service.

Jag är mer och mer övertygad om att det enda rätta är att satsa på utbildning till så många unga som möjligt i Nepal om de ska komma någon vart och utvecklas för som det är nu så kan 83% av befolkningen hänföras till kategorin lågutbildade medan 12% hamnar i kategorin Medium skills och bara 5% räknas till de högutbildade. Om man jämför det med ett land som Sydkorea som för en generation sedan var rätt fattigt och hade ganska låg generell utbilndingsnivå så ligger de nu på 40% lågutbildade, 38% mellannivå och 22% högutbildade. Jag kan lova att det syns på deras BNP per capita också.

Alla siffror finns att hämta från OECD Key Indicators of the Labour Market.

I övermorgon, på nyårsafton, får jag åka till detta hopplösa och fantastiska Nepal igen.

Följ med mig i rapporterna därifrån.

Eva Holmberg Tedert

Publicerat av

gatubarnnepal

Eva Holmberg Tedert är 59 år och bor i Gävle. Efter flera års engagemang i andra projekt startade Eva 2010 Föreningen för gatubarn i Nepal och grundade 2011 ett flickhem i Gokarna, Kathmandu. Hösten 2012 startade nästa hem för yngre barn i Jorpati, Kathmandu. Ungefär samtidigt började föreningen sponsra den första studenten på Medical College sjuksköterskeprogram, de har nu blivit 12 stycken och Eva engagerade sig med start 2013 också i barnen i slumområdet Shantinagar och med att stötta barn i familjer för att de ska kunna behålla sina barn. Efter de stora jordbävningarna 2015 startade Eva bygget av en skola med finansiering från vännerna Deva Premal, Miten och Manose, musiker som turnerar världen runt. Arbetet i Nepal tar all fritid och semester samt tjänstledigheter på ca tre månader per år för att kunna följa upp utveckla verksamheten tillsammans med den svenska styrelsen och de två nepalesiska styrelserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *