Föreningen för gatubarn i Nepal: Läget i våra verksamheter i Nepal årsskiftet 2014/2015

Flickhemmet
På Child Help and Care Center bor 14 flickor mellan 6 och 16 år. Det ligger i Gokarna nordost om Kathmandu, med knappt fyra kilometer till den kända stupan i Boudhanath. I november flyttade vi in i ett större och bättre hus med riktiga badrum och ett ordentligt kök. En stor förbättring för barnen och personalen. Huset hyrs och vi har tecknat ett femårskontrakt både på huset och på den åker som skall förvandlas till trädgård. I december pågår arbetet med att sätta upp staketet som behövs för avgränsning och skydd.

Det går bra för barnen i skolan och efter en otrolig insats av barnen med stöd av personalen är de godkända i alla ämnen. Flera av flickorna har mycket höga betyg och har till och med fått hoppa över klasser vilket är strålande då de flesta av dem inte fick gå i skolan förrän de kom till oss och de som var äldre än 6 år när de flyttade in fick börja skolförberedande klass oavsett ålder.
Största bragden står vår äldsta flicka, Alisha för. Hon var drygt 13 år när hon flyttade in till oss sommaren 2011. Hon hade inte gått i skolan innan. Det första läsåret gick hon igenom ettan, tvåan och trean. Året därpå gick hon klass fyra och klass fem och hoppade så över sexan. Nu går hon i sjuan med riktigt bra terminsbetyg. Många av våra andra flickor är inte långt efter i sina prestationer i skolan.
Alla flickor går i privat skola. Inte någon särskilt fin skola men jämfört med den statliga skola de först började i är det en himmelsvid skillnad, de får ca 40 % mer undervisningstid nu. Barnen blir ytterst sällan slagna även om det har förekommit även i den privata skolan trots att de säger att de inte slår barn där. Men jämfört med den statliga skolan där de flesta av barnen fick stryk varenda dag är det en stor förbättring. Alla flickorna trivs väldigt bra och går med glädje till skolan varje dag.
Vår personal på flickhemmet
Julius är föreståndare, leder arbetet och sköter de flesta externa kontakter med lokala myndigheter och skolan och är den som tar barnen till läkare när de blir sjuka men också trampar på symaskinen och lagar kläder och förlänger byxor i takt med att flickorna växer. Julius har en egen familj men övernattar på hemmet flera nätter i veckan.
Sunita är husmamma som ger stöd och håller ordning. Hon ser till att barnen borstar tänder, att de lägger sig i tid och har rätt kläder på sig när de ska till skolan. Sunita lagar god mat och ser till att komplettera stapelfödan dal bath, (ris med linser) med variationsrik kost så att barnen får i sig all näring de behöver. Sunita sköter också en stor del av städningen i huset. Det blir mycket städning i ett land där det dammar hela tiden under torrperioden och det är väldigt lerigt under regnperioden. Med 14 barn i huset är det nödvändigt att hålla rent. Husmamma Sunita bor permanent på hemmet.
Basanti vår hjälpreda följer barnen till den närbelägna skolan och hämtar dem på eftermiddagen. Handlar färskvaror och hämta stapelvaror hos den leverantör vi har avtal med. Ser till att vi har fyllda gasflaskor för matlagning och varmvatten. Basanti har tidigare arbetat på restaurang och delar matlagningen med husmamma. Nu när vi får en trädgård och kommer att odla grönsaker till husbehov kommer också detta att engagera Basanti. Hon arbetar heltid och sover på barnhemmet ett par nätter i veckan så Julius kan få sova hemma hos sin familj.
Sunita, ja vi har en till Sunita och hon arbetar för oss som extra hjälp med tvätten. Sunita II arbetade 10 timmar per vecka i det gamla hemmet men vi har ökat hennes arbetstid till 20 timmar per vecka för att hinna med en del städning av det nya huset också. Även om vi har tvättmaskin behövs hon också. Med många barn blir det mycket tvätt, särskilt som det är olika skolkläder beroende på om de har sportaktiviteter i skolan eller vanlig dag. Det är också stora mängder lakan, så vi behöver båda våra Sunitor. Med tanke på att det ofta är strömavbrott så sker en hel del av tvättandet också för hand.
Parbati är läxhjälp. Hon är student i biokemi på universitetet och läser läxor med våra barn två timmar per dag. Vi märker en avsevärd skillnad i barnens kunskaper sedan hon började och det är bra att hon kan fokusera på de barn som ligger efter i olika ämnen. När Parbati tar sin examen och börjar jobba heltid någonstans kommer vi att få leta länge för att hitta någon som kan fylla hennes plats. Parbati är också en viktig förebild som ung kvinna och naturvetare. Hon visar att universitetsstudier och kunskap också är tillgängligt för kvinnor.
Jyoti har danslektioner på lördagar med flickorna. Det har visat sig att dansen ger barnen kroppskontroll och glädje, musiken och rörelsen är viktiga för barnens självkänsla och för deras stolthet som Nepaleser. Våra barn blir starkt påverkade av oss besökande européer och på lördagar får de som motvikt lära sig traditionella nepalesiska danser till fulländning.
Anita som är psykolog, kommer tre dagar i månaden och har handledning med personal och gruppsamtal med flickorna. Tema för gruppsamtalen kan till exempel vara ”need or greed” det vill säga diskussioner om vad du behöver och vad det är du tror att du behöver. Anita diskuterar också förväntningar på pojkar och flickor och vikten av allas lika värde. Att förstå sitt humör är en annan del som bearbetas. Ett par av flickorna har haft det extra ruskigt under sin barndom och får enskilda samtal med Anita för att kunna bearbeta sina trauman. Det är inte enkelt att själv kunna hantera sina känslor om man har fått se pappa ta livet av sig eller mamma dö på gatan. Vi ser verkligen att det gör en mycket stor skillnad att ha en psykolog knuten till hemmet.
Framtiden på flickhemmet
Flickorna är duktiga och ambitiösa och har stora planer för framtiden. En vill bli läkare och behandla fattiga, en annan ser sig som advokat som ska föra de kastlösas talan, en tredje ingenjör som ska bygga broar över Himalayas dalar, andra pratar om att bli en sjuksköterska eller affärskvinna. Drömmarna om ett framtida yrkesliv är många och vi är glada att flickorna har dessa drömmar, för det ger oss en bekräftelse om att vi ger barnen hopp. Nästa steg är att kunna förverkliga flickornas fina drömmar och vi tror att det är möjligt, att drömmarna en dag ska bli flickornas verklighet.

Småbarnshemmet Manjushree Child Care Center
Hemmet där de små barnen bor heter Manjushree efter visdomens gudinna. Det ligger i anslutning till en montessoriförskola som drivs av en buddhistisk lama som heter Jhampa. Här bor för närvarande 9 småbarn och 3 lite större barn, fyra pojkar mellan fyra och sex års ålder och fem flickor mellan tre och sju år.
När de andra barnen går hem för dagen vid 15.30 så stannar våra barn kvar i den fina trädgården med klätterställningar och andra leksaker. Småbarnshemmet ligger i en huslänga alldeles bakom förskolan och vi får använda förskolans trädgård, kök och matsal för våra barn även efter skoltid och på lediga dagar
Förutom de 9 små barnen på Manjushree bor här också tre äldre flickor. En 13-åring har tagit hand om sin snart fyraårige lillebror sedan födseln. Mamman har arbetat långa dagar som hembiträde och har också haft svårt att försörja dem på sin lilla lön. När de flyttade in till oss var det bäst att låta flickan bo tillsammans med sin lillebror.
Här bor också två systrar på 10 och 12 år som hotades av bykommittén i deras hemby att straffas i deras pappas ställe. Detta på grund av att pappan och hans bror hade lämnat byn efter att ha anklagats för brott. Flickorna gömdes först av sin mormor innan vi fick ordna en dramatisk räddningstur för att få dem i säkerhet hos oss. Planen är att dessa två flickor så småningom ska kunna återförenas med familjen på annan ort. Totalt är det alltså 12 barn på Manjushree-hemmet.
Ytterligare två flickor har under hösten fått flytta från Manjushree till sina föräldrar som förhoppningsvis kommer att ha möjlighet att ta hand om sina döttrar nu när de flyttat tillbaka till sin hemby istället för det hårda livet i Kathmandu. Vi kommer att fortsätta följa familjen och bistå med skolavgifter, säckar med ris och linser och sjukvårdskostnader både till barnen och den sjuka mamman. Uppföljning på plats ute i deras hemby kommer att ske en gång i månaden och vi har beredskap för att låta flickorna flytta tillbaka till vårt hem direkt om det behövs. Just nu vid årsskiftet är det osäkert om det kommer att fungera. Vi har indikationer på att det inte går bra och kommer att arbeta med detta under 2015.

Personalen på Manjushree
Dorjee Dolma är utbildad förskollärare och montessoripedagog och ansvarar för hemmet.
Har du läst vår historia om hur det gick till när vi startade de olika verksamheterna? Då vet du redan att det var Dolma som först tog hand om fem barn och lät dem gå gratis i förskolan och när det blev kris hos mamma efter mamma som alla var ensamstående så lät Dolma barnen flytta in trots att hon inte hade råd med det. Det var Dolma som hittade oss och fick hjälp att försörja barnen och sedan dess har skaran utökats till 15 barn för att sedan gå ner till 12. Dolma bor tillsammans med barnen på hemmet och är alltid den som finns till hands.
Aakash är en mycket god barnskötare, som har, trots avsaknad av utbildning, mycket god hand med barnen och de vänder sig med förtroende till honom. Aakash sover oftast på hemmet och hjälper Dolma också med det praktiska.
Karishma är barnskötare men lagar också mat på lovdagar. Hon är glad och lugn och mycket omtyckt av barnen.
Sunita T sköter tvätten och städar. Hon har arbete på beting vilket oftast innebär att hennes arbetsdag är ca 6 timmar.
Sarita respektive Tulasha är båda nattjour och sover tillsammans med barnen. Vissa dagar lagar de middag till barnen och de lagar frukost varje dag. Sarita och Tulasha får bara minimilönen men de har utöver den kontanta lönen också fri mat och bostad.
Sumu är läxläsningshjälp och kommer ett par eftermiddagar i veckan och hjälper de tre stora flickorna med deras läxläsning.
Personalen på förskolan är inte anställd av oss utan av lama Jhampa och vi köper platser på förskolan för våra barn. Där arbetar Parbita, Nanni Maya och Karma tillsammans med Jhampa med att ta hand om sammanlagt 26 barn inklusive våra förskolebarn.
Vår psykolog, Anita, som du kan läsa mer om i beskrivningen av flickhemmet arbetar också för Manjushreehemmet som handledare för personalen och hon har också individuella samtal med de barn som har behov av det. Dock i alldeles för liten utsträckning och vi försöker öka på hennes arbetstid så snart det är möjligt, vilket planeras vara 15 januari.
Framtiden på Manjushree
Barnen som befinner sig på småbarnshemmet idag växer upp och de första har redan börjat skolan. Vår planering just nu är att inte ta emot fler småbarn då vi tänker oss att alla barnen skall vara färdigutbildade och flygfärdiga senast år 2031. Det är vad vi, som arbetar aktivt nu, vågar utlova. Efter 2031 kommer vi vara så gamla att vi inte vet vad vi mäktar med och vågar därför inte lova någonting. Men med din hjälp kanske vi växer som förening och får in yngre aktiva krafter som vill driva verksamheten vidare och då skulle vi våga ta emot barn som är födda senare än 2011.
Vi vill ge våra barnhemsbarn en framtid
Många barnhem i Kathmandu, både sådana som drivs av nepalesiska men också av utländska organisationer låter barnen bo kvar tills de fyller 15. Det finns också hem som skickar ut ungarna redan när de är 13, men då går de bara tillbaka till gatan utan att kunna klara sig på egen hand och de hamnar i drogmissbruk eller i prostitution.
Detta skall vi till varje pris undvika och i vår planering skall vi försörja alla våra barn tills de har en yrkesutbildning eller en högre utbildning. Några kanske har förutsättningar att studera på universitetet och bli läkare eller ingenjörer och då ska de bli det. Andra kanske vill ha ett mer praktiskt inriktat yrke och vill gå som lärlingar och exempelvis bli bagare eller kockar. Oavsett vilket så kommer vi inte att släppa barnen förrän de är flygfärdiga och kan försörja sig själva och sina framtida barn.
För att klara våra stora framtida åtaganden om 6 – 12 år, då många av barnen samtidigt går högre utbildningar eller yrkesutbildningar, har vi börjat bygga upp en utbildningsfond med hjälp av särskilda donationer och överskott från årets insamlade medel. Hittills har vi 300 000 svenska kronor i utbildningsfonden och vi beräknas behöva ca 3 miljoner fonderade år 2019 för att klara extra utbildningskostnader om vi i övrigt har ungefär samma insamlingsresultat som nu. Det är beräknat på genomsnittliga utbildningskostnader om hälften av barnen går en medellång högskoleutbildning och hälften går en kortare yrkesutbildning som lärlingar. Det är en halv miljon kronor per år som behöver avsättas för att klara detta. Och det ska vi göra med din hjälp.

Barn utanför hemmen, särskilda insatser i skolan och annat
Förutom våra 14 och 12 barn på barnhemmen har vi 15 barn som har någon anhörig att bo hos, oftast en mormor eller farmor, men de saknar möjlighet att betala skolavgifter, skolböcker och hälsovård till barnen. Med hjälp av bidrag från våra faddrar kan dessa barn få gå i skolan och vi kan också se till att hålla den värsta undernäringen stången. Några av dem är syskon till barn som bor på våra hem och vi har beredskap att ta hand även om dem om släktingen de bor hos faller ifrån.
Tack vare särskilda donationer och genom försäljning av gåvobrev vid jul och bemärkelsedagar kan vi också köpa skolböcker till andra barn än dem som bor hos oss. Det är främst barn i den statliga skolan och barn i slummen som kan få skolböcker i de viktigaste ämnena. Under 2013 kunde vi köpa drygt 400 skolböcker till dessa barn. Under 2014 hade vi donationer för skolböcker till cirka hälften.
Det låter fint att våra flickor i Gokarna får gå i en privatskola men det innebär inte att allt finns i skolan. Det saknas mängder av material för att kunna bedriva en fullgod undervisning. Särskilt utrustningen i fysik, kemi och biologi har varit eftersatt och barnen har fått lära sig det mesta via planscher som läraren har visat och förklarat efter. Genom en särskild donation 2012 kunde vi köpa in mätare av olika slag, kemikalier för experiment, isärtagbara modeller på hjärta, lever, öga och andra organ och det gör att undervisningen blir väldigt mycket bättre i naturämnena.

Barnen på gatan eller i Shantinagars slum
Det finns många barn som lever kvar på gatan och vi kommer aldrig att kunna ta hand om alla och skapa hem för dem. Under de snart fyra år vi varit verksamma i Kathmandu har vi delat ut ett par tusen måltider i flera områden. Nu har vi valt att koncentrera oss på slumområdet Shantinagar. Dit kommer aldrig några rika turister som det går att tigga av och där är alla så fattiga att det inte är någon idé att försöka stjäla någon mat för det finns knappt någon. De flesta av Shantinagars barn går faktiskt i skolan som ligger i stadsdelen bredvid. Men det är inte så många som går längre än till fjärde eller femte klass, sedan måste man bidra till familjens försörjning.
Bostäderna i hela området består av brädskjul med i bästa fall en korrugerad plåt som tak eller i sämsta fall ett plastskynke. Vatten hämtar man i den starkt förorenade Bagmatifloden där man sköter alla sina behov och tvättar, diskar, badar och har toaletten. Inte konstigt att det är vanligt med magsjukdomar och vattenburna parasiter. De som har råd köper vatten från den tankbil som kommer till området varje vecka. Redan det är en enorm förbättring jämfört med hur det har varit.
I det här slumområdet delar vi ut mat direkt till familjer och genom en kristen kyrka i området som också når barn som saknar familjer. Flera av våra medlemmar och volontärer har också gjort punktinsatser och haft matutdelning här utan att det gått via föreningens budget. Några säckar med ris, säckar med torkade linser och kanske en läckerhet som äpplen är en stor sak för den som sällan kan äta sig mätt.

Utbildning av barnmorskor
Många av de barn vi hjälper hamnade på gatan eller på våra barnhem därför att mamma dog under förlossningen. Ska man kunna förändra på lång sikt måste mödradödligheten sjunka. I Nepal kommer ca 80 % av alla barn till världen utan hjälp av sjukvårdskunnig personal. Ofta går det bra men om det blir komplikationer finns ingen hjälp att få och många kvinnor dör i barnsäng varje år. Yrkeskategorin barnmorskor finns inte ens i Nepal och de fåtal barnmorskor som finns i landet arbetar på sjukhus i Kathmandu och de är utbildade i Indien.
FN-kontoret UNFPA arbetar med att bygga upp en barnmorskeutbildning som kanske kommer att starta hösten 2015. Det är ännu inte klart. Utbildning kostar pengar och högre utbildning är sällsynt bland fattigare personer från landsbygden. Därför har vi börjat valt ut unga kvinnor med bra betyg från skolans klass 10. Det är ungdomar som saknar möjlighet till vidare studier och kommer från fattiga byar.
Det är svårt nog att hitta flickor som gått ut klass 10 från de fattiga byarna och medellösa familjer än mindre att hitta någon som gått ut klass 12 som motsvarar vår gymnasieskola. Därför har vi först bekostat klass 11 och 12 och nu går de alla på Medical College. Tre går sjuksköterskeutbildning och fem går utbildning till Health Assistant som är mindre omvårdnads- och mer medicinskt inriktad.
Deras framtida kurskamrater på högskolan har läst i privatskolor och dessutom har de läst en stor del av sin utbildning på engelska. Vi får ge extra undervisning i engelska och i matematik till några av våra flickor för att de ska ha en chans. n chans. Vi har ännu inte finansiering till dem alla så vi tar tacksamt emot fler faddrar till sjuksköterskestudenterna
Plan B
Det finns svårigheter med att få igång en barnmorskeutbildning i Nepal. Om det inte lyckas så kommer efter sjuksköterskeutbildningen i Kathmandu sedan komplettera med barnmorskekurserna i Indien. De som går utbildning till Health Assistant kommer att göra en extra praktik på förlossningsavdelning på sjukhus i Kathmandu.

Behoven är oändliga
Vi kommer aldrig att kunna hjälpa alla, men för dem vi hjälper gör vi en avsevärd skillnad. Vi har på tre och ett halvt år växt från ingenting till två barnhem och all annan kringverksamhet du läst om här ovan. Vi har också nått gränsen för vad vi klarar av att genomföra med ideella krafter. Allt vårt arbete i Sverige utförs helt ideellt och vi reser för att arbeta i Nepal på barnhemmen och i de andra verksamheterna och för att följa upp allt vi gör och inte minst för hålla ordning på ekonomin. Resor till Nepal betalar vi alltid själva. Vi lägger semestrar och tjänstledigheter utan lön för att kunna göra detta och även om vi skulle vilja göra mer så måste vi också försörja oss och arbeta på våra jobb hemma i Sverige.

Om vi ska kunna växa ytterligare behöver vi lägga mer tid på uppföljningar och arbete i Nepal och vi behöver också lägga mer tid på kontakter med våra medlemmar och kommunikation med fler bidragsgivare och i så fall måste vi ha någon anställd i Sverige.
Det innebär i så fall att vi måste växa mycket och snabbt för att kunna finansiera det och därför kommer vi den närmaste tiden att stanna i växten och konsolidera oss för det är ju en av de riktigt fina sakerna med Föreningen för gatubarn i Nepal:
Vi har inga administrativa kostnader förutom kostnader för:
• vår auktoriserade revisor,
• avgiften till Stiftelsen för insamlingskontroll för att vi ska få ha ett 90-konto och
• bankens avgifter för att vi ska kunna föra över pengar till Nepal samt lite tryckerikostnader för vår folder.
• För att klara av att hålla ordning på utskick har vi köpt ett medlemsregister av Föreningssupport. Därigenom hoppas vi kunna uppdatera våra medlemmar med nyheter lite enklare.

Alla andra pengar går direkt till barnen i Nepal.
Du kan alltid se under fliken ”Ekonomi” på vår hemsida www.gatubarnnepal precis vad dina pengar gått till i Nepal.

Vid ekonomiuppföljning per 31 december 2014 fann vi att allt i bokföringen för Manjushree Child Care Center var korrekt. En gammal utgift från årsskiftet 2012/2013 för inköp av sängar är nu äntligen bokförd så att utgiften inte längre belastar förskolan Childrens Garden utan Manjushree Child Care Center. Bokföringen för Child Help and Care Center var i god ordning även för nya inköp för det nya huset. En del av kursavgifterna till Medical College har under året betalats direkt från kontot i Sverige.

Uppföljning på plats i Kathmandu vid olika tillfällen 2014 har genomförts av:
Eva Holmberg Tedert, grundare av Föreningen för gatubarn i Nepal, styrelseledamot
Margareta Appell, medlem sedan start av Föreningen, erfaren verksamhetscontroller
Ann-Christin Sundell, medlem i föreningen och HR-specialist
Lotta Lalér, medlem i föreningen, verksamhetschef inom socialförvaltningen i Göteborg
Heléne Grell, pedagog, vice ordförande i föreningen

Ständig hjälp med verksamhetsförbättringar och kontroll sker också genom våra praktikanter från ”Socionomer utan gränser” och våra volontärer. Behjälpliga under 2014 har varit Sophia Preijde, Victoria Lööf, Elin Törnroos och Sara Karlkvist alla fyra socionomstudenter som genomför sin praktik inom vår organisation, Lars Bergman leg sjuksköterska samt Calle Sundberg, leg psykolog som arbetar som volontär hos oss tre månader vintern 2014-2015.

Eva Holmberg Tedert

Folk är trötta på bristen på ALLTING

Folk i Nepal är så innerligt trötta på att det är brist på så mycket. De är vana vid att frysa på vintern. Många äter för dåligt och tillgången till vatten är dålig i många områden i Kathmandu och andra städer. Det är periodvis brist på bensin och diesel. Elektricitet är det alltid brist på och man har både planerade strömavbrott där olika områden är avstängda på bestämda tider för att avlasta elnätet och därutöver kommer oplanerade strömavbrott för att nätet säckar ihop.

Men värst just nu är att det är sådan brist på gas. Ungefär 2/3 av det verkliga behovet tillgodoses. Alla får se till att prioritera matlagningen. Någon gas till uppvärmning eller så finns inte och denna vinter är riktigt besvärlig så det gäller att ha en bra gasleverantör och lyckas få en gastub extra levererad.

Regeringen har tillsatt en utredning, en sub-committee, som funderat över varför det inte går att komma till rätta med bristen på gas. Man har kommit fram till att det dels importeras lite i underkant men att det största problemet är att gasdistributörerna inte skött byten av gastuber från gamla till nya som de borde och att det nog finns lager som inte omsätts i den hastighet de skulle.

Det ska ju bli intressant att se om det kommer igång några leveranser snart eller om bristen kvarstår hela vintern.

Eva Holmberg Tedert

Återigen strejker och blockader i Nepal

Det verkar som om det aldrig tar slut!
Kommer ni ihåg när jag skrev om valet i november 2013 och om hur det besvärligt det var att få till en ny konstitution? Den är fortfarande inte färdig. 2013 blev det Kongresspartiet som blev största parti i valet och det tidigare dominerande Maoistpartiet blev tredje största parti i landet med 122 partier som kandiderade till den konstituerande församlingen. Nu har en konstellation bestående av ett trettiotal partier med maoisterna i spetsen utlyst generalstrejk i flera av Nepals distrikt och blockerar alla transporter. Är det så att man är ute och kör ändå kan det bli som för taxibilen på bilden.

Bilden kommer från den engelskspråkiga tidningen Republica som ges ut í Kathmandu.

I de utvalda distrikten har skolor stängts, offentliga institutioner har stängts och butiker får inga varor. Man kan ju undra hur länge det ska pågå och om det är möjligt att någonsin få till konstitutionen och ett fungerande samhälle.

Slaveri i modern tid

135 kvinnor sitter fast i Kuwait.
De har arbetat där. De flesta av dem under gräsliga förhållanden. En del har gjort klart sitt kontrakt som oftast varit två år och nu vill de hem igen. En del har flytt från sina arbetsgivare då de inte haft rimliga arbetsvillkor eller till och med utsatts för övergrepp. Kvinnorna har försökt ta sig hem sedan något år eller i en del fall så länge som fem år. Utan att lyckas och nu bor de på ett härberge som inrättats av Nepals ambassad, för de här kvinnorna kommer från Nepal och har haft de tyngsta och lägst betalda jobben.

Hur kan det bli såhär?
Det beror på kafala-systemet som ger arbetsgivare rätt att neka arbetstagare att sluta och ger dem rätt att behålla arbetstagarens pass. Det omöjliggör avresa från Kuwait.

Nepalesiska myndigheter uppger att över 400 000 medborgare arbetar i Kuwait och många fler finns ute i länderna runt persiska viken, Malaysia, Singapore och andra länder som kanske inte direkt utmärker sig för goda förhållanden för gästarbetare.

I Dagens Nyheter idag finns också en läsvärd artikel på sporten om alla de gästarbetare som bygger stadion och allt annat kring kommande stora sportevenemang bland annat inom handboll. Flera arbetare från Nepal och Indien uttalar sig i DNs reprotage.

http://www.dn.se/sport/fotboll/priset-for-vm-bygget-1400-doda/

Bra reportage som jag hoppas många läser och jag undrar bara över varför det är ”gömt” på sportsidorna och inte på nyhetsplats?

Eva Holmberg Tedert

Konsten att inte få hjärnblödning när Internet inte fungerar

Vi hade en fast telefonlinje i det förra flickhemmet i Gokarna i utkanten av Kathmandu. Det var en förutsättning för att vi skulle kunna ha ett fungerande Internet. Det var jättekul för ibland fick flickorna prata med sina faddrar via Skype. Och i takt med att barnen blev större så var det mer och mer som behövde laddas ner från Khan Academy, Ted talks och annat bra undervisningsmaterial.

I början av oktober anmälde vår föreståndare att den fasta telefonen skulle flyttas till det nya hemmet 1 november. Tror ni det blev gjort? Nä, inte av sig själv, Det krävde cirka tjugo besök på ”televerkets” kontor och oändligt många telefonsamtal. Till slut blev vår huspappa galen och tog reda på namn och var en av de högsta chefernas kontor låg och tvingade sig på honom och fick besked att det var väl inget problem!
– Men tala då om vem jag ska vända mig till!
Javisst den och den avdelningen (som redan var tillfrågad utan reaktion)
Två dagar senare ordnades uppkopplingen. Att den var långsam och seg OK, att den rasar ihop då och då OK för ibland fungerar det faktiskt och vi kommer ut på nätet!

varje gång min Internetuppkoppling i Sverige krånglar och det tar tid att koppla upp sig ska jag försöka framkalla känslan av eufori när kopplingarna funkar i Kathmandu istället för att få hjärnblödning av stress och frustration.

Eva Holmberg Tedert

Stora investeringar i Nepal

Nepal har under manga varit nästan osynligt i internationella sammanhang. Men nu börjar man få lite vänner i varlden. Efter 17 ar utan något besök av nagon topprankad politiker besokte Indiens nyvalde premiärminister Nepal I augusti 2014 och I november 2014 var Nepal värd for SAARCs mote. SAARC ar samarbetsorganisation med Indien, Nepal, Bhutan, Bangladesh, Pakistan, Sri Lanka, Maldiverna och Afghanistan som medlemmar.

Nepal ar mycket beroende av Indiens välvilja att ge krediter och det hänger pa Indien HUR svår bristen pa elektricitet, gas respektive bensin det ar i Nepal. Det där med elbrist ar ju egentligen inte klokt. Nepal har nog världens storsta potential for vattenkraft och nu har Indien beviljat en krefit pa en miljard US dollar till 1% ränta for investeringar i bevattning, vattenkraft och andra angelägna omraden.

Kostitutionen som Nepal kämpat att få till I åratal blev inget 2014 heller. Den konstituerande församlingen som valdes I november 2013 och som fungerar som parlament ocksa hoppades på att få ihop en ny konstitution under 2014 men inget är klart annu.

Jag pratade idag med två unga valutbildade nepaleser som båda har arbete, inte självklart i ett land där nära hälften av befolkningen saknar arbete. Båda akademiker och den ena ytterst pessimistisk för att en så stor andel av den unga befolkningen lämnar landet varje år. Outbildade får arbeten under slavliknande förhallanden i länderna runt Persiska viken eller Malaysia. Kvinnorna ofta som hembitraden eller fabriksarbetare, männen ofta som byggnadsarbetare eller i fabriker. Sa gott som alla under riskabla och forfärliga forhållanden. De välutbildade försvinner till Australien, Kanada eller USA. Han var ocksa orolig for att infrastrukturen ar sa eftersatt och egentligen inte blivit bättre trots utlandska investeringar och bistånd. Den andre unge mannen jag pratade med ser precis samma problemomraden men har en mer utvecklingsoptimistisk syn och anser att bara det kan bli lite ordning pa kommunikationer och investeringar sa ska det nog ordna sig.

Jag ar tveksam. Så lange man inte får ordning pa korruptionen kommer problemen att kvarstå ar min uppfattning. Ju mer jag lär känna Nepal desto mer övertygad blir jag att korruptionen ar roten till mycket ont.

Sedan Indien tillkännagivit sitt stora utvecklingspaket till Nepal så har Kina också agerat. de kan ju inte vara sämre än rivalen Indien och har nu annonserat att de går in med investeringar för 129 miljoner USD. I Nepal är premiärminister Sushil Koirala nöjd och uttrycker att Nepal ska vara bryggan mellan Indien och Kina och han reser omkring en hel del i regionen.

Och nu har också USA tagit in Nepal i sitt Millennium Challenge Grant Program. Investeringarna ska bland annat gå till att utveckla turistsektorn så att fler hotell och bttre faciliteter byggs för turister som vill ha lite högre standard, turister som är beredda att betala mer än de som kommer med ryggsäcken på och är ett tag i Nepal på väg runt jorden.

Så nu återstår bara att hitta den kvalificerade arbetskraft som behövs för att utveckla landet och arbeta med alla nya utmaningar. Eller få hem dem igen från utlandet dit de rest för att få jobb.

Eva Holmberg Tedert

Hönsfoder och livsmedel

Jordbrukslandet Nepal importerar mycket livsmedel.
Egendomligt nog importerar man till och med hönsfoder. Majs för 4,7 miljarder rupees och sojabönor för 5,7 miljarder rupees importerades förra året. (1000 rupees är ca 77 kronor.) Helt obegripligt med tanke på att nästan hälften av befolkningen är sysselsatt i jordbrukssektorn.

Och så en mycket obehaglig nyhet som det skrivits om i pressen i Nepal:
Det blir vanligare och vanligare att mjölk späs ut med vatten. Ofta lortigt vatten och barn blir sjuka och till och med dör. Otäckt med denna förfärliga girighet. Tack och lov för att vi har en mycket bra mjölkleverantör i Gokarna.

Det finns en tragikomisk historia från Indien där det berättas om en mjölkleverantör som ska utvidga sitt distrikt och ber en av sina kunder att skriva ett rekommendationsbrev. Kunden funderar länge på hur han ska skriva och formulerar till slut brevet:

”Herr S har i flera år levererat mjölk till vår familj och vi har alltid uppskattat hans punktlighet och goda service. Herr S blandar också ut mjölken med vatten men alltid med rent vatten så ingen av kunderna ska bli sjuk.”

Eva H T

Shopping ar min samsta gren

Fantastsiskt att traffa alla barnen igen. I skolan ar det examensperiod en vecka med start 1 januari. Flickorna ar forvantansfulle och berattar hur mycket de pluggat och forberett sig. Laxlasningshjalpen Parbati berattar ivrigt vilka framsteg alla gjort. En lycka ocksa att nu bo pa gangavstand fran skolan. Slippa skolbussen och alla dessa langa timmar att vanta bade fore och efter skolan. Nu skuttar di ivag p[ fem minuter med hjalpredan Basanti i spetsen och husmamma Sunita sist som ledsagare. Sakerheten framst.

Det nya flickhemmet ar stort och vi har tva extra rum hogst upp i huset. Bra for alla vara volontarer och praktikanter och nu flyttar jag fran den lagenhet jag hittills lanat i Boudhanath ut till flickorna i Gokarna. Luften ar mycket battre och det gar fort in till stan. Flytten innebar ocksa att jag maste moblera det ena rummet dar jag kommer att vara en hel del och dar ocksa andra i styrelsen eller gaster kommer att fa bo. Dags for shoppingtur i stan. En resormadrass mjukaste som finns, motsvarande svensk hard inforskaffas i Kathmandu pa fina gatan. IKEAs basta baddmadrass hoprullad i hockeytrunken medford fran Sverige.

Tacke till enkelsang. Nej tack inte en 240 x 240 cm jattetjock syntetisk filt fran Korea. Sadan hade jag i min lanade lagenhet och hade alltid kanslan att jag hade en omanovrerbar dod ko over mig. Vagde bly och laddade allt med statisk elektricitet sa haret stod rakt upp och sangkladerna sprakade muntert. Nu vill jag ha ett bra tacke. Riktigt svart att hitta men ett hyfsat bra. Gralla giftiga farger men se, efter lite letande hittade personalen ett med bara tre farger och volanger pa. De sistnamnda syns ju inte i paslakanet. Dansk kudde med fran Sverige. Dun, platt och formbar till skillnad fran de enorma skapelser som finns har.

Hem till kvallsmat med barnen och kan ni tanka er att alla tyckte att dagens examensprov var ganska enkla. Internettet ville inte fungera nagot vidare. Segt sa lika bra att sova for att orka upp redan nar flickorna gar upp vid sextiden. Laxlasningshjalpen Parbati kommer tidigt pa moronen och det ar valdigt kul att fa vara med nar hon haller igang alla I flera olika amnen samtidigt. Nar jag var barn i skolan ute i skargarden var vi klass 1 till 3 I samma klassrum hos froken Helga. Det har ar varre for det ar barn fran Tenzing I forskoleklass och upp till Alisha I sjuan.

Huspappa Julius och jag gav oss ivag in till stan for att forsoka hitta vettiga sangar. Med det utbud som finns ser det nog ut som om jag fortsatter sova med madrassen direkt pa golvet. De skulle behova ett IKEA. Alla mobler ar dyra, fula och otroligt morka och massiva, klunsiga och svara att rubba nar de val ar pa plats. Sangar har enorma gavlar med ornament och hyllor inbydda. Det absolut skojigaste och en riktig horror var sangen med en stor inmonterad vinterbild med ett snoigt landskap. Sag ut som bilden var fran Dalarna I januari ungefar. Om man bara vill ha en synnerligen enkel sangram for att fa upp madrassen lite fran golvet sa far man besoka den lokala snickaren istallet.

Ett synnerligen enkelt skrivbord eller bara bord att kunna ha som arbetsbord? Ser ut som 1800 ungefar. Lyftkran behovs om man ska fa upp en sadan skapelse till fjarde vaningen. Det far bli en bestallning av sang och skrivbord hos den lokala snickaren istallet for att slippa alla krusiduller, ornament och overdimensionerade mobler. Fler butiker. En hnaddusch att koppla till kranen vore bra. Duschen hogt upp pa vaggen ar lite besvarlig nar man vill tvatta haret. Vilken cirkus! Det tog en timme att diskutera sig fram till hur en handdusch kan kopplas och sa en timme till for att fa tag en en handduksstang.

Internetkopplingen i hemmet ar skakig och langsam sa det fick bli cafebesok for att losa detta istallet.

Det eviga Nepal dar aven ett ganska enkelt arende tar en evighet. En del av charmen men ibland enerverande. Om jag lyckas ta mig ut p[ natet i morgon blir det lite politiska nyheter eller ekonomiska.

Eva Holmberg Tedert