Politiker och verklighet i jordbrukssektorn

I Nepal där nästan 80 % av befolkningen bor på landsbygden och med stort beroende av jordbrukssektorn skulle det behövas en rejäl modernisering. Terrassodlingar, manuellt arbete med hackor, dålig utväxling, låga kunskaper om grödor, utsäde och gödning. Och trots att en så stor del av befolkningen arbetar i jordbruket eller har egna jordlotter så räcker inte grödorna till för att försörja befolkningen utan man är beroende av livsmedelsimport.
***
Regeringen försöker göra något åt detta och har skapat ett investeringslån med bara 1% ränta som bankerna har fått i uppgift att hantera. Detta är helt fantastiskt i ett land där det är svårt att få ett lån över huvud taget och om man till äventyrs får låna är räntan runt 18 % i vanliga fall, ibland ännu mer.

Men än så länge är det ingen som har fått låna något i det nya programmet. Det trädde i kraft för 8 månader sedan och bankerna skyller på allt möjligt för att de inte lyckas. Ingen vill låna, de som vill låna är inte medborgare (se tidigare blogg om att många inte är registrerade och saknar födelsebevis och därmed inte är medborgare i teknisk mening) den som ville låna kunde inte visa att de ägde marken, den som ville låna var kvinna och maken arbetar utomlands så det gick inte och en förfärlig massa undanflykter för att slippa låna ut på de förmånliga villkor som jordbrukssektorn så väl skulle behöva.

Eva Holmberg Tedert

Övergrepp på barn uppmärksammas

Tidningar i Nepal börjar uppmärksamma sexuella övergrepp på barn.
Tidigare fanns detta inte alls på agendan och det är en framgång att man nu skriver och lyfter fram problematiken.
Många förstår inte att det skulle vara skadligt på något sätt att utnyttja barn och att till och med sälja dem. Man kanske själv råkade ut för övergrepp som barn och ser det som något som bara sker.
Nu skrivs det och fler och fler börjar förstår att barn som utsätts kan få skador och trauman för livet.
.
Skolorna jobbar också mer och mer med frågorna och försöker få både barn och deras föräldrar att inse att ”arbete som hembiträde” kanske egentligen innebär att barn, oftast flickor, på 10-12 år säljs till en bordell och inte alls arbetar i någons hushåll. Att man måste ha mer garantier och veta mer innan man skickar iväg en 12-åring att arbeta i staden eller i en storstad i Indien.
.
Det är klart att det tar tid och många är så ohyggligt fattiga att de ändå inte kan fundera över detta utan mer är i läget att sälja ett barn eller svälta ihjäl men att man ändå jobbar med frågan är hoppingivande.

Eva Holmberg Tedert

Arbetsförmedling på nepalesiska

Nepal har 28 miljoner invånare, eller kanske 29, siffrorna är lite osäkra men man vet rätt säkert att över 3 miljoner nepaleser är registrerade som utlandsarbetare och den siffran ökar för varje år som går. Mellan 1 700 och 2 000 ungdomar lämnar landet varje dag, betydligt fler än vad som kommer hem igen. Förra året åkte 527 814 personer iväg och de som arbetar utomlands är oerhört viktiga för Nepals ekonomi.
*
Nästan 56 % av alla hushåll i Nepal uppger att de har en släkting utomlands som skickar hem pengar.
Mer än en fjärdedel av Nepals BNP består av remitteringar.
*
Arbetslösheten i Nepal är skyhög men det finns faktiskt en del jobb och företag som söker kvalificerad arbetskraft har problem att tillsätta platserna. Det kan också vara rätt svårt att nå ut med annonser och få rätt sökande och de flesta rekryteringar går genom bekanta och andra kontakter. Kastväsendet är ju i ganska hög grad kvar i huvudet på folk även om det sedan länge är avskaffat enligt lag. Detta är också något som begränsar rekryteringarna.

Nu har Nepals regering börjat fundera över om man inte borde ha ett gemensamt, nationellt, databaserat system för att lätt hitta lediga jobb.
Just det mina vänner, det här är ju hur kul som helst att höra för en anställd på Arbetsförmedlingen. Klart de måste inrätta Platsbanken.

Eva Holmberg Tedert

Bra initiativ med BB i Kathmandu

Förlossningsvården är usel i Nepal.
De flesta föder hemma utan hjälp av sjukvårdskunniga personer, många helt ensamma eller i bästa fall med en bra och erfaren svärmor vid sin sida. Barnmorskoeutbilnding finns inte ännu men nu har ett gäng sjuksköterskor tagit ett initiativ att öppna en egen förlossningsavdelning och på Thapathalisjukhuset har alla sjuksköterskor fått en så kallad special birth attendance-utbildning och där finns också specialutbildade läkare till hands vid komplicerade förlossningar.

Denna vård är inte tillgänglig för så många. Dels måste man befinna sig i huvudstaden Kathmandu och så måste man kunna betala för sig men det är ändå ett stort framsteg att det finns. Tidigare har man mest sett det där som att det är helt naturligt att en del stryker med under graviditet eller förlossning nu märks att man pratar mer om att få bättre överlevnadsmöjligheter och mödradödligheten har sjunkit en hel del de sneaste åren också.

I ett land som är så lite urbaniserat som Nepal är det svårt att lösa tillgänglighetsproblematiken särskilt ute i byarna i väglöst land.

Eva Holmberg Tedert